Logik enligt Julia

Efter att ha irrat runt en del på sjukhusområdet hittade vi slutligen förlossningen. Undersköterskan Lottie kom efter vad som kändes som en evighet och släppte in oss. Eller snarare mig, P var tvungen att parkera om bilen. Lottie visade mig in på ett undersökningsrum och bad om min journal. Denna hade jag dock aldrig fått utskriven. Gav henne de provsvar jag hade med blodgrupp samt CTG-kurvan från eftermiddagen. Jag ombads lämna urinprov och fick sen lägga mig på britsen och kopplades upp på CTG. Värkar hade jag hela tiden och bebbens hjärtljud såg bra ut. Lottie gick och släppte in P, sen informerade hon oss om att en barnmorska skulle komma och så fick vi se om vi skulle få stanna. WHAT? Jag hade regelbundna värkar, vattnet hade gått och vi hade åkt genom hela stan. Övervägde de ens att skicka hem oss? Barnmorskan skulle dels kolla om det verkligen var vattnet som gått samt göra en undersökning för att se om jag öppnat mig något. Troligen skulle vi få stanna hur som helst om det var vattnet som gått eftersom det var prematurt. Skulle dock inte vara någon fara om det var på G även om jag inte var fullgången, problem med barn födda i vecka 36 (jag var i 36+0) är att de är små, lite för trötta för att äta och risk för gulsot. Dessutom svårare att hålla värmen. Barnmorskan Pernilla kom in och presenterade sig, bad att få titta på min binda, mätte med någon form av papper, om det var det fostervatten och det var det (ja, jag sa ju det ju!). Sen gynundersökning och hör och häpna, var 4 cm öppen. Hade visserligen haft ont men hade trott att vägen dit skulle vara så mycket längre och mer tidskrävande. Blev inskriven 04:50 samt ombedd att klä mig i sjukhusskjorta och landstingets nättrosor och jätteblöja. Sen fick vi promenera bort till förlossningssalen med ett par stopp för värkar på vägen. Väl där inne blev jag tilldelad ett ståbord eller vad det kan tänkas heta, radion på och ljuset dämpat (klockan var ju trots allt väldigt lite och vi hade sovit väldigt lite). Frågade hur lång tid det skulle ta nu ”1 h per cm och du ska till 10, sen är det dags för kryst”. Aha, 6 h minst då…. Ganska snabbt började jag ha ganska mycket mer ont. Kände att jag i alla fall ville diskutera smärtlindring. Krånglig situation, man vet liksom inte vad som väntar, hur länge, hur mycket ondare, är jag mesig som vill ha hjälp redan nu? Barnmorskan kom, fick instruktioner om lustgasen och testade den, blev lite snurrig och inte hjälpte det direkt mot smärtan men fördrev ju tiden lite i alla fall. Fick också veta att eftersom jag var öppen så pass mycket var epidural ett alternativ. Kändes dock mesigt tidigt. Försökte med lustgasen ett tag men det gjorde djävulskt ont. Ringde på barnmorskan igen, hon förberedde mig för epidural, fick dropp i handen med antibiotika (eftersom vanlig orsak till för tidig födsel är infektion ville de säkra upp med det) och ringde på narkosläkaren. I samband med detta byttes nattskiftet av och vi blev presenterade för barnmorskan Karin, undersköterskan Marie och undersköterskestudent som jag ej vet namnet på och var det sämsta förlossningssällskap man kan tänka sig. Narkosläkaren kom, en arrogant man som pratade i telefon under tiden och bara så åt mig att jag måste ligga helt stilla. Jag låg helt stilla men det var väldigt svårt under värkarna. Folk som inte själva fött barn (eller åtminstone kan tänka sig in i situationen) borde inte få arbeta på en förlossning. Till slut var det i alla fall klart, kändes som minst en halvtimme men vid det laget hade jag tappat all tidsuppfattning, smärtan och tröttheten var allt som existerade. Undersköterskan lovade mig att jag skulle må som en prinsessa inom en