Logik enligt Julia

Snart slut på v 24. Första barnmorskebesöket sedan inskrivningen förra tisdagen. Fick lyssna på hjärtljud (136) men det var för tidigt att få mäta. Blir ett besök till innan jul och då blir det provtagning, mätning och hjärtljud igen. Känns som det är på riktigt nu men samtidigt kan det ju mycket väl vara 4 månader kvar. 4 månader, det är lång tid det. Bortsett från problem med sammandragningar, konstig smärta rakt igenom bröstet och allmän trötthet så är tiden det absolut jobbigaste med denna graviditet än så länge. Livrädd att filuren där inne ska titta ut ännu tidigare än Alvin. Vill inte vara lika oförberedd som jag var då när vattnet helt plötsligt gick men samtidigt kan det ju mycket väl vara så att vi går hela vägen denna gång. Varje dag över en månad innan bf kommer ju kännas som övertid fast jag försöker ställa mig in på bf (utan att bli chockad om det blir tidigare). Lyckas inte riktigt lura min hjärna som jag gjorde sist (då jag räknade bf+14 (julafton) bara för att slippa känna den långa väntan som jag hade hört om. I och för sig var det ju ändå till ingen nytta den gången. Och ja, ni hör ju hur det snurrar i mitt lilla huvud...

Magen för 2 dagar sedan (23+3):

Igår fick en nära vän till mig äntligen träffa sin lilla bebis, 9 dagar efter bf. Det bästa är så klart att allt gick bra men i min lilla gravidhjärna är det allra bästa att det blev en kille. Hon har nämligen annonserat att ta "vårt" tjejnamn om det hade blivit en tjej. Det har gruvat mig sen i augusti när hon berättade det (och jag själv hade plussat 3 dagar tidigare). Nu andas jag ut lite, borde inte komma någon nära som hinner före och vi har pratat om detta namn sen en av våra allra första dejter. Nu vet vi ju inte om det är en lillesyster eller lillebror därinne. Skönt att ha ena alternativet klart i alla fall, om det är en liten kille står vi däremot helt villrådiga då vi inte har ett enda förslag båda kan tänka sig (så förslag mottages tacksamt!).

Det är allt bra mysigt med nån som ligger inne i ens mage och sprattlar. Inte alltid så lätt att somna när man blir boxad innifrån men ändå mysigt. Och nu har P känt det också. Tur var det för vi höll nog på att bli galna på varandra. Jag på att han dels haft noll tålamod och lagt handen på magen i typ 3 sekunder innan han tagit bort den och suckat att det inte känns på utsidan fast jag till och med sett buffarna utifrån. Han på att jag 100 gånger per kväll ryckt tagit i hans hand och sagt nu. Nu känns det. Och sen har han inte alls känt något (av ovan nämnda anledning). Men i tisdags på Alvins födelsedag fick P hälsa även på sitt andra barn.

Annars fortlöper väl det mesta, över halvtid nu, igår kontrakterades vikarie för mig (så skönt att veta att det är på G) och magen har gjort ett stort skutt i storlek. Tyvärr har även sammandragningarna blivit fler så imorgon blir det läkarkontroll men jag hoppas det inte ska ha påverkat något på insidan.

19+5 (i tisdags):

Allt gick fint på RUL igår och "fick" dessutom 2 dagar "gratis". Så vecka 20 (!) idag redan.

Det är rätt surt med dessa sammandragningar. Jag kan typ inte gå längre än mellan soffan och köket utan att magen blir en stenhård liten kula. Ganska handikappande är det och det är så tidigt för att redan ha dessa besvär. Ser fram emot när det i alla fall är förlossningen och inte gynakuten som gäller om man behöver hjälp. Men först av allt ser jag, med ganska mycket nervositet, fram emot onsdag då det är dags för rutin ultraljudet. Och ytterligare en uppsida: små minisparkar flera gånger om dagen.

Vecka 18+2:

Jag har ju känt små fladdriga rörelser och lite luftbubblor i magen i mer än 5 veckor. Det har dock varit väldigt odistinkt och oregelbundet och varje enskilt tillfälle hade lika gärna kunnat vara något annat, men antalet gånger har fått mig att inse att det inte gärna kunnat vara något annat. Nu i helgen, både i lördags och söndags har jag känt riktiga sparkar och buffar, första gången säkert 30 minuter i streck och nu råder ingen tvekan. Det ligger en liten filur därinne och gör volter och karatesparkar. Så mysigt och efterlängtat. Men det kittlas.

