Logik enligt Julia

Shit. Tror jag har fått liggsår och blivit kroniskt ryggstel av detta slappande. Alltså, jag förstår att det vore mångas dröm men att först ligga i sängen i typ 10 h (att ligga så pass länge är enda sättet att komma upp i totalt tillräckligt många timmars sömn, jag sover ju inte i närheten av alla dessa timmar), sen gå upp, sätta sig i soffan och sitta i den hela dagen och sen gå och lägga sig lika länge i sängen igen sliter kanske mer på kroppen än att hålla igång. Därför ska vi idag utföra vissa uppdrag. Bauhaus och hyllor till Alvin är nästa mål på vägen. Men nu somnade Alvin precis. Efter att ha suttit upp själv skitalänge (alltså han kan inte sitta utan stöd men han har suttit i soffan och lutat sig lääääänge nu) så har han nu däckat så då får vi nog låta honom sova vidare lite innan vi packar in honom i overall och bilstol. Så tillsvidare jobbar jag vidare på ett göra gropen efter min rumpa i soffan ännu lite djupare...

Hela dagen idag har spenderats i soffan hela familjen. Vi har lekt med Alvin som stundtals varit på sitt allra bästa humör. Skrattat och lekt (han är så kittlig under armarna och skrattar högt när man kittlar där). Han har skrattat och ständigt försökt resa sig från liggande till sittande. Från sittande till stående. Nu ligger han däckad i mitt knä, vägrar sova någon annanstans men sova det behöver han verkligen efter dagens bravader.

Imorgon skulle vi gått på föräldragrupp men de ringde och meddelade att det är flyttat till nästa vecka. Trist. Skulle vara om mat och smakportioner vilket ju börjar bli aktuellt. Då kan vi dock ägna morgondagen åt det vi skulle gjort idag men aldrig tog oss för. Hyllor till Alvins rum måste införskaffas och sättas upp. Idag har vi förutom att bara slappa och leka och gosa i soffan letat efter resor till solen. Men vi har sådan ångest. Vart ska man åka? När? Ska man överhuvudtaget åka? Är det egoistiskt? Det innebär ju trots allt en liten risk för Alvin men vore väldigt skönt att komma bort från snön och hur ofta händer det att vi båda är lediga samtidigt och bara kan sticka? Fast det kan vi ju inte bara. Men det som är bra för mamma och pappa är ju bra för son? Eller? Åhhhh... sådan beslutsångest och vånda. Bestäm åt mig snälla!

Vi slappar och slappar och slappar. Och ibland däremellan gör vi faktiskt lite nytta. En rullgardin uppsatt. En tavla i hallen uppsatt. En list limmad. Fotografier genomgångna. Städat, bakat och diskat lite inför besök som snart kommer.

Rullgardinen var en succé redan försat morgonen. Vi har 2 fönster på övervåningen (som består av ett enda stort sovrum). Det ena har vi haft rullgradin för hela tiden. Jag är (eller var i alla fall, nu är det lite si och så med mina egna behov) väldigt ljuskänslig när jag sover så det var det första som åkte upp när vinden var klar. Det andra fönstret är på andra sidan murstocken. Nu börjar det dock bli så ljust på mornarna att även det kräver gardin. Jag vill inte gärna bli väckt av solen. Finns så mycket annat som väcker mig nu för tiden.

Tavlan i hallen är en glasskiva att skriva upp viktiga saker på. Tyvärr glömde jag dock att köpa penna till så vi har inte kunnat testa den ännu. Men det ser snyggt ut och shit vad organiserade vi kommer bli nu! Tänk om jag skulle ta och skriva upp att jag borde köpa en whiteboard-penna på min tavla i hallen så att jag inte glömmer det. Eller nej, just det, det blir ju svårt utan penna....

Ena sidan på TV-bänken har börjat lossna. Eller hade börjat lossna. Nu är den fast igen. Tack herr Karlsson.

