Logik enligt Julia

Så har vårt lilla påskägg hunnit bli 2 år. Overkligt och kul.

 

Han är så rolig just nu. Och så jobbig. Orden bara bubblar ur honom och han pratar i 3-4-ordsmeningar men det är aningens svårt att hänga med i svängarna och han blir SÅ arg när man inte förstår. Eller när man förstår men inte går honom tillmötes i de ibland lite udda önskemålen. Nu vill jag ju dock i detta lilla födelsedagsinlägg kanske helst mest fokusera på det roliga.

 

För det är mest roligt. Hans leende är underbart, hans påhittighet är fantastisk och hans detaljkänsla imponerande. Han leker i långa stunder med lego (riktigt smålego) och bygger saker och bilar och torn och han leker med bilar i garaget och med gubbar. Och han vill ALLTID vara som Alvin. På pricken. Kliar Alvin sig i huvudet gör Vilmer likadant sekunden efter. Vill Alvin äta vill Vilmer äta. På gott och ont kanske för man får se en helt annan sida av honom när Alvin inte är med och ofrivilligt styr men mest på gott. Han lär sig så mycket och gör saker som Alvin inte var i närheten av vid samma ålder. Han är mer eftertänksam, studerar hur andra gör, härmar och gör likadant och lyckas. Han älskar lego, bilar, pippi, kurragömma, bollar och att läsa och sjunga. Och att rita och pyssla på ett sätt jag inte är riktigt van vid sen tidigare. Och att pussla. I alla fall när bitarna vill som han vill. Det gäller i och för sig det mesta i hans värld. Han är verkligen glad och positiv och ler så man smälter. Ända tills något inte går som han vill. Då börjar läppen darra, tårarna forsa och han slänger sig på marken och ligger och tjurar tills man plockar upp honom. Tur att det snabbt går över. Däremellan är det egentligen mest det eviga problemområdet sömnen som jag har invändningar emot. Nattningarna tar utan överdrift en timme varje kväll och det spelar liksom ingen roll hur jag gör. Han kommer inte till ro, han vill inte komma till ro, han pratar, sjunger, sparkar, protesterar, skrattar och sen plötsligt däckar han. Och Alvin var precis likadan ändå tills vi tog bort dagvilan helt och det gör mig lite knäckt för det känns långt bort (men har för mig att det kändes så även med Alvin och sen var det plötsligt självklart). Även nattsömnen tär en del på tålamodet. Det vaknas fortfarande 2-10 gånger per natt, ibland enkelt åtgärdat, ibland inte alls så enkelt. Oftast då på grund av nästäppa, magont eller någon annat som gör honom ledsen, sällan för att han är pigg och inte vill. Och sen startar han dagen vid 6 med ett leende. Underliga unge. Jag är sällan lika leende då.

 

Födelsedagen har nu firats i dagarna två. Igår var släkten här och firade och för första gången uppskattade han på riktigt att få presenter. Det mesta verkade gå hem, både tält, böcker, pussel, kläder och lego men allra mest kanske balanscykeln. 

Och idag firade vi, icke med frukost på sängen eftersom han som sagt är den som kvittrar först på mornarna, men sen, med presenter till frukost (bland annat simglasögon och tofflor som gjorde succé) och sen efter middagen med mera lego (jag är för övrigt rätt stolt över det apbygget) och bilar och tårtrester. Och världens bästa storebror gav bort sin gamla sparkcykel och hjälm (i utbyte mot ny 2-hjulig och svart ninjahjälm) och Vilmer (och Alvin) rullade iväg här hemma så att vi var tvungna att stoppa dem för att undvika allt för mycket repor i parketten. Vi kommer få en svettig sommar vi...

 

Som vanligt blir jag ju vemodig när barnen blir uppenbart äldre och lite gråtmild när man tänker tillbaka men shit vad kul det är att vara Vilmers mamma. Jag älskar det och jag älskar honom!

Eller jo, det skulle jag nog hinna om alla bara ville vara så vänliga och inte sparkas, inte hosta, inte kräva att få ligga i min armhåla för att minuten senare ge mig en rak höger för att platsen i armhålan inte längre är lika eftertraktad (ursäkta mig om det inte doftar ljuvligt, jag har ju som sagt inte tid att duscha vidare värst ofta), inte förvänta sig ständig leverans av gossedjur eller nappar på flykt, inte snarka (vare sig man snart fyller 40 eller 2), inte prata, inte sjunga, inte kissa utanför blöjan och inte stånka och stöna över bajs som legat på lut i 2-3 dagar precis när jag ska sova. Vilket är typ 23-06 de flesta nätter. Helst. Eller kanske i alla fall 24-04 skulle kunna vara fredat? 

Dagar som idag dock, när man går upp okristligt tidigt efter att ha lagt sig onödigt sent med barn som sovit för lite och man tröttnat lite på att leka Dusty, Ninjago och Chugfington innan klockan är nio och därför bestämmer sig för att en promenad vore bra, lite lekplatshäng på vägen från sopstationen (som är fyraåringens dröm att besöka) och man är tillbaka hemma kvart över 10 och får vänta en evighet (tillsammans med någon på en dryg meter som inte alls vill vänta) på fikagäster klockan halv 3, som man umgås trevligt med men sen är det ändå väntan på middag när de gått (fördrivs med ett bad), middag som enbart kan intas tillsammans med ett konstant flöde ketchup (vem fan kräver ketchup till kalops????) och sen en liten mysig stund i soffan innan en nattning på drygt en timme. Och sen ser man en film och när den är slut är klockan bara 21:08. En sådan dag har inte tiden gått speciellt fort. Trots (eller på grund av?) enträgen närvaro av två barn. Men vi har ändå haft det rätt roligt. Och ja, man hinner ju med mycket (eller mindre?) när tiden går sakta.