Logik enligt Julia

Det är ju inte bara i min mage det bor ett litet barn. Vi har en högst aktiv liten tvååring i hemmet som icke är att förglömma även om jag ibland känner mig som världens sämsta mamma som inte kan leka och inte kan bära.

 

Alvin är så stor, han pratar så klokt, man kan hålla riktiga konversationer med honom och det är så häftigt. Samtidigt kan man ibland bli helt galen på honom. Han kan allt själv och får han inte som han vill lägger han sig på golvet och skriker, kastar grejer och beter sig så att man blir alldeles matt. Dessutom är han mammigare än någonsin. Pappa får inte natta, inte byta blöja och får ta emot väldigt mycket sparkar, slag och eleka ord. Det är inte lätt för någon att hantera. Och oron över hur det ska gå när jag sitter låst med en liten vid bröstet växer sig starkare, åtminstone hos mig. Coola killen somnar i alla fall numera åter i egen säng. Detta tack vare ett besök på JYSK och inköp av Pettson & Findus-lakan. Självklart måste Findus få sällskap nattetid och det ansvaret tar Alvin åtnminstone fram till 2 tiden me ofta ända fram till 6. Tyvärr har han också allt oftare börjat krypa upp med en stor puss och ett "god morgon" redan klockan 6 så våra sötebrödsdagar med ganska skapliga mornar för att vara en småbarnsfamilj verkar vara över. Dagis funkar bra igen, tror det har med ljuset och värmen att göra, efter en jobbig period med mycket gråt vid både hämtning och lämning är det en nu åter en glad kille som springer iväg med kompisarna så snart man går innanför grinden och som kommer springande med ett leende när man hämtar. Så skönt.

 

Även om trotsen, mammigheten och min trötthet ibland blir en riktig utmaning så är han som sagt hur skön som helst just nu. Det som rör sig i hans huvud och hans kommentarer är helt underbara, Man önskar att man kunde gå runt med en liten bandspelare och spela in allt konstant. Han pratar om saker vi läst om, saker vi sett på TV, vad som hänt under dagen och vad han snappat upp oss säga (man får akta sig) och han vrider till allt på sitt eget lilla vis. Älskade stora lilla killen, kan inte fatta att han snart ska bli storebror (själv har han självklart råkoll på detta och kallar sig själv både för stor kille och storebror).

Trots heltidssjukskrivning sen 2 veckor tillbaka tar graviditeten den mesta av min energi. Jobbiga sammandragningar, kraftiga förvärkar och allmän begränsning i mitt rörelsemönster men egentligen mår jag ganska bra. Det är dock mycket tankar som rör sig i huvudet. En vecka kvar tills när Alvin föddes. Väldigt svårt att inte räkna ner till den dagen. Svårt att tänka sig att vi rent logiskt skulle kunna ha en bebis om en vecka men att det samtidigt kan ta 7 veckor innan vi har vår nya familjemedlem hos oss. 7 veckor känns alldeles för länge att vänta och alldeles för länge att vara så här begränsad och dålig mamma till Alvin. 1 vecka känns alldeles för kort. Inte för att det är så mycket kvar att fixa med, det har jag ju haft tid med nu när jag gått hemma men jag vill gärna att den stannar lite längre. Dels för att bli färdigbakad så klart, vill ogärna behöva stanna 10 dagar på BB igen men också för att våren ska hinna komma lite mer också. Värsta sjukdomsperioderna kan få klinga av och snön kan få försvinna. Och samtidigt längtar man ju så att man blir galen efter att få träffa den lille filuren. Längtar efter min kropp men samtidigt känns det lite vemodigt, mycket talar ju för att detta är min sista graviditet och trots ryggont, halsbränna, sammandragningar och allmän otymplighet så tycker jag att det är så häftigt att vara gravid och bära en liten alien i magen.

 

Alien där inne verkar i alla fall må bra. Lite under medel i vikt enligt tillväxtultraljud för 3 veckor sedan men -7 % är tydligen ändå inom det normala. SF-måttet är lågt, allra lägsta kurvan och någon utplanande så vi får väl se hur det tar sig till nästa besök om två veckor men jag känner mig rätt lugn. Bebben bökar och boxar och rör sig som en liten vilding där inne. Precis som storebror håller den till enbart till höger, får tennisbollsstora utbuktningar långt bak mot ryggen och har ett konstant tryck/smärta under höger revben, inte sparkar utan en rumpa som ligger och kilar fast sig. I jämförelse med storebror tror jag dock att denna rör sig väldigt mycket mer vilket känns lite oroväckande då han ju inte direkt var den lugnaste av bebisar men samtidigt så är det ju härligt att känna av sin inneboende så pass mycket och det är väldigt häftigt att känna vassa små kroppsdelar som måste vara fötter, händer, knän eller armbågar.

 

Ja, det var en liten uppdatering om graviditetens status så här i 34+6. Största utmaningen just nu är utan tvekan att inte veta när det ska starta. Är inte så orolig för förlossningen, den blir väl som den blir liksom men NÄR??? Jag är inte gjord för att inte ha kontroll tror jag.