Logik enligt Julia

Han kryper (men varvar fortfarande med ålning), växlar fritt mellan mage, rygg och sittande, sitter helt stadigt själv (men det gjorde han nog för en månad sen också) och senaste färdigheten är att han ställer sig upp (på väldigt vingliga ben) samt klättrar upp på ex Alvins säng, mitt knä om jag sitter på golvet eller någon leksak.

Hårda leksaker är nog bäst av de egna men allra roligast är ju brorsans saker.

Han låter mycket, både "prat" (babababababa) och andra konstigare ljud (som ett djur kanske?) och så frustar han och flåsar som en hund när han kryper runt. Tyvärr rosslar han och hostar en hel del också. Envisa förkylningar.

Han har ganska tydliga rutiner som märks framför allt om vi är hemma en dag (eller i alla fall inte åker bil "fel" tid). Får gröt vid 8, sover cirka 1,5 timme efter dagispromenaden, äter lunch (1 burk mat och kanske lite frukt) vid 11 och mellis vid halv 2. Sover sen cirka 45 minuter någongång mellan 2 och 3. Äter middag med oss andra (försöker ge samma som till oss fast mixat i den mån det går, annars en burk) och så frukt till efterrätt. Vägrar fortfarande flaska så även kvällsmålet är gröt, brukar ätas cirka 19 och därefter somnar han hos mig och får ligga i min famn, i soffan eller under soffbordet (nära men lite avskilt tack vare en filt). Detta är så klart inte en ultimat nattningsrutin men han sover oroligt i början så det är samtidigt praktiskt att ha honom nära. Sen sover han i egen säng, oftast fram till 5-6 då jag lyfter över honom för att få tyst på hans glada babbel och hoppas på lite mer sömn. Det lyckas oftast efter någon timme och leder då till en timme till om vi har tur. Dygnet runt och allra helst på natten ammar han men det kan vara allt mellan 2 h och 15 h mellan gångerna och min känsla är att det mest är för att släcka törsten.

Inget Bvc-besök denna månad så ingen ny matchvikt men han har så smått börjat använda 74 i kläder, 62 är i de flesta fall för smått och 68 passar nog bäst. Blöjor kör vi nu storlek 4 och har precis köpt första paketet Up&go eftersom han beter sig som en ål på skötbordet.

Han är oftast sprudlande glad men med tydligare temperament än tidigare. Får han inte det han vill eller blir av med något (tidningspapper, Alvins leksaker, fjärrkontroll) så visar han tydligt sitt missnöje. Men mest av allt är han som sagt nöjd och de allra flesta möts med ett leende och han skrattar ofta högt. Har kanske börjat ana lite mammighetstendenser, jag ska gärna vara inom synhåll och helt nya ansikten (framför allt män och om han är trött) kan mötas av tårar. Men han är social, han är tålig och storebror är största idolen helt utan konkurrens även om alla barn är populära. Han är charmig (så klart jag tycker) och blir nog mer och mer lik sin bror både utseendemässigt och till sättet. Framför allt är han älskad och världens bästa Vilmer!

Dumt att det ska behöva rymmas en hel del knep i den där nästantreåringen också. Matvägran, det första han säger när vi satt oss vid bordet är "jag kan inte äta upp". Och sen testar han sin bror en del. Hör från köket hur Vilmer börjar gråta. Tar för givet att vildbebisen ramlat på något vis. Tar upp och tröstar. Så kommer Alvin med två skruvmejslar (i äkta plast) och säger "jag gjorde så här" och trycker in mejslarna i rumpan på Vilmer. Och sen en liknande situation senare ikväll då Vilmer gråter till ochAlvin  berättar att han bitit honom i fingret. Han vet att det är fel men skäms liksom inte för det han gjort utan berättar helt lugnt om det. Tror han kollar lite vad som är ok eller inte och han bryr sig på samma gång om Vilmer och pussar honom efteråt och säger förlåt. Det gör han för övrigt alltid när Vilmer är ledsen vare sig det är av trötthet, hunger eller någon som stuckit in två mejslar i rumpan. Som om han alltid tror han är skyldig? Eller är det för att allt blir bra om man säger så? Tror dessutom att han gör ganska mycket fuffens med sin bror och så länge det inte gör väldigt ont skrattar Vilmer bara överlycklig över lite uppmärksamhet från stora idolen. Så måhända är det inte så lätt för Alvin att veta vad som är ok eller inte och därav testandet. Kanske...

Hur som, på det stora hela så är han genomgod mot de flesta och första frågan idag vid hämtning var självklart "var är morfar?!?".

Även barnen verkar vara ganska i fas. Minns att jag förra hösten tänkte att den som sa att man vann en timme var helt fel ute och uppenbarligen inte hade småbarn som helt plötsligt vaknar en timme tidigare. Men en middag med kusinerna i fredags ledde till sent sänggående då, lite sovmorgon igår (nja, allt är relativt) och lite senare natt igår så de vaknade i ganska skaplig tid även på badrumklockan. Och jag fick faktiskt en timme extra, dock inte av tiden utan av fadern.

05:40 Vilmer vaknar och vill leka.

Efter shopping och sen jagande av bebis helt utansjälvbevarelsedrift blev det äntligen parken igen. Äntligen som i Alvins vilja. Jag har lyckats styra bort besök i 2 dagar då parkbesök i spöregn lockar mig föga men nu var det riktigt fint höstväder (men blåsigt!) och han vill verkligen dit. Varje dag. Så länge vädret är ok och det är andra mammor där har jag faktiskt inget att invända. Vilmer är dock inte överdrivet förtjust om han inte får gunga eller på annat vis slipper vara fastspänd i vagnen men som den lillebror han är får han helt enkelt gilla läget. Och gunga ibland.

