Logik enligt Julia

Passade även på att mäta och väga den stora på BVC i förrgår. Det var ju mer än ett år sen 1,5-årskontrollen och inte dags förrän vid 3 annars. 14,7 kg tung och 95 cm lång är han stora trotsiga och helt makalöst charmiga Alvin.

2 dagar innan 3-månadersdagen skrattar Vilmer på riktigt. Härligt kluckande, inte bara ett leende. Och så tog han sig ur babysittern också. Anar vissa likheter med storebror som ju inte direkt var lugn som bebis. Ångvälten och tornadon...

Vilmer lyfter på rumpan och spjärnar med fötterna och lyckas på något vis förflytta sig i fötternas riktning på det viset. Riktigt läskigt i babysittern, upptäckte honom stående i brygga, bakhuvudet där fötterna ska vara och fötterna på golvet framför. Och sen flyttade han sig med samma teknik inne på Alvins madrass. Typ 40 cm på någon minut! Inget mera ensam i soffan och konstant en hand på magen på skötbordet. Hur blev han stor så fort och hur blev han så stark? Konstigt faktiskt, jämförde med Alvins vikt 3 dagar innan 3 månader så skiljer det bara 30 gram och om Alvin var pluttig betyder ju det att Vilmer också är det fast han känns stor.

Och apropå skratt och nya färdigheter så vaknade han som en ny bebis efter vaccinet. Ingen feber, inget gnäll utan för första gången någonsin kladdfri i ögat (har kommit tillbaka nu men i mindre skala än tidigare) och så skrattar han hela tiden. Ligger nöjd ensam och pratar och leker. Väldigt ovanligt innan igår men nu ett litet pass per vakentid. Tackar för den utvecklingen istället för biverkningar.

Och imorgon ska han få premiärträffa stora delar av min släkt då det är dags för bror 1:s bröllopsfest. Ska bli roligt med lite festligheter och jag har dagen till ära införskaffat en ny klänning. När jag väl hittar en amningsvänlig sådan återstod att hitta en lika amningsvänlig bh. Som jag letat. Utan direkt lycka. Med en axelbandslös bh sitter mina bröst väldigt osmickrande mitt på överkroppen så det får bli en halvtafflig variant med band. Barnen kommer i alla fall vara stiliga och det är ju viktigast nu för tiden...

5730 g tung (/lätt?), på pricken 60 cm och alldeles perfekt är vår lillskrutt enligt besök på BVC idag, 4 dagar innan 3-månadersdagen. Fortfarande kletig i ögat på grund av trånga tårkanaler (sååååå less på frågan "oj, har han ögoninflammation?") och täppt som vanligt men i övrigt bara beröm. Och så 1 spruta i vardera lår och ledsnare än vad jag någonsin sett vår plutt. Tur att Alvin var med. Världens bästa storebror som klappade honom på huvudet och sa "ingen fara Vilmer".

Vi kom in i bilen till slut och så bar det av till Norrtälje. Vi firade en skön och solig (!) midsommar hos P:s syster med familj samt med hans föräldrar och min pappa. Väldigt praktiskt att han fick följa med för första gången. Mer hjälp med barnen, trevligt så klart och skönt att "ta hand om" honom så han inte sitter ensam. Inte för att han inte verkar aktivera sig men det känns bra.