Satt och bläddrade igenom hundramiljarders fotografier på datorn igår. Alla är sen efter den 13 november. Rensade bort några riktigt risiga (mörka, ljusa, suddiga med mera) och försökte få lite struktur samt bestämde vilka som ska framkallas. Längre kom jag inte. Kanske tar 3 månader innan jag fortsätter. Kan mycket väl vara så.

När som helst kommer älsklingens föräldrar och syster med familj samt kusin med familj som är här på besök från Finland. 13 personer blir vi och jag har bakat kladdkaka och diskat och P har städat. Vi är redo. Bortsett från att P fortfarande står i duschen. Det är alltid så. Jag duschar först, gör mig klar. P som är 100 gånger långsammare än mig står fortfarande i duschen när gästerna kommer. Det hände senast förra lördagen och jag tycker inte om det då det oftast händer just när det är "hans" gäster som jag inte känner så bra som jag får ta emot ensam (har bara träffat kusinerna en gång förut). Nu verkar han dock vara klar så det ska nog ordna upp sig. Alvin ligger ute på verandan och sover och hemmet är skinande. Känner mig som en riktig husmor.

Det var ett tag sen man fick sig en stor kall öl på en uteservering. Sommaren! Var är du?

Igår hände inte mycket. Vid 11 gick vi och la oss för att se film i sängen. Alvin somnade direkt. Vi somnade vid halv 2. Alvin sov till HALV FEM. Varför sover han inte så länge när vi somnar samtidigt så att jag också får den mängden sömn? Fast får förstås skylla mig själv som var vaken. Men det var mysigt med lite vuxentid. Filmen vi tyvärr valde att se var The American. SE INTE DEN. Misstänker starkt att någon hade klippt bort själva handlingen. Filmen hade liksom inget. Ingen handling, ingen vits ingen slutkläm. Synd att vi har sådan otur med våra filmval så ofta. Snälla hjälp till med tips!

Efter att Alvin fått mat vid halv 5 sov han till halv 8 då han fick påfyllning, fick ligga kvar bredvid mig i sängen och så sov vi till 10 alla 3. Sköna sovmorgon och underbara glada unge. Han skrattar som tusan så att hela han kluckar. MYS!

Idag ska vi kanske (om jag får bestämma) ta tag i lite fix här hemma men först en promenad i solen och plusgraderna. Tjoho! Är det vår nu? Rasade i alla fall ner typ 50 kilo snö från taket alldeles nyss. Lät som om allt skulle braka men än så länge verkar huset stå kvar. Hoppas att det håller i sig så. Nu när det äntligen blir varmare kanske man kan bli påmind om det allra bästa med eget hus. Verandan i solen. Och då vore det ju tråkigt om det rasat innan. Längtar!

1:a bilden: Någon du umgås väldigt mycket med

2:a bilden: En bild på dig själv.

3:e bilden: En bild på någon i din familj.

4:e bilden: En bild på en konstig tid i ditt liv.

5:e bilden: En gammal bild på dig själv.

6:e bilden: En bild på dig och en vän du inte varit med på länge.

7:e bilden: En bild som du aldrig lagt upp.

8:e bilden: En person som du saknar.

9:e bilden: Någon i din släkt.

10:e bilden: Någon du tycker är väldigt snäll.

11:e bilden: En person du kan berätta allt för.

12:e bilden: En bild på din vardag.

13:e bilden: Du och någon klasskompis.

14:e bilden: En bild som påminner dig om gamla tider.

15:e bilden: En person som du vill vara med.

16:e bilden: En bild på dig själv.

17:e bilden: En ovanlig bild.

18:e bilden: En bild på din fritid.

19:e bilden: En person som är snygg.

20:e bilden: En bild på dina närmaste.

21:e bilden: En person som alltid ställer upp för dig.

22:e bilden: En bild på en tid du saknar.

23:e bilden: En bild från i somras.

24:e bilden: En bild som gör dig glad.