Hej hopp vad det händer grejer. Sen i söndags sätter Vilmer sig upp själv från liggande. Oklart hur han gör exakt då han ännu bara lyckats med bedriften ensam men jag har flera gånger konstaterat att jag lämnat honom liggandes på ett ställe och sen hittat honom sittandes på ett annat. Och så reser han sig upp mot allt knästående. Och virvlar runt. Ikväll fick P lov att lyfta på soffan så att jag kunde plocka ut Vilmer som tagit sig in med huvudet först och sen inte kunde komma ut. Eller dras ut. Han reste sig liksom upp där inne där det är högre i tak än vad kanten är och sen förstod han så klart inte att han var tvungen att platta till sig för att komma ut. Hoppas han inte gör om det när vi är ensamma (för jag kan ju omöjligt lyfta soffan och plocka ut honom själv) och hoppas det lugnar ner sig lite med färdigheterna nu. Dels för att jag inte hänger med i svängarna och dels för att det börjar kännas lite tjatigt att rada upp inlägg efter inlägg här (men samtidigt vill jag ju dokumentera utvecklingen). Och hoppas han vill sova lite mer i natt än senast (så klart har inte bedriften från förra veckan upprepats, det såg jag ju till i samma stund jag berättade om den. Jinx, jinx.).

När Alvin och jag gått upp var han väldigt förundrad över att det var mörkt ute. Hoppas han lärde sig en läxa och vill dra sig längre i helgen. En helg som lovar nollgradigt. Och vi ska ta upp båten. Hej vinter! Hej då fina höst?

J: på en bil? Så du kan bogsera den?

A: nej, på min arm.

Efter ett tag inser jag att han menar en tatuering. Numera kallad tatutering.

Alvin: Mamma har du flugit flygplan?

Jag: Ja

A: Har pappa flugit flygplan

J: Ja

Alvin tittar på oss väldigt imponerad.

J: Det har du också gjort. Du har flugit flygplan.

Ännu mer imponerad.

A: Har jag flugit rymdraket också?

Och så kom vi återigen till förvirringen kring liten och stor och tjej och kille. Och när han var liten. Och sen när jag blir en kille och han blir en tjej. Och Vilmer blir stor och han blir därmed liten. Som att det är ett motsatsförhållande. Och var var han innan han fanns?

A: Har jag varit i Afrika?

J: Nej

A: Har du varit i Afrika?

J: Ja

A: Har pappa varit i Afrika?

J: Ja

A: Men var var jag när ni var där? (Anklagande som om vi skulle ha lämnat honom ensam hemma).

Hans frågor är så logiska, så smarta. Men ändå så oväntade.

Efter bion åkte vi och hämtade upp Vilmer och farmorn och åkte och åt på MacDonalds. Succé även det. Hos båda barnen (den lille fick ju dock inte smaka det utan fick nöja sig med Morot, ärtor och päron-puré i påse men han var glad ändå. 

En väldigt bra spenderad söndag. P:s jobbsöndagar brukar alltid kännas jobbiga i förväg men slutar oftast riktigt bra eftersom jag dessa dagar verkligen brukar försöka styra upp en ordentlig aktivitet. Och mer bio får det bli framöver!

...krälar fram och över och på och lyfter rumpan. Har börjat häva sig upp, tar tag i saker och försöker sätta sig upp/resa sig.

...äter gröt till frukost efter morgonvilan, mat (=grönsakspureer fram till igår då han premiärade kyckling) efter lunchvilan, lite av vår middag (det som funkar) när vi äter och sen gröt innan läggning. Har inte försökt mer med flaska men ska köra ett nytt race.

...sover 3 gånger per dag (30-90 minuter). Kring lämning, kring lunch och vid hämtning. Sen somnar han vid 8, nästan alltid i min famn och får sen sova bredvid oss i soffan. Han sover ofta oroligt första timmarna och behöver lugnas. Skönt att ha honom nära då fast samtidigt blir han säkert störd av oss. Vissa kvällar vaknar han till och har en pigg och glad vaken stund kring 21. Inte optimalt, väldigt likt sin bror och säkerligen på grund av brist på lugn och ro. Ändring ska till snarast. Lyfts upp i egen säng (spjälsäng mot min) och sover i den större delen av natten. Vaknar för mat, napp, uppmärksamhet eller annat allt mellan 1 och 10 gånger. Vid 5-6 (gaah!) börjar han snacka glatt och bökar och snurrar och klättrar. Brukar gå att muta till lite lugn och ro med amning men det är långt ifrån alltid det blir någon mer sömn efter det.

...snackar och skrattar och skiner som en sol vid uppmärksamhet, helst från storebror.

...gillar hårda leksaker och att stoppa dem i munnen, att bada och att gunga.

...är omöjlig att byta blöja på då han konstant vrider sig till mage.

...mätte 1 vecka innan halvårsdagen 67 cm och 7,3 kg (äntligen upp ett snäpp!) och har 68 i kläder (men både 62 och 74 kan funka).

Dagen till ära (eller för att förhindra fall) byttes liggdelen igår mot sittdel och han känns redan så mycket större. Ogillar selen men verkade nöjd i övrigt.

Tänka sig, vi satt igår kväll och tänkte tillbaka på kvällen exakt 6 månader tidigare. Hur han kom med en väldig fart, alldeles pluttig och läskigt livlös och hur han sen inledde med att skrika och skrika i en timme. Så missnöjd har han knappt varit sen dess. Och hur vi sen låg och bara tittade på honom och beundrade honom och fascinerades över att han var en egen liten person, med ett eget utseende. Inte en kopia av sin bror. Och så underbar han var, redan då. Och ännu mer nu när man känner den där lilla filuren. Älskade, älskade Vilmer!