Logik enligt Julia

Senaste månaden har bjudit på ganska mycket vabb och rätt så lite jobb och vardag. Och en hel del snor, feber, hosta och lite magont. Bra vabbunderhållning.


Man kan ju vara söt stjärngosse hemma också.

Det har hänt. På riktigt. Nästan 4 år efter första nattstörarens entré har jag sovit en hel natt. Och barnen har sovit en hel natt i sitt eget rum. Hemligheten? Har senaste tre nätterna låtit dem sova ihop i deras stora säng. Magiska sängen.

Sitter ensam i soffan. Huset är tomt och jag sträcker mig hela tiden efter babyvakten för att lyssna på Vilmer. Men det är inte babyvakten som vaktar honom idag. Han är på dagis. Ensam utan mig och det känns så konstigt och bra på samma gång. Och väldigt lugnt och skönt i huset. Nu ska jag ju dock inte sitta ensam i en soffa medan barnen är på dagis. Från och med imorgon förväntas jag jobba på dagen. Och väldans vad overkligt det känns. Jag kan liksom inte ens tänka mig in i hur det kommer att vara. Hur livet kommer att bli nu. Det var så längesen och det var ju framför allt utan en Vilmer i livet. Han verkar stortrivas på dagis, grät faktiskt inte ens när jag lämnade honom men såg aningens förvånad ut. Och kanske lite arg? Min lilla solstråle.

Jahapp. Här händer ju inte mycket. Nu börjar det dock hända lite i livet efter ett långt sommarlov. Dagisstart för Alvin idag, och nu är han stora killen på riktigt på storbarnsavdelningen. Väldigt stolt och glad, men trött och liten innan middagen. Vilmer får dras med mig hemma lite till men snart är det ku dags även för honom. Gulp. Och för mig att återvända till jobbet. Ännu mera gulp även om jag tycker det ska bli lite kul.  Men utan barnen hela långa dagarna? Ångest! Fast en aning skönt också att få bli lite vuxen igen,klä mig ordentligt, föra vuxna konversationer, äta ifred och kissa i lugn och ro. De för små sakerna som man inser är ganska trevligt först när man saknar dem.
Myskillar att sakna på jobbet.

Vi semestrar. Vi jagar barn och vi roar barn. Och vi har det bra. Alvin sjunger och pratar konstant. Vilmer vill vara och göra som Alvin precis hela tiden och det är ganska utmanande. Speciellt med hans humör, flera gånger per dag lägger han sig ner på golvet och vrålar när vi inte låter honom göra som han tänkt, när vi inte förstår vad han vill och när dörrar stängs framför näsan av storebror som vill vara ifred. Och däremellan är de båda världens charmtroll. Maj gosh vilken bergochdalbana. Och maj gosh vilken sommar, underbart, svettigt varm. Med massor av bad och massor av glass. Och full fart hela tiden. Man får liksom aldrig sitta still, knappt ens på toaletten. Men skönt att känna att man lever ändå.

Till slut fick vi användning för gammelbilen. Många har passerat genom garaget utan att ens användas men denna har nu inte bara tagit en provsväng med största herrarna i familjen utan i förrgår tog den oss med på en riktig utflykt.
Vi åkte till Kärsön, åt lunch på Brostugans uteservering. Mina små gourmander delade på en lyxig räkmacka och skötte sig riktigt skapligt. Efter maten blev det lek i lekparken, där nedan bil tog all uppmärksamhet från den bil vi vuxna kanske tyckte förtjänade det mest. 
Sen en promenad bort till stranden där jag och Alvin badade (Vilmer sov, annars hade han garanterat hakat på) och sen bilen till Huvudsta strand för glasspaus innan vi åkte hemåt igen. Kul bil att åka i. Riktigt bekväm faktiskt, rymlig och väldigt snygg. Inte varje dag man får tummen upp och okända människor vinkar glatt till en (och pekar på en ganska ohämnat om man ska vara ärlig). Och inte en enda gång fick vi stopp. Nu var det ju som sagt ett par år sedan (Alvins första sommar om jag minns rätt) som jag fick äran att åka med i någon av P:s alla gammelbilar men jag har bestämt för mig att det alltid brukar vara problem och långa stopp med irriterad chaufför och passagerare. Men som sagt, inte med denna, väldigt tur med tanke på passagerarnas generella tålamod, och med dagens utfall av trevligheter är jag nog ganska säker då jag utnämner den till trevligaste bilen någonsin.
Passagerare utan behov av tålamod.

Så vad hände? Vart tog jag vägen? Still here! Men dålig på att skriva.

Han har sina bestämda åsikter vår treåring. Vilmer fick en pekbok med "Lille katt"-sången i födelsedagspresent. Första gången vi läste/sjöng den och kom till ko-versen blev Alvin mycket upprörd. Det är ju ingen liten, utan en stor, ko på bilden. Så nu tvingar han oss att sjunga "Stora ko". Och det är bäst att lyda.

Så söta i nya mössor som morfar gav i födelsedags- och storebroriettårpresent.