halvtimma. Redan efter 5 minuter skulle jag känna skillnad, efter en kvart skulle det onda vara borta. Detta var ungefär kvart i 8. Jag frågade P ungefär var 30 sekund hur lång tid det gått. Drack lite nyponsoppa, försökta tänka på annat men höll på att bli galen. Det blev ju ingen skillnad. Det blev värre. Vet inte om det var för att värkarna faktiskt gjorde ondare och kom tätare eller om det var för att jag nu endast låg och väntade på att det skulle gå över. Till slut gjorde det så ont att jag grät, ringde på klockan igen. Undersköterskan kom in och sa något i stil med ”men lilla vän, har du fortfarande så ont?”. Ja, det hade jag och hon hade ju lovat att jag skulle må som en prinsessa. Tyckte dessutom att det tryckte på allt mer neråt, som att jag behövde gå på toaletten, vilket P förmedlade fram. ”Oj, oj, då kanske det faktiskt börjar bli dags”. Hon hämtade in barnmorskan som gjorde ny undersökning. 10 cm öppen. Nu var klockan (enligt journalen) cirka 8:30. Men fortfarande var bebben för högt upp. Hon gav mig bolusdos i epiduralen, svårt att säga om den hjälpte, samtidigt fick jag värkstimulerandedropp. Tyckte att det hela var väldigt jobbigt då, fick i alla fall förklaringen till att epiduralen inte verkat, det var lite för sent för den. Vid 10 fick jag prova att sitta på boll vilket var skönt men då gick inte bebbens hjärtslag att läsa av på CTG:n och efter många försök fick de sätta skalpelektrod. Det var ingen fara, bara de att de inte gick att läsa av. Fast i sängen igen. Fick prova sidan, byte av sida och på rygg, många byten av ställning för att hjälpa bebben neråt. Själv ville jag bara sova, sa säkert hundra miljoner gånger att jag inte orkade mer fast jag förstod ju ändå att det inte fanns något riktigt alternativ och både P och undersköterskan peppade mig. Klockan 11 var det dags för krystvärkar och det blev en helt ny sorts smärta. Måste säga att de sista timmarna liksom flyter ihop, minns inte vad som hände när, föll nästan i sömn mellan värkarna, lustgasen började kännas riktigt obehaglig och fick andas syre istället. Jag krystade för mycket med ansiktet och för lite där jag skulle, det sved som tusan (som om någon eldade inne i mig) men till slut, klockan 11:30 kom han äntligen ut. Minns att jag kände att huvudet liksom fastnade halvvägs ut mellan två värkar, när sen äntligen nästa kom gled han ut. Helt tyst var han dock och jag frågade om han inte skulle skrika. Det kommer fick jag till svar och de var så lugna att jag inte hann bli orolig. Orkade nog inte riktigt heller. P som var lite mer med vågade inte titta men de fick igång honom ganska snart och la honom på min mage, längre kom han inte eftersom navelsträngen var så kort. P klippte den och sen låg han äntligen hos mig. Dock inga sugförsök vilket jag fick förklarat var för att han var så tidig. Och han kändes så otroligt liten. Jag som alltid trott vi skulle få en stor bebeis med tanke på att vi båda är så långa. Vägning och mätning visade 2750 g och 48 cm, helt normalt i ”hans ålder”. Direkt så betagen av denna person som vi skapat fast jag var så slutkörd att det nog inte var förens sen uppe på BB som jag verkligen förstod och som alla känslor kom över mig. Allt hade gått så fort, jag var lite i chock, var inte beredd och även om det var jobbigt så tog det ju faktiskt bara 12 h från att jag fattade vad som höll på att hända tills han var ute.

Ja, detta var det, sammanfattat på några rader, den största stunden i mitt liv!

Här kommer del 2 av min förlossningsberättelse. Som jag skrivit tidigare är det mycket för min egen skull jag skrivit ner detta. Om det är för långdraget, för mycket detaljer eller  bara ointressant är det bara att låta bli att läsa.