Och firandet blev som sagt lyckat. Enda missödena var väl att det tog 1 timme för oss att få ihop UV-tältet (vi fick bära hem det från ängen till huset uppfällt och skämmas lite). Inte lika lätt att poppa ner som upp. Samt att Alvin var vaken alldeles för länge, åt typ inget på grund av (för honom) alldeles för sen middag och blev så övertrött att INGET var okej. Fick till slut ta en promenad med vagnen och då däckade han motvilligt. Sen vaknade han och panikskrek flera gånger på natten, yrade att han inte ville gå på promenad, att han ville ha "sån där mat, mat med sås" och att han inte fick leka med bilen. Han härmar kusin W i allt och det blir lite mycket för W som blir elak tillbaka (aj i mammahjärtat, Alvin gör honom inget ont och bara fortsätter älska sin idol fast idolen stundtals är väldigt anti). Det hjälper tyvärr inte ens att W blir ordentligt tillsagd av sina föräldrar och det är svårt att hindra Alvin från att härmas. Han gör ju liksom inget fel, tar bara efter och håller skeden likadant, väljer samma färg som W på klubban och är allmänt öppen för att lära sig hur stora killar gör. Inte lätt inte och vi får väl se hur det blir sen mellan Alvin och Vilmer (samma åldersskillnad) och sen när nästa lilla kusin anslutit senare i sommar. Kan tänka mig att Alvin kommer stå allt högre i kurs ju äldre han blir och då det dessutom finns 2 små bebisar som är ännu mindre.

Så har vi varit på 2-årskalas också. Och Alvin åt 10 muffins, små men ändå galet.

Är hur som helst väldigt stolt över min stora kille efter denna helg. Han säger så smarta saker och är så finurlig. Och har börjat leka med Vilmer (och får världens leenden tillbaka). Han har gett honom flera av sina leksaker och berättar dessutom för Vilmer hur saker och ting fungerar. Så god!

Idag har vi haft stor rensning här hemma. Svärföräldrarna/privata trädgårdsmästarna var här för att hjälpa till att köra grenar från tidigare arbete till tippen och så passade vi på att köra dit väldigt mycket andra sopor när vi ändå hade släp. Och sen pantade vi. Den som spar han har. 1375 kronor hade vi samlat på oss. Det vore verkligen en god idé att panta lite oftare så tar det inte 2 timmar. Ibland tror jag att vår källare är aningens för stor för vårt eget bästa. Den rymmer alldeles för mycket skit.

Helg i bilder:

Hur vi ska få in ett dygns packning, dubbelvagn och oss själva i bilen imorgon är fortfarande en olöst fråga. Hur det ska gå när vi ska vara borta en hel vecka känns ungefär lika avancerat att lösa som finanskrisen.

Natten bjöd som vanligt på bök och stök men också på 4 timmar sammanhängande sömn (tackar!) och med det en dröm som hållit sig kvar. Och lämnat efter sig både en känsla av vemod och av glädje.

Jag drömde att mamma var tillbaka. Det var hela tiden liksom uppenbart att hon bara vara tillbaka på låns. Att hon hade en kort stund med oss och att vi var tvungna att utnyttja tiden maximalt. Så hon hälsade på Vilmer. Satt med honom i sin famn, njöt, busade, gosade och liksom fyllde hela sig med den där underbara bebislukten. Precis som hon gjorde med Alvin. Utnyttjade varje sekund som mormor för hon visste hela tiden att det hade ett slut. Precis så var hon även i drömmen. Ingen har levt så i nuet med Alvin som hon gjorde och nu har hon även hälsat på Vilmer på något vis. Fast på alldeles otillräckligt vis. Och jag sprang runt med kameran i högsta hugg och fotade och fotade och fotade. Förevigade mötet. I nattens dröm alltså. I verkligheten var jag inte alls så duktig på att fota henne med Alvin fast jag visste. Och jag hinner ibland bli sur på mig för att jag inte har fler bilder, och inga bilder där Alvin är lite äldre, mindre bebis. Fast sen kommer jag på mig själv, det är ju klart det inte finns. På samma sätt som det inte finns en enda bild av henne och Vilmer. Utom i min dröm.

