Sparkad (och kittlad)
Jag har ju känt små fladdriga rörelser och lite luftbubblor i magen i mer än 5 veckor. Det har dock varit väldigt odistinkt och oregelbundet och varje enskilt tillfälle hade lika gärna kunnat vara något annat, men antalet gånger har fått mig att inse att det inte gärna kunnat vara något annat. Nu i helgen, både i lördags och söndags har jag känt riktiga sparkar och buffar, första gången säkert 30 minuter i streck och nu råder ingen tvekan. Det ligger en liten filur därinne och gör volter och karatesparkar. Så mysigt och efterlängtat. Men det kittlas.
Publicerat: 2012-10-29 @ 07:07:42
Extra
Det sägs att man fick en extra timme i natt. Det lät ju schysst. Det rådde däremot delade meningar här hemma om vad vi skulle göra ned den extra timmen. Mitt förslag, att sova, blev snabbt nedröstat.
Söt är han i alla fall och solen har förgyllt dagen så det blev rätt bra ändå.
Publicerat: 2012-10-28 @ 15:27:24
Skuggad
Alvin är så rolig. Han har upptäckt sin (och andras) skugga. Han är så fascinerad och tjatar om skuggan hela tiden. Och ikväll när han skulle gå och sova försökte jag mig på att få en kram innan hann gick upp med P. Tji fick jag, kramen gick istället till.....: skuggan. Visserligen min skugga så jag antar jag får vara nöjd ändå.
Publicerat: 2012-10-25 @ 20:56:40
Borta
Jag vill verkligen inte klaga på Alvins dagis för på det stora hela är det väldigt bra och Alvin ger det högsta betyg genom att ständigt vara på väg dit när man frågar. Men nu är jag faktiskt ändå lite besviken. De senaste dagarna har följande försvunnit:
#ett par överdragsbyxor (återfunna efter en och halv dag)
#ett par ullstrumpor (saknas fortfarande)
#ett par mjukisbyxor (saknas)
#en halsduk (återfunnen)
#två par vantar (hälften återfunnet)
På köpet har vi fått ett stycke lila vantar och ett par knallrosa strumpor (allt återlämnat).
Är det jag som är kinkig som tycker detta är lite väl mycket?
Publicerat: 2012-10-23 @ 18:55:46
Söndagsdramatik
Om man inte direkt har några planer en söndag kan man ju alltid testa på att väckas klockan 5 av bedövande smärta i bebismagen. Smärta som liksom inte går över och så en massa sammandragningar på det. Onda sammandragningar. Och när vi gick upp vid nio gjorde det fortfarande ont och hade sig. Och onda sammandragningar ska man faktiskt inte ha (absolut inte i vecka 17). Och snälla sammandragningar ska ju dessutom gå över vid vila. Och jag kan intyga att jag verkligen tog det lugnt vid 5 på morgonen. Så efter lite överläggande med P och gynjouren åkte vi först till svärföräldrarna och lämnade Alvin och sen vidare till gynakuten på Huddinge och 1,5 timmes jobbig väntan. Väl inne hos läkaren såg allt fint ut, vi fick se en väldigt vild liten bebis och läkaren var väldigt bra men kunde tyvärr inte ge någon direkt förklaring till det onda. Sammandragningar kan man ha, och ofta värre som omföderska (känns ju lagom kul med tanke på hur jobbigt jag hade det sist) och det onda denna gång kommer troligen av typ träningsvärk i själva livmodern efter alla sammandragningarna. Så summerat får jag väl slappna av lite nu, dels för att det troligen får det onda att lugna sig men också för att jag ju nu fått se en alldeles liten underbar filur där inne som det verkligen inte verkar gå någon nöd på så ingen egentlig anledning till oro just nu.
En söndag spenderad på akuten är väl kanske inget drömscenario men att få se den lilla är ju en ganska trevlig avslutning på veckan. Hoppas bara att det onda ger med sig snart för att ha ont är inte så kul även om man fått höra att allt är bra.
Publicerat: 2012-10-21 @ 16:48:50
Vecka 17
Morgonmage vecka 17. Det börjar ta sig och verkligen kännas på riktigt. Nu är det hård bebismage, inte bara svullnad och det sprattlar friskt därinne. Det bara måste vara bebisen, så många små fisar kan inte rymmas ens i min mage.
Livmodern har spritt ut sig nu. Från att bara hållt till på höger sida känns den nu även till vänster och det är så häftigt hela alltet fast man varit med om det tidigare. Stor som en avokado sägs den vara. Galen liknelse men samtidigt uppskattar jag dessa små jämförelser, det blir faktiskt lättare att förstå.