25:e bilden: En person som alltid gör dig glad.

26:e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med.

27:e bilden: En bild som du alltid skrattar åt.

28:e bilden: En tokig bild.

29:e bilden: Den nyaste bilden på dig själv.

30:e bilden: Någon du aldrig kommer släppa taget om.

Idag har vi haft mormor/mamma på besök och därav ingen dator. Jag beundrar min mamma väldigt för hennes uppfostran av oss syskon (4 stycken) och tack vare hennes yrke har hon bra koll på mycket. Hon är dock väldigt principfast och ser lite på dator och TV och så som något ont. Alltså inte till vardags men när man är med sitt barn ska man vara 100 % med sitt barn. Jag anser ju att jag ger Alvin min fulla uppmärksamhet men då och då behöver man kommunicera med annat än sin 3-månaders bebis och datorn och TV:n är en del av min moderna vardag. När vi växte upp och mamma var mamma till en bebis så tror jag nog att det fanns annat som då och då tog hennes uppmärksamhet bara det att just för henne är elektroniken lite förbjuden och hon kan nog inte riktigt förstå hur den på något vis är ständigt närvarande i hennes barns liv hela tiden. Och jag är ju en duktig mammas flicka som är lite av en ögontjänare och därför inte vågar starta datorn när hon är här, inte ens när Alvin sover. Haha, fjantig man är egentligen men det är av respekt för henne (och kanske för att slippa lite "skäll"). Hon är inte sträng men bestämd min mamma och hon är världens snällaste och bästa mamma och mormor. Jag hoppas jag blir som hon.

Nu har vi ett litet kontor i matsalen och slipper sitta nere i den iskalla källaren. Och bra blev det. Men några foton blev det så klart inte. Skyller på trötthet. Natten var lite bökig och stökig och halv 6 vaknade en liten pojke i panik över att han var så täppt i näsan. Lite koksalt och näsdroppar gjorde susen och sen dess har det inte märkts av men så ledsen han var. Ont i hela mammahjärtat att se honom så panikslagen. Idag har vi ändå fått ytterligare en viktig sak gjord. Pass är nu fixat till Alvin så att vi kan fly snön om vi skulle bestämma oss för att vi vågar. Vore ju så skönt med sol och värme så det lutar nog att det blir så. Tur att vi testade stolen igår. Hos polisen skulle han sitta sjäv i i vit stol mot vit bakgrund och bli fotad. Han sov när vi kom så han fick väckas och pallas upp i stolen och sen fick jag locka blicken mot kameran med en burk med gem. Till slut blev det en acceptabel bild. Lite kul att han ska ha den tills han är 5 men det blir nog bra. Inom en vecka ska det finnas att hämta ut.

Även denna kväll är lite smågnällig. Man börjar vänja sig. Undrar vad det kan vara bara? Tycker ju synd om honom (och lite om oss som måste lyssna). Med tanke på nästäppan kanske det är någon infektion som spökar lite? Hoppas i alla fall att det snart blir bättre för nu har vi snart haft 2 veckor med kvällsgnäll.

Måste rapportera om gårdagens träning. 35 sekunder blev det då. Idag har jag inte hunnit träna ännu (vilket ju måste låta väldigt logiskt när det tar mindre än en minut) men snart så. Tror i alla fall att jag kanske känt av ett uns av träningsvärk idag och det var en ovan men välkommen känsla.

Avslutar med ett foto från gårdagens besök på IKEA. Inte så ofta jag fotar inne på toaletten men måste ju bara visa detta. En liten minitoa brevid de vuxnas. Och samma sak var det med handfaten. Såg så sött ut.

Hemma från IKEA med garderobsinredning, en Blåmes barnstol, ganska mycket småkrafs och en del mat.

Stolen är monterad och testad. Verkade gillas. Men det stod i varningstext att barnet absolut inte får sitta i stolen förens de kan sitta själva. Men om han gillar det? Och lär de sig inte att sitta av att sitta?