Idag åkte jag och mina söner och hälsade på våra bästisar. Tvåochetthalftåringarna gick in i sovrummet och lekte (/röjde) lite medan jag och L satt med bebisarna och snackade. De leker så fantastiskt bra ihop de stora även om det går lite tid mellan gångerna. Underbart att se (och höra!). Sen gick vi ut i det minst sagt varierande vädret. Det var strålande sol som sen byttes till hagel. Medan vi var ute kom deras granntjejer på 5 och 7 år över. Då vill I inte cykla mer med Alvin utan de satte sig och ritade. Efter ett tag tröttnade Alvin och gick försynt fram till I och frågade om hon ville leka med honom. Och fick tillbaka "nej, jag vill rita med de andra tjejerna". Och mitt mammahjärta gick sönder. Alvin verkade inte bry sig men tänk när han någongång i framtiden får höra de orden och verkligen blir ledsen. Sånt kan man inte skydda sina barn från va? Jag kommer bli en jobbig kompismorsa då...

Dagen har spenderats på filt i park med ett gäng andra dagismammor. Tydligen var det inte bara trevligt i parken utan soligt också. Och med bebis i famnen vänder man den självklart ryggen. Skönt! Nu behöver jag inte bemöda mig att ta på ett linne, jag har så att säga ett inbyggt i huden.

Och ja. Jag VET att man ska smörja sig så det gjorde jag. På armarna, bröstet och i ansiktet. Jag är ju ingen apa som når min egen rygg liksom.

Hade en naiv illusion om att kunna stilla sötsuget (som är enormt på grund av amning antar jag) med vatten.

Luktar förföriskt och smakar ok men blev ändå lite besviken varje klunk för att det inte var så gott som det luktade. Jag är egentligen inget fan av smaksatt vatten överhuvudtaget. Tycker det mest smakar blaskig saft men detta tog det ju till en helt ny nivå. Kan inte riktigt bestämma om jag gillart eller inte. Kommer garanterat inte kunna hålla mig från att smaka även de andra två nya Loka-smakerna citronpaj och jordgubbsglass men mer än så blir det nog inte.

I fredags, eller egentligen redan i torsdagskväll "låste" vi som vanligt grinden med den rem vi använder som extra skydd så att Alvin inte ska råka springa ut i gatan. Det visade sig dock inte bara hålla barn borta från gatan utan var tydligen för avancerat för sophämtarna att öppna på fredagsmorgonen. Alltså jag vet ju att man ska rulla fram tunnan inför hämtning och det kommer vi nu, efter drygt 3 år, ihåg nästan varje vecka. De få gånger vi glömmer brukar de tömma ändå men nu med "låset" hoppade de helt över oss och vi fick således ingen tom soptunna. En väldigt full har vi däremot. Idag är det måndag och det ryms ungefär inget mer i den. Inne i huset har vi en överfull blöjhink och ganska mycket vanliga hushållssopor. Det är måndag idag, nästa tömning är på fredag och ni kan tänka er vad mysigt vi ska ha med våra sopor och bajsblöjor tills dess. På torsdagskväll ska jag ta mig fan rulla ut soptunnan mitt i gatan så vi inte riskerar en till tunnlös vecka!

Idag har Alvin varit på heldagsutflykt till morfar. Lite för att avlasta mig när P jobbat men mest för att öva lite. Morfar har ju varit barnvakt massor av gånger utan minsta problem men aldrig hemma hos sig utan han har alltid kommit hit. Detta är ett steg i att Alvin senare i sommar ska vara där en hel helg när vi ska på bröllop. Nästa steg i övningen ska han få sova över också. Jag är inte det minsta orolig med tanke på hur bra det gick idag. Aningens mer orolig är jag för imorgon då Alvin ska på utflykt med dagis. Alltså inte bara till lilla skogsdungen de brukar besöka en gång i veckan utan de ska till Ursvik och de ska åka buss dit. Ett gäng 2- och 3-åringar och 3 vuxna. Gulp! Jag funderar starkt på att förklä mig och åka samma buss bara för säkerhets skull men antar att det skulle ses som något överbeskyddande. Men hallå, det är liksom det finaste jag har som jag förväntas släppa iväg på värsta äventyret. Ja, ja, får se om det blir utklädnad på buss eller lite ärenden imorgon, det ena verkar sundare än det andra men jag får verkligen ångest av att tänka på den där bussresan.