Nu dags för pizza och kvällens första glas julmust.
Publicerat: 2012-10-20 @ 20:31:24
Årets första
Årets första (ok, andra också) glas julmust har precis slunkit ner. Egentligen tycker jag att det är lite fuskigt tidigt men när P kom hem med ett fyrpack (ojoj vad jag ska frossa i helgen) som överraskning till mig kunde jag ju faktiskt inte låta bli. Och så gott det var! Skulle möjligen kunna tänka mig att byta ut mitt colaberoende mot julmust. Från en last till en annan liksom, men jag antar att det är bara bra att skippa koffeinet. Vilken alldeles utmärkt ursäkt!
Glas nummer 3:
Publicerat: 2012-10-19 @ 21:02:17
Bä bä vita lamm
Hur sött är det inte när nästan 2-åringen går fram till sin vagn med nytt fårskinn i och klappar skinnet och börjar sjunga Bä bä vita lamm?
Publicerat: 2012-10-15 @ 22:17:41
En solig höstdag
Idag har vi varit på utflykt hela lilla familjen. Eftersom P ofta jobbar på helgen och vi ännu oftare är väldigt lata blir det sällan av men idag kunde vi inte motstå höstsolen. Besök på 4H-gården, lek med löv och sen lunch på mysiga fiket Båthuset nere vid vattnet. Så härligt och full av energi har jag nu landat i mitt vanliga hörn i soffan. Dock kan man ju undra varför jag ligger här om jag nu är så full av energi...
Publicerat: 2012-10-13 @ 15:24:08
God morgon-shoten
Skål!
Publicerat: 2012-10-12 @ 06:58:43
Minnen
Ja har alltid varit lite fascinerad över hur saker runtomkring en kan få en att minnas så tydligt. En låt, en doft, ett ljud, en känsla som väcker starka minnen så att det nästan känns som man återupplever allt.
Nu är luften så där krispig och träden så där höstfina. Precis som det var för två år sedan när jag höggravid gick runt med Alvin i magen. Och så ofta, flera gånger om dagen sköljer minnen från då över mig. Minnen och känslor. Starka men mest mysiga känslor.Förra året upplevde jag inte dessa känslor alls så jag antar att det har att göra med att jag känner av en liten därinne nu också och att det liksom förstärker verklighetskänslan i minnena.Att jag inte kände lika dant förra året kan till viss del också bero på att jag då hade ganska fullt upp med alla tankar på min då väldigt sjuka mamma. Det fanns nog inte riktigt rum för myskänslorna då.
Det är i alla fall väldigt mysigt just nu och jag är glad åt att det är hösten för 2 år sedan och inte förra hösten som konstant gör sig påmind.
En stor mage och ett riktigt ljushuvud för ganska exakt 2 år sedan. Vilka minnen!
Publicerat: 2012-10-11 @ 20:20:43
Kallt!
Om höstjackan redan nu är svår att stänga (speciellt när det är dags att gå hem efter en hel dag på jobbet), hur ska det gå när det blir ännu kallare och jag blir större? Hösten är ju liksom verkligen här nu (och magen med för den delen).
Publicerat: 2012-10-10 @ 17:35:25
Morgonpose
Avslappnad grabb framför morgon-TV medan jag sminkar mig.
Publicerat: 2012-10-10 @ 07:39:07
Magtajt
Åh denna ljuva tid då inga kläder passar. Alla vanliga kläder är för små. Mammakläderna är för stora. Alternerar mellan 3 olika outfits, börjar tröttna samt undra lite hur det ska gå i veckan när jag ska till jobbet igen. Hemmajobb har ju sina fördelar även om jag gärna sluppit förkylningen som ledde till det.
Magen vecka 15:
Publicerat: 2012-10-07 @ 13:26:54
Dagbok från tidig graviditet
Innan jag offentliggjort den lilla filuren i magen skrev jag några utkast till inlägg med lite dagboksanteckningar eller vad man nu kan kalla det. Veckoanteckningar kanske är mer rätt. Mest för min egen skull att ha senare som lite minnesanteckningar och nu känns det dags att publicera dessa. Så här kommer det, i alldeles konstigt upplägg men ändå:
9 augusti (5+5)
Nu, den 9/8 när jag skirver detta är jag i vecka 5+5 och det känns på tok för tidigt att offentliggöra en graviditet nu men jag vill ändå skriva av mig. Och om allt går som det ska och vi blir 4 i april (eller för all del mars om denna filur har lika bråttom ut som Alvin) så vill jag ha lite tankar från denna tid nedklottrade. Så vi får se om detta någonsin publiceras (borde bli i slutet av september i sådant fall) och vi får se hur det känns då och om det hinner bli några fler liknande inlägg skrivna däremellan.