Om man inte direkt har några planer en söndag kan man ju alltid testa på att väckas klockan 5 av bedövande smärta i bebismagen. Smärta som liksom inte går över och så en massa sammandragningar på det. Onda sammandragningar. Och när vi gick upp vid nio gjorde det fortfarande ont och hade sig. Och onda sammandragningar ska man faktiskt inte ha (absolut inte i vecka 17). Och snälla sammandragningar ska ju dessutom gå över vid vila. Och jag kan intyga att jag verkligen tog det lugnt vid 5 på morgonen. Så efter lite överläggande med P och gynjouren åkte vi först till svärföräldrarna och lämnade Alvin och sen vidare till gynakuten på Huddinge och 1,5 timmes jobbig väntan. Väl inne hos läkaren såg allt fint ut, vi fick se en väldigt vild liten bebis och läkaren var väldigt bra men kunde tyvärr inte ge någon direkt förklaring till det onda. Sammandragningar kan man ha, och ofta värre som omföderska (känns ju lagom kul med tanke på hur jobbigt jag hade det sist) och det onda denna gång kommer troligen av typ träningsvärk i själva livmodern efter alla sammandragningarna. Så summerat får jag väl slappna av lite nu, dels för att det troligen får det onda att lugna sig men också för att jag ju nu fått se en alldeles liten underbar filur där inne som det verkligen inte verkar gå någon nöd på så ingen egentlig anledning till oro just nu.

En söndag spenderad på akuten är väl kanske inget drömscenario men att få se den lilla är ju en ganska trevlig avslutning på veckan. Hoppas bara att det onda ger med sig snart för att ha ont är inte så kul även om man fått höra att allt är bra.

Skål!

Om höstjackan redan nu är svår att stänga (speciellt när det är dags att gå hem efter en hel dag på jobbet), hur ska det gå när det blir ännu kallare och jag blir större? Hösten är ju liksom verkligen här nu (och magen med för den delen).

Igår kom den. Den riktiga hårda lilla kulan. Innan har det mest varit svullnad eller luft eller något annat oidentifierbart (som visserligen varit format som en bebismage från start). Igår morse (innan morgonkissen) kände jag tydligt bebiskulan när jag låg på rygg. Mage man liksom inte kan dra in. Och sen när jag låg på rygg i soffan senare på kvällen var den där igen. Så mysigt och så snabbt gamla minnen från när Alvin låg där inne kom tillbaka och nu känner jag mig genast mycket mer gravid.

I övrigt är allt så där lagom kul, genomförkyld själv och hemma med förkyld Alvin (livets första VAB) och vi delar inte riktigt uppfattning om sysslor bra att ägna sig åt för att kurera sig snabbast möjligt. Förkylningen verkar ta hårdare på mig än Alvin om man säger så...

Tycker mig då och då känna bebben där inne men det känns ju lite tidigt för att vara sant. In i vecka 14 igår och jag vet i och för sig att sist kände jag ett fladder en gång redan i vecka 14 men sen dröjde det 2-3 veckor till innan nästa gång. Och det jag känner nu har jag känt i mer än en vecka, sen 12+0, samma dag som ultraljudet. Känns som sagt väldigt tidigt men fick höra att moderkakan sitter i bakväg, sist satt den framåt och det sägs ju kunna dämpa en del. Ja, ja, det lär ju visa sig...

En bild på svårdolda magen, nästan 2 veckor gammal. Ska verkligen skärpa mig och dokumentera mera!

https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/2308419/images/2012/pic_506887989606ee41a5ed5f84.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/2308419/images/2012/pic_506887989606ee41a5ed5f84.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/2308419/images/2012/pic_506887989606ee41a5ed5f84.jpg%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/2308419/images/2012/pic_506887989606ee41a5ed5f84.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/2308419/images/2012/pic_506888079606ee422b4b0c00.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/2308419/images/2012/pic_506888079606ee422b4b0c00.jpg" class="image">

Tycker mig då och då känna bebben där inne men det känns ju lite tidigt för att vara sant. In i vecka 14 igår och jag vet i och för sig att sist kände jag ett fladder en gång redan i vecka 14 men sen dröjde det 2-3 veckor till innan nästa gång. Och det jag känner nu har jag känt i mer än en vecka, sen 12+0, samma dag som ultraljudet. Känns som sagt väldigt tidigt men fick höra att moderkakan sitter i bakväg, sist satt den framåt och det sägs ju kunna dämpa en del. Ja, ja, det lär ju visa sig...

En bild på svårdolda magen, nästan 2 veckor gammal. Ska verkligen skärpa mig och dokumentera mera!

Nyheterna radar upp sig. Kök i princip klart. Som vi väntat. Livet utan kök är jag tämligen less på så detta kommer väldigt lägligt och ganska snyggt blev det väl?