Maten var P:s önskemål. Enligt honom är ju IKEA helvetet (och han tyckte väldigt synd om Alvin som var tvungen att hänga med brudarna på IKEA en hel dag) men en bra sak finns det. Det är pizzan. Så pizza blev det hem. Och lite annat gott. Till lunch åt vi köttbulletallrik till det överkomliga priset 16 kronor. Galet billigt. Ännu galnare är de stora karlarna som beställer en stor tallrik för 55 kr istället. Skulle det inte varra smartare att istället beställa 2 av den lilla sorten? Eller kanske till och med 3 om man är väldigt stor i maten?

Imorgon (eller någon annan dag när jag har energi) väntar operation förvandla garderob till kontor. Ska försöka komma ihåg före och efter bilder då. Fast mest troligt kommer jag inte på det förens efteråt...

Sen måste jag ju skriva om en sak till. Det ständigt återkommande sömnen (synd att den nästan återkommer oftare i bloggen än i sängen). Alvin somnade alldeles för länge på kvällen igår (inte konstigt när han knappt sovit på dagen). Klockan 12 som är vanlig sovtid för oss ville han inte alls sova. Han ville sparka med fötterna, testa rösten och vifta med armarna. Han var inte direkt missnöjd men inte så nöjd heller. Och det var väldigt svårt att somna med honom i samma rum så som han lät. Jag inser ju att vi är lyckligt lottade för att lägga sig och somna för natten brukar inte vara ett problem. Han ligger och fäktar lite och sen snark. Igår tog det mer än en timme och det gav mig lite panik eftersom jag visste att jag hade en tid att passa imorse. Efter en andra sista slurk mat somnade han efter typ 2 minuter. Men natten var inte som vanligt. Han stonkade, och gnällde, och snurrade runt och hade sig ungefär hela natten. Han sov men kom inte till ro och jag sov inte så mycket. Men, men, antar att det är så det är ibland och uppenbarligen lite jobbigt i magen just nu. Hoppas denna natt blir bättre. Om inte finns det i alla fall möjlighet till lite sömn på dagen imorgon.

Nu ska jag lägga mig på golvet för min halvminutssträning. Ingen träningsvärk sen gårdagen (fast det var så jobbigt!) så jag måste nog ta i lite längre idag. Hoppas hunden låter bli att slicka mig i örat.

Glömde ju en viktig sak. Jag har blivit inspirerad av Elinor till att börja träna lite här hemma. Eller så har jag blivit inspirerad av ren skräck när jag sett min mage i mina gamla kläder. Hur som helst. Träning it is. I väldigt lagom skala. Kör stenhårt på att den bästa träningen är den som blir av. Därför kör jag på i det lilla. Plankan. P tar tid och så hoppas jag öka på tiden lite varje dag. Det borde då betyda att jag ökat på musklerna lite. I övrigt får det bli hundpromenader. Idag klarade jag 29 sekunder. Tror på ganska mycket träningsvärk imorgon fast det låter ju sjukt när jag tänker på det. Skulle en halv minuts träning ge något? Men plankan är VERKLIGEN jobbig. Minns den med fasa från mina fotbollsår. Då fick man dock inte ge upp när man inte orkade mer utan då var det ju en given tid. Nu börjar jag lite mjukt men känner jag mig själv rätt kommer jag snart kräva att P ger mig en tid istället för att ta min tid. Ett litet irritationsmoment under min korta men effektiva träning var att hunden trodde jag lekte och kom och slickade mig i örat. Om jag bara lyckades undvika det så borde jag i alla fall klara lite mer imorgon.

Och jag lovar att jag inte kommer förvandla min blogg till en träningsblogg. 29 sekunder är ju trots allt en väldigt liten del av mitt dygn.