Just nu är jag hungrig så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det går liksom inte att bli mätt, jag äter men är direkt hungrig efteråt. Utan att vara direkt sugen på något. Jag är otroligt trött vilket troligen är en kombination av graviditetshormoner i sig och att jag sover helt uselt. Inte nog med vanliga vakna stunderna med Alvin (still going strong) utan dessutom sover jag själv oroligt samt måste kissa minst en gång per natt. Dessutom bidrar nog inte allt nytt med inskolning och semesterslut till vidare god sömn varken för mig eller övriga familjen. Har vissa minnen av att tröttheten och hungern var exakt den samma i början när jag väntade Alvin (vilket var mitt upp i vår flytt). Vad jag inte riktigt minns är den molvärk jag haft konstant i magen ungefär sen 3-4 dagar innan jag borde fått mens. Vissa dagar, främst sena kvällar, har det värkt något jävulskt likt mensvärk men utan att göra "akut ont", mest ett stort tryck och något som uppenbart spänner. Och det drar i ljumskarna (vilket jag nog känner igen från långt senare i förra graviditeten). Allt detta ska dock tydligen vara alldeles normalt enligt vad jag läst mig till så ännu är jag ganska lugn trots att allt fortfarande känns väldigt osäkert och overkligt.
Filuren blev till den 16 juli och det var inte planerat men efteråt var jag ganska säker på att vi nog prickat lite "dumt". Några dagar innan mensen skulle ha kommit (26/7) köpte vi ett tvåpack med test från en apotekare i grekland som egentligen hade stängt för siesta men nog såg vår desperation. Testet blev dock negativt (troligen för att jag varken tog morgonurin eller hade väntat speciellt länge sen jag kissade sist (det var lite svårt att förstå de grekiska instruktionerna). Blev lite deppig fast vi som sagt från början mest hade panik av att vi varit oförsiktiga på fel dag. Och kunde dessutom inte riktigt tro på resultatet. Det kändes liksom att det var något på gång. På måndagen (30/7) på väg till Dalarna kom det dock lite blod på pappret och jag trodde att det var dags för mens trots allt. Sen hände inget. Jo, molvärken eskalerade och jag kände mig inte som vanligt men inget mer blod. Så på tisdagmorgonen kissade jag på test nummer 2 från Grekland och fick ett tydligt +. Blev mest av allt lättad för att jag fick en förklaring till varför kroppen inte kändes som vanligt. Och sen väldigt glad. Och sen väldigt orolig för att det trots allt inte skulle bli något. Men testet har kompletterats med nya positiva både på torsdagen och lördagen och nu 1½ vecka senare inser jag som sagt att jag har ganska många symptom. Beskedet har liksom lagt sig och jag känner mig ganska förväntansfull. Så nu är det bara att vänta, hålla timmar och hålla ut. Och glädjas. Och lyckas hålla tyst. På jobb och inför kompisar. P:s föräldrar och syster med familj vet och min pappa lyckades på något mystiskt sätt lista ut vad som var på gång och frågade rätt ut (!) efter att jag inte velar bära en flyttkartong och jag var tvungen att berätta för min gravida kompis S när vi sågs men i övrigt ska vi nog försöka hålla oss lite till. Fast kanske måste jag berätta för mina bröder bara så att det blir rättvist mellan våra familjer och troligen kommer jag inte kunna hålla tyst när jag träffar L nästa gång (dessutom vill jag gärna peppa igång henne att sätta sig i samma situation hon med så att vi får en till föräldraledighet ihop om allt går som det ska).
Så ja, detta är alltså status just nu. Vi får se hur det hela utvecklar sig....
15 augusti (6+4)
Dags för ett till sånt där inlägg som kanske aldrig blir publicerat. Vecka 6+4 idag den 15/8. Jobbar hemifrån och väntar lite febrilt på posten. Borde dyka upp en kallelse till ultraljud. Nu är det ju till KUB som ska göras om typ 6 veckor men lite mer verkligt får det ändå allt att kännas. Och tid för inskrivning den 17 september. Också långt bort men något att se fram emot. Förhoppningsvis.