Nej nu får det vara nog med oro, trötthet och hemligheter. Anledningen till allt detta ser ni nedan. En perfekt liten sprattlande filur. 12 veckor gammal och väldigt eftertraktad. Vi ska bli 4 är det tänkt och det är så overkligt underbart att jag just nu efter lyckat ultraljud och kub igår och efter de första riskfullaste veckorna passerade inte kan göra annat än le. Le av lättnad och glädje!

En gång var jag ett riktigt ljushuvud (nu har jag bara väldigt dålig humor).

Har funderat lite (jag gör det lite då och då ibland mellan amning, blöjbyten och annat fix).

Enligt vad jag har förstått så räknar sjukvården så att det beräknade datum man får för förlossning (39+6) just bara är ett cirkadatum och de räknar det som normalt & fullgånget när barnet föds mellan vecka 37+0 och 41+6. 92 % av alla barn föds mellan 37+0 och 41+6 (70 % innan BF och 30 % efter). När barn föds efter BF (vilket alltså är det absolut vanligaste) pratar man om att man gått över tiden. De allra flesta tycker nog att de gått över tiden så snart BF passerats men egentligen är det ju inte förens efter 41+6 man är överburen. Nu till det jag tycker är lite skumt. När barnet kommer innan BF säger de allra flesta att barnet är fött för tidigt. Även här använder många det uttrycket även om barnet enligt sjukvården är "normalburet" så snart det är fött innan BF. Jag förstår ju så klart att när man siktar in sig på ett visst datum, vilket man utan tvekan gör, så känns allt som avviker från det som tidigt eller sent. Det jag tycker är konstigt är dock att man väldigt ofta hör att någon är född för tidigt. Ett barn som är fött så tidigt att komplikationer uppstår kan man ju säga är för tidigt men bara för att barnet kommer innan BF är det ju inte för tidigt. Det kan hända är lite tidigare än förväntat, och just så säger jag om Alvin. "Han var lite tidig" men inte kan jag säga att han var för tidig (och detta trots att han ju enligt sjukvården är prematur/tidigt född) . Även om jag blev rätt chockad då han kom så är ju varje dag med honom en liten gåva och det betyder ju att jag fått 4 bonusveckor med honom jämfört om han kommit exakt på BF. Kan omöjligt säga att det var för tidigt. Nu har jag ju aldrig själv varit där, men att gå över BF är troligen jobbigare än att föda innan BF. Man hör dock aldrig dessa mammor säga att bebisen kom för sent. I min värld får det där "för" en negativ klang. Det är ju inte positivt att komma för tidigt eller för sent till kalas till exempel men det konstiga är att uttrycket används hela tiden då bebis kommit innan BF (fast den inte räknas ens som tidigt född enligt sjukvården) men inte när man passerat BF vilket om något borde ha en negativ klang med tanke på hur mycket alla som går över tiden vill ha ut sin lilla. Ja, det tycker jag är konstigt och jag bara undrar hur uttrycken kommer sig...

Vad som också är konstigt när vi ändå är inne på detta är att Alvin ju kom 4 veckor innan BF. Dock bara 1 vecka innan att räknas som fullgången. När det kommer till läkarkontrollerna hos BVC, exempelvis 2-månaderskontrollen så gör man dock den 2 månader efter BF alltså när han är 3 månader. Vaccin däremot följer vanliga schemat och görs utifrån faktiska födelsedatumet. Men frågan är hur det funkar för barn födda inom det "normala" eller för de som är överburna. Gör alla läkarkontrollerna utefter BF-datum eller är det efter födelsedatum så länge man är född i vecka 37+0-41+6? Och hur blir det för överburna barn födda efter vecka 41+6? Får de göra 2 månaderskontrollen redan när de är 1½ månad? Alltså, det är inte det att jag inte förstår vitsen med detta sätt att räkna. De tidiga barnen ges lite extra tid att nå vissa utvecklingsstadier och det är ju bra för de är ju inte lika klara när de kommer ut. Tycker bara att det blir extremt om det är så att kontrollen skett cirka den 20 januari om Alvin varit född en vecka senare och således varit fullgången men nu sker den den 10 februari eftersom de nu räknar från 10 december.

Så vad ville jag egentligen ha sagt med detta? Ingenting tror jag. Bara delar med mig av lite funderingtar jag haft men jag tror egentligen jag borde spendera hjärncellerna på viktigare saker. Till exempel lite REA-shopping kanske...

