Logik enligt Julia

Provade vanliga jeans idag och kom i dem! Tänk vad lite kan göra en glad. Vågen är faktiskt också tillbaka på start även om konsistensen och formen på det mesta är annorlunda. Nu måste P hjälpa mig att hitta fram lådan med resten av mina vanliga kläder. Troligen blir det bakslag då men man får tänka noga på vilka byxor man provar så man slipper bli besviken.

Kan också bli bakslag när resultatet av mina amningscravings ger sig till känna. Sötsuget är enormt! Och har fortfarande grymt ont i svanskotan sen förlossningen (den måste fått sig en rejäl smäll vid den snabba utleveransen) så känns som det kan dröja innan det blir några längre och raskare promenader.

I lördags, 130330, kl 21:09 på självaste påskafton kom han äntligen ut efter en ynka liten timme på förlossningen. Vår älskade Vilmer, 3140 g, 49 cm och helt perfekt.

Dagarna segar sig fram. Samtidigt är det så läskigt att det verkligen kan hända när som helst. Och då är graviditeten över, magen borta (nåja) och detta speciella tillstånd över. Längtar och skönt ska det bli men kan så klart inte låta bli att bli lite sentimental också.

Det är tungt nu, inte magen så mycket men förvärkarna. Kvällar och nätter då jag kan klocka värkar regelbundet och sen bara slutar det. Och i måndagsnatt var jag helt säker på att det var på riktigt. Så J Ä V L A ont. Men sen alldeles lugnt. Var på extra koll hos barnmorskan i onsdags för att kolla vart förvärkarna lett. Ingenstans visade det sig. Visserligen helt mjuk tapp och väldigt gynnsamt där inne (vad som nu menas med det) men tappen fortfarande bakåt. Fast det betydde visst inte så mycket hur som helst.

I natt var det dags igen, men nu tänker jag inte ta ut något i förväg och tro att något är på g så det var mest fysiskt jobbigt (annars har det varit rätt psykiskt jobbigt också att tro att det startat, sen inse att det var falsklarm och sen ta samma onda igen 3 timmar senare). Konstigt med 2 helt lugna nätter (nja, allt är relativt) och sen värkar en hel natt igen men hade nog att göra med en minipromenad igår. Får låta bli att röra mig helt enkelt. Men hur länge?

Det hände något med min mage under dagens förmiddagsvila. Vaknade upp med en ny form och ett stort tryck neråt (som håller i sig). Bilderna till vänster är från i torsdags, de högra från nu. Betyder säkert inget för stunden men det är ju bra om den fattat åt vilket håll den ska bege sig...

Ja, nu känns det verkligen som väntan fast 37+0 inte ens är passerat. Vaknar varje natt och tror att det är på G, så onda förvärkar. Alvedon och värmekudde ger lite sömn i alla fall. Sen vaknar jag på morgonen och känner mig (bortsett från orörlighet och stelhet) knappt gravid. Dagarna brukar vara lugna, sen smyger sig onda sammandragningar sig på framåt middagstid och efter nattning av Alvin är det igång ordentligt. Igår hade jag faktiskt som ett tryck neråt ljumskarna hela dagen också och en ny sorts smärta på kvällen och natten men nu inget. Så snart blir det lunch med min lilla mammagrupp, måste ju aktivera mig även om det tar på krafterna.

Känner mig som en ganska tråkig mamma till Alvin men han verkar ändå ganska nöjd med tillvaron bortsett från att han nattetid endast accepterar mig. Undrar hur det ska lösa sig när jag ligger med en liten bebis vid bröstet men det kanske bara faller på plats (hmm säkert)...

Imorgon är det barnmorskebesök, hoppas hon kan kolla om det onda ger något och att det i sådant fall har givit något. Känner mig så gravid just nu! Är det dagarna över 36+0 som tar ut sin rätt eller bara att det helt enkelt är tyngre denna gång?

36+1:

Har 2 nätter i rad tvingats ta bricanyl för att få stopp på sjukt onda förvärkar. Vaken i 3 timmar i natt på grund av detta. Hade sen tidigare ett läkarbesök inplanerat idag. Undersökning visade på mjuk men bevarad tapp och bebis ligger med huvudet välplacerat men inte fixerad. Allt lugnt än så länge alltså vilket känns väldigt skönt. Ska ju slå mitt graviditetslängdrekord imorgon och nu borde jag väl kunna fixa det? Kändes dock inte så i natt så vi får väl se. Även om jag inte vill att den kommer nu så måste jag erkänna att det känns lite surt att ha då ont utan att det direkt lett till något. 4 veckor till med denna smärta (och ovissa väntan, att aldrig veta när) känns just nu omöjlig! För att inte tala om hur 6 veckor skulle kännas...

Magen har för övrigt sjunkit betydligt på sista dagarna:

Den kanske inte är så stor men den känns!

Filuren på TUL för 3 veckor sedan i vecka 32+0. Så lik Alvin som bebis över näsa och mun! Och vi kollade ju inte könet nu heller även om P var väldigt sugen. Speciellt som barnmorskan intygade att hon visste. Rolig kommentar som påminde om vad hon som förlöste Alvin sa nästan direkt då hans putmun kommenterades. Denna bebis fick kommentaren "oj, vilka läppar, här behövs ingen botox". Just denna kommentar fick oss att fundera lite över flicka, pojkar använder ju inte botox på samma sätt (inte majoriteten av flickorna heller förstås) men samtidigt så lik Alvin att det är svårt att tänka sig annat än en liten pojke. Så spännande!