Annat som får det hela att kännas lite mer verkligt är illamåendet som kommit smygande senaste dagarna. Inte alls van med det sen sist, trodde i min enfald att slapp man det i första så är man lite safe. Men inte tydligen. Kan komma på mig själv att liksom undra varför jag känner mig dålig, sväva ut i tankar om jag ätit något dåligt, håller på att bli sjuk men så slår det mig att det ju är helt normalt på något vis. Tröttheten är i alla fall något mildare, har klarat några nätter utan kisspaus (har mycket att göra med hur mycket jag blir väckt av ungen på utsidan) och molvärken är betydligt snällare. Tur då kanske med lite illamående så att inte alla symptom försvunnit för då blir man ju rädd. Är konstant rädd hur som helst men försöker glädja mig och slappna av lite också och så är jag ju en siffernisse som gilar statistik. Vilket dock kan göra en minst lika förvirrad ibland.
Alvin har för övrigt på något mystiskt vis fått det till att det bor en liten gubbe i mitt öra. Vill egentligen inte alls att han ska veta så här tidigt, både med tanke på riskerna och med tanke på den stora sannolikheten att vår lilla papegoja avslöjar vår lilla hemlighet. Men jag sa att han inte fick luta sig med armbågen i min mage för då gör det ju ont på den som bor där inne och på något vis fick han det uttalandet till en gubbe i mitt öra...
Och jo just det. Har konstaterat att vissa forum är väldigt skrämmande men samtidigt väldigt fängslande.
12 september (9+4, eller är det kanske +3...)
Nu har jag blivit förvirrad med dagarna men det är smällar man får ta. Nästa fredag, om 9 dagar vet jag mer. Då är det dags för ultraljud och jag hoppas så innerligt att allt ska se bra ut och att man efter den dagen kan pusta ut lite. 21/9 sammanfaller dessutom med 11+6 och efter det ska ju missfallsrisken minska en hel del. Dessutom tänker jag mig att efter det datumet offentliggöra det hela om allt ser bra ut. Med tanke på att jag numera kan ha ungefär inga av mina kläder och det känns som om magen får väldigt många blickar ska det bli väldigt skönt att bara slappna av och låta magen puta. Om allt ser bra ut alltså. Jag är i alla fall lite piggare nu och i takt med att det faktiskt syns på utsidan och jag igår dessutom för första gången kunde känna livmoderns kant ovanför blygdbenet så känns det lite mer verkligt nu. I alla fall de gånger jag hinner tänka efter.
Var idag och lämnade blodprov inför KUB och inskrivning hos barnmorskan. Först väntetid i 1½ h nästan, sen tappad på 5 rör med blod. Vilken fantastisk start på dagen men lika bra att ha det gjort och skönt att svaret på blodprovet nu utan problem ska hinna komma till ultraljudet så att vi kan få besked då och där.
Publicerat: 2012-10-04 @ 11:47:27
Sångfågeln
Höll nästan på att börja gråta igår då det visade sig att Alvin kan sjunga hela Blinka lilla stjärna och hela Bä bä vita lamm. Han sjunger verkligen, hela melodin och texten ungefär rätt, som om man själv härmade ett annat språk. Han vet hur det ska låta men inte riktigt vad det innebär. Hur som blev jag alldeles rörd av stolthet och mäkta imponerad. Tidigare har han sjungit Lilla snigel men den är ju inte riktigt lika avancerad. Kanske kan han ännu fler sånger, det gäller bara att fråga om rätt så sjunger han. Älskade goa stora lilla unge!
Publicerat: 2012-10-03 @ 20:20:56
Kulan 13+4
Igår kom den. Den riktiga hårda lilla kulan. Innan har det mest varit svullnad eller luft eller något annat oidentifierbart (som visserligen varit format som en bebismage från start). Igår morse (innan morgonkissen) kände jag tydligt bebiskulan när jag låg på rygg. Mage man liksom inte kan dra in. Och sen när jag låg på rygg i soffan senare på kvällen var den där igen. Så mysigt och så snabbt gamla minnen från när Alvin låg där inne kom tillbaka och nu känner jag mig genast mycket mer gravid.
I övrigt är allt så där lagom kul, genomförkyld själv och hemma med förkyld Alvin (livets första VAB) och vi delar inte riktigt uppfattning om sysslor bra att ägna sig åt för att kurera sig snabbast möjligt. Förkylningen verkar ta hårdare på mig än Alvin om man säger så...
Publicerat: 2012-10-03 @ 09:30:16