Graviditeten var nog ganska snäll mot mig. Inget illamående, viss avsmak för en del mat men inget värre än så. Väldigt plötslig hunger och diverse nojjor och en enorm trötthet i början men på det stora hela en skön start. Det jobbigaste var i början innan man berättat för folk och man började gå upp i vikt men var mest pluffsig. Längtade så efter den där riktiga gravidkulan och den kom ganska sent. Kände tidigt ett fladder inifrån, helt säker på att det var bebisen jag kände redan i vecka 14 men sen inget mer förens någon gång i vecka 18 men då ganska ordentligt och snart kunde även P känna på utsidan. Sommaren kom och semestern anpassades lite efter mitt tillstånd men skulle nog ändå säga att det mesta funkade som vanligt. Hade en sen semester och när jag kom tillbaka till jobbet var magen ganska tydlig och det var lite spännande att se folks reaktioner. Hade ju berätta för chefen redan i vecka 13 och börjat sprida det för kollegor innan semestern men långt ifrån alla visste. Till min besvikelse syntes visst inte magen så jättemycket då heller (i vecka 24) men sen blev det liksom något självklart och vart jag än kom så kommenterade folk magen, frågade när det var dags med mera.

Det som störde mig mest under graviditeten var dels en punkt i ryggen som började göra ont redan i augusti. Varje eftermiddag kom den ihållande smärtan och senare spred den sig även till framsidan så att det gjorde ont som en linje rakt igenom kroppen. Troligen en nerv i kläm av bebis eller livmoder, detta släppte inte förens vid förlossningen (men det släppte verkligen direkt då). Störning två var sammandragningar. Dessa började även de i slutet av sommaren och var riktigt kraftiga och täta. Gjorde att jag inte kunde gå längre sträckor och inte med något direkt tempo heller och kvällarna tillbringades halvliggande i soffan. Så fort jag rörde mig blev magen stenhård och för att avlasta onda punkten i ryggen fick middag intas från lap-top bricka i knät halvliggandes. I början av oktober skickades jag till läkare för att se att sammandragningarna ej påverkat livmodertappen. Visade sig att de inte gjort det, fick återbesök 3 veckor senare, inte heller då någon påverkan men blev då sjukskriven på 25 % för att få möjlighet att vila och inte riskera för tidig födsel. Jag var själv aldrig speciellt orolig. Det var mer att jag tyckte att sammandragningarna påverkade mitt liv ganska mycket och de gjorde allt mer ont, eller snarare så var det nog så att de var så kraftiga och täta att jag hade som konstant träningsvärk. Både läkare och barnmorska försökte lugna mig och säga ungefär att det vore ju bra om den stannar lite till men du ska veta att det är ingen panik om det skulle hända nu. Jag trodde liksom aldrig att de verkligen var oroliga för det (kanske korkat när det i läkarintyget för sjukskrivningen stod just ”prematura sammandragningar med hotande förtidsbörd” som diagnos). Hur som helst, själv intalade jag mig själv att det var julafton som gällde. Planerat datum 10 december, 2 veckor övertid skulle ge just julafton och alla pratade ju om att förstföderskor går över tiden så det var det jag försökte ställa mig in på för att inte få panik när den inte var ute 10 december. 23 oktober fick jag mer ihållande sammandragningar än någonsin tidigare. Efter 1 h med konstant krampande kontaktade vi förlossningen som ville att jag kom in för kontroll. Låg i CTG i 45 minuter som mycket riktigt visade på regelbundna sammandragningar varannan minut. Däremot gjorde de inte ”värk”-ont och gyn-undersökning visade ingen påverkan på livmodertapp. Fick bricanylspruta och det hela avtog. Fick med mig bricanyltabletter hem och dessa behövde jag under kommande veckor ta 2 gånger för att lugna ner livmodern lite men ville egentligen inte eftersom de gav sådan väldig hjärtklappning. Veckorna efter levde jag på som vanligt, försökte ta det lugnare, hundpromenaderna blev allt mer P:s uppgift och pysslandet och boandet hemma fortsatte.