Ni ska veta vad jag varit duktig idag. Efter att igår bara ha gjort ingenting har jag idag ryckt upp mig och tagit tag i ett litet projekt här hemma. Har städat i städskrubben. Nu kanske det låter som en konstig prioritering men med tanke på hur det såg ut (fasiken att jag inte tog en före-bild) så var det nog helt rätt prioriterat. Dels var hela skrubben full av sågspån eller vad det kan tänkas heta. När vi inredde vinden så borrade elektrikern genom golvet ner till skrubbens tak för att dra el och tydligen ingår det inte i en elektrikers arbetsuppgifter att städa undan efter sig. Hela skrubben inklusive allt som bott i den var fullt av spån som jag tror tjänat som någon slags isolering i golvet/taket. Eftersom renoveringen blev klar bara veckan innan Alvin kom hann vi aldrig ta hand om det. Vi prioriterade att få fint där det syndes. Dessutom har skrubben inte bara tjänat som förvaring av städgrejjer utan även fungerat som ett väldigt bra gömställe för en herrans massa skit. Så fort man behöver städa snabbt har vi öst in överblivna grejjer i skrubben. Till slut blir skrubben ganska full när man gör så. Och det irriterade mig ganska mycket att inte kunna öppna och ta ut det man sökte när man behövde det. Och hunden blev sur också eftersom det tog sådan tid att ta fram hans mat. Och ont gjorde det att dammsuga eftersom allt i skrubben överföll en när man skulle dra ut den. Så det lönade sig att ta ut allt på köksgolvet, sortera, slänga och dammsuga. Jag känner mig så lätt nu.

Sen åkte vi till P:s föräldrar och fikade lite och hämtade ved och nu har vi ätit äcklig pyttipanna från Coop. Alvin är plåstrig även idag och till råga på allt övertrött.

Och precis när jag fått honom att somna i sin vagn skällde hunden till och jag fick börja om (denna gång utan att lyckas). Och sen fick jag dåligt samvete för att jag blev sur på hunden. Det är ju inte hans fel liksom. Kommer man alltid ha dåligt samvete för något nu när man är mamma? Antingen för att man inte fattar vad skriket är för, eller för att hunden hårar och det är dammigt hemma, eller för att man tänker elaka tankar om hunden när han väcker barnet eller för att man längtar efter lite sömn eller för att man tittar på datorn istället för på sin son eller för att man inte framkallat bilderna man borde eller för att man inte går ut med hunden tillräckligt ofta eller för att man går ut med hunden och därför släpar ut barnet i kylan eller för att..... ja, ni fattar. Det är alltid något. Hör det till moderskapet eller?

Imorgon ska jag och Alvin till IKEA med L och Isabell. Ska införskaffa lite paraktiska grejer för att inreda minikontor i garderoben i matsalen (japp, galet, vi har garderober i matsalen, som ett litet arv från föregående ägare som hade sovrum där) samt lite saker till Alvin. Barnstol står högst på min önskelista.

Nu ska jag amma Alvin igen, han gnäller just nu ganska mycket hos sin far så det är återigen dags för det hemliga vapnet.

Seeeeeg dag idag. Igår kom P:s syster med sambo och Alvins enda kusin på besök. Vi åt gott, rostbiff med potatisgratäng (och ganska mycket chips) och såg melodifestival och umgicks. Mycket trevlig kväll! Tyckte ganska synd om dem när de skulle promenera hem (med sovande snart 3-åring i vagnen) i minus 18 grader! Burr... Idag är det lite varmare ute men vi har isolerat oss här hemma. Började faktiskt dagen med att jag gjorde äggröra och bacon till frukost. Förra helgen bakade jag scones. Jag har blivit så himla huslig att jag chockar mig själv (eller så har jag bara blivit väldigt hungrig). Såg sen på Inglourious bastards i sängen (ganska bra men lång film), nu har vi flyttat ner till vardagsrummet och lite TV-häng. Åt precis rester från igår och har dessutom hunnit med att byta dagens andra bajsblöja. Denna gång en härlig variant upp på ryggen och när jag tog av bodyn spred det sig även till axlarna. En sväng i duschen och nu är han en ren kille igen. Ren och trött och sover sött i pappas knä. Nej, händelselösa dagar ger innehållslösa berättelser om dagarna. Nu ska vi nog ta och välja en ny film och fortsätta söndagssega.