Vaknade bara en halvtimma efter att jag somnat. Ont i magen och kissnödig som vanligt. Gick upp för att kissa (sedan länge lärt mig att det är lika bra att få det överstökat, somnar bättre än om man ligger och försöker hålla sig även om det känns tufft att gå upp just då). När jag kom upp till övervåningen igen beklagade jag för P (som fortfarande var vaken och låg och kollade på TV i sängen) att de där förvärkarna gjorde så ont, och suck och stön, ska jag ha det så här i flera veckor. Somnade snabbt om igen men vaknade 45 minuter senare av samma smärta och kissnödighet. Klockan var nu kvart i 1 och P hade släckt och såg stilla och sov. Suckade tyst för mig själv, jaha, upp igen. När jag reste mig upp kom en ny känsla. Något som liksom släppte, och vad blött det blev i trosan. Ingen störtflod direkt (kändes som när man har mens och byter position och det liksom rinner till) men jag var nog ganska säker på att det var vattnet som gick. Vad kunde det annars vara? Försökte knipa ihop och gick sakta sakta ner för trapporna och in på toaletten. Tände lampan och tittade nyfiket i trosorna och på pappret. Jo, det måste vara vattnet. Men vad innebar det? Då var det ju dags, på riktigt! Ganska så nervös blev jag men samtidigt glasklar. Lite orolig över bebbens mognad också. Insåg ju att inom någon dag skulle det vara klart men jag var ju inte fullgången. På med binda, det liksom smårann hela tiden och upp till sängen igen, lite förväntansfull men samtidigt skitnervös. Väckte P ”älskling, jag tror vattnet har gått”. Han brukar vara svårväckt, det var han inte nu. Reste sig upp på studs, tände lampan. ”Va? Ska vi åka nu då?”. Lugnade lite men ”jag tror jag har ganska mycket värkar också”. Nu var de igång på riktigt. Aha, det var det som gjorde så ont. Och allt oftare kom de, ökade massor bara medans vi satt i sängen och försökte få koll på läget. Jag sa dock att vi skulle avvakta, så regelbundna var de ju inte och vi hade ju lärt oss på föräldrakursen dagen innan att det skulle vara minst 3 på 10 minuter och de skulle vara 1 minut långa minst. Så var det inte. Jag föreslog att vi skulle sova lite istället. Visade sig efteråt att P tolkade detta som att jag på något vis trodde att det skulle gå över och vi kunde låtsas som om inget hänt om vi gjorde så. Så var det inte och han hade inte behövt bli orolig för mitt förstånd, jag tyckte bara att sömn verkade vara bästa sättet att fördriva tiden på, speciellt med tanke på att klockan var mittinatten. Nu blev det aldrig så, värkarna kom redan då alldeles för tätt för att jag skulle ha en chans att sova och vi började dessutom inse att vi borde packa väska och förbereda oss för att kunna åka in när det var dags på riktigt. Bad P att ta tid på värkarna och se hur ofta de kom. Han försökte med tidtagaruret i sin mobil, det funkade så där. Han kunde ju antingen klocka hur långa de var eller tiden emellan fast inte riktigt det blev rätt heller. Hade hört om värktimer.se och kommenderade ner P för att hämta dator. Allt blev väldigt rörigt, vi var nog båda rätt skärrade och allting tog lång tid och kändes lite som en fars. Jag skrattade mellan värkarna (när de kom gjorde jag liksom inget förutom att ha ont). Till slut var datorn på plats i sängen, elkabeln i och rätt sida hittad. Började klocka. De var inte alltid 3 på 10 minuter men ibland mindre än 3 minuter emellan och de allra flesta var mer än en minut. Kommenderade ner P att packa väskan, lägga de nytvättade och blöta bebiskläderna i torktumlaren men första av allt komma med varm vetekudde. Han gjorde lydigt som jag sa. Bortsett från en detalj. I stressen och förvirringen la han in kläderna i tvättmaskninen istället för torktumlaren och startade ett program innan han insåg sitt misstag. Lyckades avbryta de mer än en timme långa programmet men det gick inte att öppna luckan. Skamsen kom han upp och  berättade om sitt misstag. Jag fick följa med ner i källaren. 