Tvingade P att ta lite bilder. Kul med annat än magbilder där jag själv står framför en spegel med en mobil i nyllet.

Det är för övrigt 2,5 vecka kvar till den tidpunkt Alvin tittade ut. Scary!

En liten uppdatering på magen 33+4. Mer kommer, både om livet i magen och om allt på utsidan. Energin börjar återvända efter massa förkylningar och snart är jag igång igen!

Åh dessa namnbryderier. Tjejnamn har ju varit klart sen tredje daten. Killnamn så mycket svårare! Jag har inte direkt någon känsla vad det är för filur där inne heller. Känner mig ju som en killmamma men det är ju enbart för jag inte provat något annat så det kommer bli en överraskning när filuren (som av Alvin fått arbetsnamnet Uff) tittar ut. Nu har jag i alla fall fastnat väldigt mycket för ett namn, hitintills har P ratat alla mina favoriter men inte detta. Därmed inte sagt att det är godkänt så nu pågår operation övertalning. Hoppas!

Oj, oj, vad tiden går. Redan i vecka 31 idag, 69 dagar till bf, 42 till 36+0 då Alvin gjorde entré. Tyckte inte det var så längesen jag firade julafton och 100 dagar kvar?

En alldeles färsk liten bild på 31:an:

Den lille där inne har bosatt sig helt och hållet på höger sida och ligger allt som oftast nästan som en badring runt och bak mot ryggen. Det är svårt att fånga på bild men jag har försökt. Första bilden ser man ju att magen är betydligt mer utfylld på höger sida och med en liten puckel i midjan (detta är inte under en sammandragning). På den andra ser man hur rak jag är i midjan på vänster sida och hur rund jag är på höger.

Sneda magen i vecka 29+2 i helgen:

Lite rea-fynd, vet ni hur smått storlek 50 är? Och vet ni hur stort storlek 50 var på Alvin första månaden? Galet!

Jo just det, sen i fredags är jag sjukskriven 50 % pga onda sammandragningar. Denna vecka har min sjukskrivna tid dock endast gått till att vårda väldigt förkyld Alvin. Och inte försvann 50% av mina arbetsuppgifter bara för att läkaren sa att jag måste vila. Hoppas det löser sig snarast för hur ska jag klara av ett januaribokslut med lika mycket att göra som vanligt på halvtid när bokslut brukar innebära minst 125% i en vecka?

För övrigt så står det "hotande förtidsbörd" i sjukintyget. Läskigt ord som jag inte alls tog på allvar sist...

Hoppsan hoppsan. Gårdagens titt på barnvagn resulterade visst i ett köp. Och leverans redan igår. Och ja, jag är nog lite kär, trodde inte det var möjligt i en vagn men tydligen.

Jag hade några krav. En vagn till bebisen (den vi hade till Alvin brakade ju ihop i somras) som också funkar som syskonvagn. För det kommer garanterat behövas. Alvin åker mycket vagn (skönt då vet man var man har honom), sover alltid middag i vagn och jag kommer ju vara själv en del med båda då P jobbar. Dessutom väntar en sommar med förhoppningsvis en del utflykter och resor. Då blir det omöjligt med 2 vagnar i bilen även om vi rent praktiskt skulle kunna köra en vagn var.

Jag vill dock inte behöva gå med syskonvagn till vardags när Alvin är på dagis så jag har finkammat nätet och butiker på information om de som uppfyller detta. Alltså vagnar som kan förvandlas mellan att passa ett och två barn. Phil & Thed valdes bort först, känns inte som en första vagn utan mer som ett komplement. Ingen av platserna känns optimal och den lilla får sitta framåtvänd så fort liggdelen är urvuxen. Inte ok som standardvagn för mig. Sen fastnade jag för City select. Fick med mig P till butiken som ratade den totalt. För skranglig och han vill ha barnen bredvid varandra som i en klassisk vagn. Diskussionerna fortsatte, kände lite att det nog ändå mest var mitt val, jag som ska köra och avvaktade ett ok. Sen fick jag syn på Bugaboo Donkey och blev fast. Jag som (av ren fördom) hånat Bugaboo tidigare. Men jisses vilken smart vagn! Lika smal som vår gamla emmaljunga i monoläge och bara 11 cm bredare än City Selecten i duoläge (men hela 30 cm kortare!). Och väldigt snygg, och allmänt älskvärd. Var möjligen lite orolig för viktbegränsningen på 17 kg per sits men Alvin väger 13,5 nu och enligt en viktkurva jag hittade på nätet så borde det dröjda tills han är närmre 4 innan han passerar 17. Då tror jag att vagnen redan förlorat sitt syfte och att den är urvuxen på längden långt tidigare. Så vi slog till (efter att P helt plötsligt behövts talas ur sitt nyvunna intresse för City Selecten) och kom hem med en svart ögonsten för lika mycket pengar som nya bilen. Men vad tusan, vad jobbar och sliter man för om inte för att unna sig det man vill?

Monterad igår, stolt att det blev klart då jag fick göra allt själv eftersom P inte alls förstod brådskan med det.