Hemma igen i myset framför brasan. Begravningen gick fint och Alvin sov sig igenom hela cermonin.

Ninni var över 90 år och har levt ett rikt liv. Mycket resor och äventyr. Dock fick hon aldrig en egen familj. Hon hade aldrig (så vitt jag vet) någon partner och hon fick således inga barn. Farmor är hennes syster och någon annan släkt har hon inte. Och när man är över 90 finns inte så många vänner kvar i livet. Det hela var således en väldigt liten tillställning. Min farmor är gammal och sjuk och bor sedan många år på sjukhem (precis som hennes syster gjorde de senaste åren) och var inte med. Det var farfar (med "väninna") och mina föräldrar, 2 av mina 3 bröder (den tredje pluggar lite för långt norrut för att komma), den enes sambo och jag och Alvin. Och så var min moster med eftersom hennes man som är präst förättade det hela. Det var fint och sorgligt. Begravningar blir visst alltid sorgliga, även om man inte står den döde så nära så är stämningen sådan att det är svårt att inte bli tagen. Och jag tyckte att det kändes lite extra att vi var så få. Hade inte vi varit där hade ingen kommit liksom. Tänk om hon inte haft en syster. Och tänk att vi är hennes närmsta, men jag har många som jag ser som närmre mig. Låter kanske elakt att skriva så men det är den krassa verkligheten. Hon var en rolig dam att besöka när man var liten och hon är min släkt men inte min närmsta. Och allt detta fick mig att känna en ännu större glädje inför att ha en familj. Att ha Alvin och att ha alla mina syskon. Man borde aldrig bli helt ensam med en så stor och god familj. Tycker i alla fall att det hela blev väldigt värdigt och fint och Alvins närvaro, ensam i sin generation på pappas sida visade med sitt deltagande att livet har sin gång. Tror det är en nyttig insikt för alla.

Efteråt fikade vi allihopa hemma hos mamma och pappa. Vi pratde om ditten och datten och också om minnen av Ninni. Fina historier och fina minnen så klart. Men också om hennes mer bitska kommentarer. En av de allra sista gångerna jag träffade Ninni när hon fortfarande var någorlunda klar i huvudet på fika hemma hos mina föräldrar kom hon som på den gamla goda tiden fram och ryckte mig i kinderna och sa "åhhh vad du har vuxit". Då detta var när jag var över 20 och redan hade flyttat hemifrån svarade jag något liknande "nja, jag vet inte, tror inte att jag växer så mycket längre" och fick till svar "nej inte på längden kanske...". Kort därefter kom min bror ut ur sitt rum och möttes av "men usch så blek du är, du borde sola". Ärlig som få var hon vår Ninni.

Vila i frid kära Ninni.

Ny dag. Ny snö. Nu ska vi göra oss klara för begravning hur man nu gör det. Alvin är i alla fall på sitt bästa humör. Som alltid på förmiddagarna. Det är kvällarna som inte är snälla mot honom. Natten gav inte 6 timmar mellan maten men 4½. 3½ timme sömn i streck för min del. Magen spökat lite, moler, moler, moler men hemligheten är att fylla på med ny Ipren innan den förra slutat verka. Vilket jag misslyckades med i natt eftersom jag sov då jag borde tagit tablett och sen inte sov när jag borde sovit eftersom det gjorde så ont. Men dagtid borde det ju funka bra. Och så borde det rimligen göra mindre och mindre ont också. Nej, nu ska jag bege mig in i garderoben och leta fram något passande så att jag i alla fall själv blir klar i tid. Tror inte det passar sig att komma för sent till begravning även om alla vet att det är svårt att passa tider med en liten bebis.