2013: sommaren då jag toppar alla bikiniränder, bonnbrännor och barnvagnsbrännan med den fashionabla selbrännan.

Han bor i den, vår Miracle Babybjörn och att jag la till lite pengar för det luftiga mesh-tyget kan vara årets bästa investering näst efter själva selen. Men små bebisben som sticker ut (vad tusan ska man klä honom i så att det både funkar i vagn, sele och när man tar upp för amning?) kräver att jag konstant står med ryggen mot solen och ja, det kommer nog resulterar i sommarens snyggaste bränna.

Här ligger jag och borde sova. Gav upp kvällens film och lämnade P ensam i soffan för att sova när sovas kan. Men här ligger jag och sover inte alls. På vänster sida ligger minin och sussar sött, snarkar till då och då och fiser högt med jämna mellanrum. Han hade det riktigt jobbigt med magen kring 7, skrek helt otröstligt (det värsta jag hört från honom sen skriktimmen när han var alldeles ny) och inte ens selen dög. Till slut lugnade det sig när jag höll honom på mage och gungade gungade gungade i hammocken. Och sen dess har han sovit på ömsom mig, ömsom sin far (som dock fick klaustrofobiska känningar efter cirka 10 minuter - hoppas han lärt sig något om mina kvällar) och nu i nestet i sängen. Och på höger sida om mig ligger den lite större och pratar i sömnen med världens lenaste och sötaste röst. Och här i mitten ligger alltså jag. Med bröst så fyllda att jag liksom hoppas att han till vänster ska vilja slurka i sig lite snart.

...för Sverige idag!

Vi har firat traditionsenligt (3 år i rad är väl en tradition?) på Golfängarna i Sumpan med väldigt många andra och sen på El Toro med P:s närmsta kompis med sambo och barn. Första året hade de sin V i magen och Alvin var en ganska lugn restauranggäst. Andra året satt 1,5- och 1-åringarna lugnt i varsin barnstol och käkade kex (typ så minns jag det). I år, inte lika lugnt. De på 1 meter ville inte så gärna sitta still och ville väldigt gärna äta glass till middag (vilket de till slut fick för middagsfridens skull). Minin vill ogärna äta/dricka under hela tiden på ängen, tog sig sen en rejäl slurk när vi kom till restaurangen och krävde sen sittplats i selen. Låg dock vaken och nöjd i vagnen ett litet tag i alla fall så jag hann få i mig ganska mycket tapas. Sen gick vi utmattade hem om konstaterade att:
1. nästa år startar vi nog ny tradition med middag i vår trädgård
2. solen tar
3. karusellpremiären gick strålande

Alvin deklarerade så fort Vilmer hade vaknat imorse att han skulle hålla bebisen och jag skulle fota det hela. Jaha ja, vi vet ju vem som regerar här hemma så så fick det bli.

Dagar när jag inte har något planerat blir jag snabbt uttråkad och försöker i panik styra upp något kommande dagar. De dagarna får jag sen panik över att det är så stressigt att ha så mycket att göra. Det är inte lätt att fördela sin tid inte...

Det är på tiden att jag sammanfattar lite om Alvin nu när han (redan för tre veckor sedan) hunnit fylla 2,5. Jag har ju alltid trott att det är kul att se tillbaka och bloggen är ett bra ställe att dokumentera på. Nu när det kommer en till att jämföra med så känns det ännu ner motiverande. Inte för att jämföra som i att skryta eller tycka det ena barnet är bättre eller sämre förstås utan helt enkelt bara för att det är kul att jämföra.