Det pågår trädbeskäring i trädgården denna vecka (de verkar komma lite när som på grund av vädret som verkar ha lite svårt att bestämma sig för vilken årstid det är). Hemma pågår soffklättring och det var tydligen spännande att titta ut på gubben i trädet. För både liten och stor. Hittade dem så här när jag kom tillbaka från köket.

Vad konstigt det är, att precis så gammal(/ung) som Vilmer är nu var Alvin när min mamma var som allra sjukast. Vilmer har de kläder Alvin hade då. Han leker på samma sätt som Alvin gjorde då och han "pratar" på samma sätt. 
Alvin precis lika gammal som Vilmer är idag. Anar vissa likheter men också vissa olikheter.

Vi har haft en del svartsjuka här på sistone. Svartsjuk storebror som inte vill vara stor utan bebis och som inte vill till dagis och som sparkar, bufflar och är lite allmänt hård mot sin bror. Idag var dock bästisen/hatkärleken tillbaka på dagis efter sjukdom och lämningen gick plötsligt smärtfritt. Hoppas den återställda ordningen där även kan få ordning på den rubbade ordningen hemma. Alltså, jag fattar ju att svartsjuka är normalt mellan syskon men det vore skönt att kunna lämna dem obevakade tillsammans i åtminstone 20 sekunder för att typ hämta ett snytpapper, utan rädsla för att lilla ska bli mos. Han fixar ju smällar, sår och blåmärken så bra på egen hand och behöver inte ännu fler anledningar till tårar. Tycker synd om Alvin också när han är så ledsen och frustrerad. Tror han skulle behöva en stor dos av lite egen kvalitetstid med åtminstone en av sina föräldrar men det är ju tyvärr inte alltid det enklaste att få till. Hoppas på hjälp med Vilmer någon söndag då P jobbar så kan jag ta med mig Alvin på något eget.
De har i alla fall stor glädje av varandra mellan tårarna.

Jag VET att man inte ska jämföra barn och jag VET att (typ) allt är normalt och jag vill inte vara värsta prestationsmamman men jag kan verkligen inte låta bli att tycka det är lite jobbigt att Vilmer inte tagit mer än enstaka steg då och då. Alltså han är ju verkligen inte "sen" på något vis men när jämnåriga (och yngre) går så vill jag så gärna att han ska göra det också. Varför vet jag egentligen inte. För att man säger att de barn som gör framsteg är duktiga och jag vill ha ett duktigt barn? Har varit väldigt bortskämd med Alvin, behövde (och behöver) aldrig direkt vänta på något. Han var full fart framåt från första stund. Riktigt så har Vilmer aldrig varit men han var väldigt tidig motorisk till en början. Satt, vände sig, ålade, kröp och reste sig tidigt. Men nu, han har ju gått med stöd i nästan 4 månader men ändå släpper det inte. Jag vet, det kommer när det kommer men det är nytt för mig. Att han är tandlös bekymrar mig inte så mycket men det där med att gå, det längtar jag verkligen efter. Fast så får man ju inte säga. Trodde bara att han skulle vara i full gång nu. Antar att en väldigt tuff period i december på grund av magen och mycket sjukdomar sista veckorna fördröjt det hela lite, eller så är han bara "segare" än brorsan men jag vet inte, det känns jobbigt på något vis. Och så känns det så klart lite extra jobbigt att känna så. För det får man ju inte och allt kommer när det kommer. 
Alldeles perfekt i sin egen takt. Så klart.

Snö- och pulkapremiär för Vilmer. Skidpremiär för Alvin. Vilken succé!Alvin pinnade på som han aldrig gjort annat, väldigt duktig och Vilmer älskade snön. Pulka tyckte han möjligen gick lite för sakta, han slängde sig hela tiden ur och kröp istället. Han kröp bland annat runt hela huset, det måste ju vara sjukt jobbigt för hans små ben, till och med jag skulle ju bli trött av det och Alvin åkte i vår minimini backe på skidorna. Härligt att det äntligen kom lite snö!

Känner att min så kallade krönika igår blev rätt så kass. Både innehållsmässigt (men mitt liv är nog inte mer innehållsrikt än så tyvärr) och språkmässigt. Svårläst och hipp-som-happig. Det får jag skylla på mitt hetsiga mobilskrivande. När man ligger i mörkret och bloggar från telefonen (vilket jag nästan alltid gör) så blir det ont om korrektur, efterbearbetning och redigering. Men det blir i alla fall något, Men jo, just årskrönikan hade kanske förtjänat lite datortid och logisk uppbyggnad så jag skäms lite. 
Bolltrollarn, lillfis och tjurig 3-åring vid gårdagens middag.

Någon form av sammanfattning av 2013, mer än ett panikinlägg i väntan på gästerna på nyårsafton förtjänar nog bloggen. Så...
Sen kom vi hem och mötte världens stoltaste storebror som helt plötsligt kändes jättestor. 

Och större blev han. I maj slutade han sova på dagarna (och nattningarna gick från 1 timme till 5 minuter). Och såg fick Vilmer 6 veckor gammal en bästa kompis.