Inför resan var jag lite besviken över att jag skulle få mens precis över semestern. Den kom aldrig regelbundet på dagen men jag hade ändå koll. Gick och hoppades att den skulle komma tidigt för att hinna gå över till slutet av resan. Detta funkade självklart inte. Väntar man är det väl självklart att den istället kommer lite sent. Närmre bestämt första natten på semestern vilket betydde mens i princip hela resan. När vi kom hem fortsatte livet som vanligt, en del fester, bland annat en riktig drinkkväll bara vi två då vi lite lagom lulliga satt och pratade om just barn och att det kanske kunde vara dags att fundera på saken efter sommaren. Dags för resa till Dalarna över påsk. Jag kände att det var dags för mens igen, packade med mig tamponger och blev lite konfunderade att den inte kom under hela helgen men när jag började räkna var det ju inte alls konstigt. Det var helt enkelt inte dags ännu. Fredagen helgen efter var jag på tjejmiddag med en del vin. Hade fortfarande känslan av att mensen var på väg hela tiden. På lördagen under lugn romantisk hemmamiddag nämnde jag det för P. Han sa direkt ”du e gravid”. Jag skrattade lite men vid närmre eftertanke fanns det kanske en liten möjlighet att det var så. Skulle förklara spänningen i brösten och uppsvälldheten som under 2 veckor fått mig att tro att mensen var på G. Har alltid trott att jag ska ha väldigt svårt för att bli gravid, har till och med fått det medicinskt konstaterat så trodde inte riktigt på det men nekade ändå vin till maten i väntan på test. Känslan var lite spännande måste jag säga, detta var ju inget vi planerat (även om vi i ärlighetens namn ju ändå måste varit medvetna om risken då vi kört lite på chans och säkra perioder) och jag vågade inte riktigt erkänna för P att jag gärna ville att testet skulle vara positivt (även om jag samtidigt var livrädd). Kvällen gick och söndagsmorgonen kom och dags att införskaffa graviditetstest. Jag var mest av allt rädd för att möta någon jag kände vi själva inköpet, trodde ju inte riktigt att det skulle visa något annat än negativt och ville mest ha det hela överstökat för att inte hinna bygga upp förväntningar och bli besviken. Så kände jag helt ärligt då, att jag ville få nejet bekräftat för att på en gång inse att det inte var på riktigt. Vi började med ett besök på lokala pressbyrån då jag samtidigt skulle hämta ut ett paket. Känner verkligen ingen där men vågade ändå inte fråga, Patrik gick innan och vi låtsades inte känna varandra. Han frågade den manliga expediten som tog fram en förpackning som dock visade sig vara kondomer. De skrattade båda och jag hade lite svårt att hålla mig för skratt bakom i kön. Ingen lycka där alltså. Stannade på några mackar, fortfarande ingen träff, trodde knappast att själva införskaffandet skulle vara så svårt. Åkte till ett söndagsöppet apotek. Då tyckte P att det var pinsamt och jag fick gå in. Valde det dyraste digitala testet, fick ett ”lycka till” från kassörskan och skyndade mig ut till P och bilen. Väl hemma blev jag återigen nervös men fortfarande med den lite förbjudna känslan att jag ville att det skulle vara positivt. In på toan och kissa, la ifrån mig testet, kollade klockan och ut och vänta med P. Vi var överens om att gå in och titta tillsammans. Väntade de anvisade minuterna och sen gick vi tysta in och såg texten i displayen ”Gravid”. P bara skakade på huvudet och sa något i stil med ”vad var det jag sa”. Själv började jag skratta, känslan var helt absurd, hade liksom aldrig föreställt mig hur det skulle kännas att göra ett positivt graviditetstest. Hade ju aldrig ens försökt. Efter det lite skratt och gråt i soffan, jag tittade till displayen otaliga gånger bara för att på något sätt fatta att det var på riktigt. Innan när jag läste instruktionerna skrattade jag åt att resultatet bara skulle finnas kvar i displayen i 24 h och därefter var testet ej tillförlitligt. Herregud, vem väntar 24 h med att läsa av tänkte jag. Sen förstod jag, skulle komma att titta till svaret så länge det syntes i displayen och det är nog ganska vanligt. Instruktionen var nödvändig. Jag deklarerade ganska tidigt att jag ville behålla barnet, P var chockad men förstod nog även han att jag var säker. Han fortsatte dock att fråga mig 100 miljoner gånger för att vara säker på att jag visste vad jag gjorde. Det hade jag så klart ingen aning om, allt vändes upp och ner men det kändes i alla fall rätt. För att lugna sig och tankarna hällde P upp ett glas röd vin och satte sig på balkongen med det och tände en cigarett och ringde sina föräldrar och grät. Men han verkade glad och han grät igen när han berättade hur hans föräldrar reagerat. Grät av glädje. Vi tog en promenad i vårsolen ner till vattnet, tog en fika på bryggan och försökte på något vis smälta beskedet. Själv var jag dock väldigt restriktiv med att känna glädje, det kändes fortfarande väldigt osäkert och jag vågade inte ta ut något i förväg. Kunde heller inte riktigt tro på att det var sant. Kom att ta ytterligare 2 test den kommande veckan bara för att få in i mitt huvud att det var på riktigt.