Det är svårare att sammanfatta en 2,5-åring än en 2 månaders, det är inte lika många tydliga nya saker som händer men en sak kan jag enkelt konstatera. Alvin är liksom som en hel liten människa nu. Inte helt färdig så klart (det blir man väl aldrig) men han pratar ju obehindrat, rör sig obehindrat (springer, hoppar och studsar) och är absolut närmre än 5-åring än en nyföding om man ska sätta någon slags skala. Han äter det mesta men trotsar sig igenom många måltider. Han sover inte på dagen (men gjorde ju när han var 2,5) och vi som aldrig haft nattningar på under 30 minuter utan snarare på dryga timmen som standard är nu chockade över att det tar cirka fem minuter. Ibland kan jag dock känna att han egentligen är aningens för trött kvällstid men det stabiliseras säkert snart. Han dricker fortfarande välling vid läggdags men i övrigt äter han helt som oss vuxna. Han kissar en del på potta hemma (och på toalett hemma hos morfar och farmor och farfar) men i övrigt är det blöja som gäller. Han säger dock alltid till när han ska bajsa och går undan lite då. Han kan till stor del klä av och på sig själv, det har jag sett på dagis men vill gärna ha hjälp och blir så frustrerad när det inte går. Han har också börjat lägga sig i vilka kläder han har på sig och vill gärna ha lika som pappa eller kusin W. Han ber oss visa hur när det är något han inte kan och han frågar mycket hur saker fungerar. Han leker själv en hel del men vill gärna ha sällskap. Det mesta är "min, min, min", även allmänna leksaker i parken och vi har en del strider (som han alldeles för ofta vinner). Favoriter inne är klossar, bilar och bobby car. Ute gillar han bilar och bollar och att köra runt med sin gräsklippare. Han är också en sann djurvän, fångar myror och sniglar i trädgården för att klappa dem och mata dem. Han tycker också om att läsa och sjunga och fantiserar mycket. Han gillar och gullar med sin lillebror och vi har inte märkt av så mycket svartsjuka. Han vill ibland ha hjälp med saker och att man ska komma fast jag ammar men accepterar (för en gångs skull) ett nej och vänta då. Annars när man säger att det är något man inte kan har vi börjat få tillbaka ett "men du måste kämpa lite". Han är överhuvudtaget väldigt bra på att ta efter uttryck och man får tänka på vad man säger. Han är så finurlig, tänker ut kluriga och roliga svar, han har faktiskt utvecklat en riktig humor på sistone och han vet precis hur han ska få oss dit han vill. Världens charmigaste med ett stort leende och en jäkla vilja, det är vår Alvin det. Älskar att se honom växa till den lilla stora killen han allt mer bli och älskar att se honom som storebror men också som min lilla kille.

Ensam med barnen blir 100 gånger lättare med sällskap. Ensam ska således undvikas. Jag lärde mig det förra söndagen så igår när dagis var stängt för planeringsdag bjöd jag hit ett gäng mammor med barn från bästa mammagruppen och så hängde vi i solen i trädgården. 5 mammor, 4 bebisar och 6 barn mellan 2 och 4 år var vi och det var full rulle men så bra! Och Alvin delade med sig av sina leksaker nästan jämt och hade en toppendag (av skiten i ansiktet att döma).

Imorgon när P jobbar igen kommer först bror 1 hit och så ska vi tillsammans gå och handla lunch och tårta att fira vår far med på hans födelsedag. Sen ansluter fadern och bror 2 (trean är fast i norr så honom får vi klara oss utan) och så bör den dagen vara säkrad. Berättade för Alvin att morfar kommer imorgon. Då reste han sig ur soffan och sa åt mig att öppna dörren. Typ 100 gånger tills han till slut fattade att han inte stod utanför dörren just då utan att han kommer imorgon. Eller så fattade han aldrig men gav till sist upp. Note to self (igen): inte berätta saker som ska hända för Alvin för långt innan de ska hända. Väntan blir låååååång.