2 trappor var ingen hit men jag kände mig ganska oberörd mellan värkarna fast de kom bra ofta nu. Lyckades sätta på 2 minuters sköljning efter det gick luckan att öppna men kläderna var blötare än någonsin. Efter mitt besök i tvättstugan återvände jag stonkandes till sängen medan P fortsatte med packningen. Startade tidtagningen igen, nu kom de absolut tätare men fortfarande inte helt säker på om det var dags. Läste lite på sidan där det visade sig stå lite riktlinjer. När åka in, när ringa. Ring alltid förlossningen om vattnet går. Aha, då hade det gått nästan 3 h sen dess (hur klockan redan hade hunnit bli halv 4 kan jag faktiskt inte förstå, kändes som vi mest irrat runt och försökt ta tag i situationen). Ringde förlossningen, fick pausa i samtalet flera gånger på grund av värkarna. Efter flertalet kontrollfrågor konstaterade barnmorskan att jag ju absolut skulle komma in. Men…. det var fullt. Hon skulle fixa en plats någon annanstans och återkomma inom en kvart. Lite ångest för det, låg och småpratade i sängen om hur jobbigt det kändes. Och varför ringde hon aldrig tillbaka. Då ringde hemtelefonen som vi nästan aldrig använder på nedervåningen. P sprang ner och svarade, jag insåg att jag inte hade ljud på mobilen som låg bredvid mig i sängen det var därför hon ”aldrig ringde tillbaka”. Hörde P skälla i telefonen, ”Huddinge, det vet jag faan inte ens vart det ligger, något bättre måste ni väl kunna fixa”. Jag fick telefonen och hon pratade lugnande, förklarade att det inte var kul att komma till en full förlossning. Bättre att genast sätta oss i bilen och åka så kommer det gå bra. Men ta med ett gäng rena handdukar för säkerhetsskull. Lugnande…. Så då blev det Huddinge istället för KS i Solna som planerat. Klädde på mig, tog mig ner, sista toabesök, sista packning (bebiskläderna var bara att glömma, hade dock lite gamla kläder från min barndom som mamma tvättat innan vi fick dem så de packades ner en mössa, en overall och en filt). Ut till bilen, vetekudden hårt tryckt mot magen, rumpvärmare på i bilen och sätet fälldes bak till nästan liggande.

Onsdagen den 10 november (som ni även kan läsa lite om på dess rätta datum längre ner i bloggen), en månad innan BF-datum, chockades jag av en mindre blödning. Lite blod på pappret vid toabesök vid lunchtid på jobbet. Hade revisorer att ta hand om och blev väldigt förvånad, hjärtklappning och lite rädd. Smet iväg och ringde förlossningen, berättade läget men fick höra att det inte var något att oroa mig för, bebben i magen sparkade mer än någonsin och om det inte blev mer eller började göra ont (just denna dag hade jag faktiskt färre sammandragningar än vanligt) så var det inget att bry sig om. Jobbade på som vanligt men var lite skärrad och hade svårt att slappna av. Blev verkligen så att jag bara jobbade av dagen. När jag kom hem hade inget mer blod kommit men jag kände mig osäker av hela situationen, ringde förlossningen igen för att höra lite mer. Pratade med en bättre barnmorska, hon trodde det var del av slemproppen, inget att oroa sig för och bara avvakta, behövde inte betyda något alls men jag fick gärna återkomma om det blev värre eller jag hade fler frågor. Skulle till min egen barnmorska för att mäta SF-måttet dagen efter så nöjde mig så. Torsdagen inleddes med första föräldrautbildningstillfället. Kul att prata lite med fler i samma situation, vi var par nummer 2 i ordningen att föda, resterande 5 par skulle alla ha i slutet av december. Fick se en liten film om förlossning och vi pratade lite allmänt om hur en förlossning startar (långdraget hemma var budskapet) och om vad vi skulle gå igenom nästa gång (smärtlindning bland annat). Efter utbildningen hade vi en halvtimma att fördriva i väntan på vår barnmorsketid. Gick på apoteket och köpte en del jag fått tips om att ha hemma inför bebbens ankomst. Stora bindor till mig, napp, bröstvårtekräm, salva för röd blöjrumpa, amningsilägg med mera. Efter det barnmorskebesök. Detta var ett extra besök eftersom magen vid föregående veckas rutinbesök inte hade vuxit sen gången innan. Måttet var oförändrat även denna vecka men barnmorskan var inte så bekymrad, ville avvakta till nästa veckas planerade besök och se då. Vid 3 mätningar på samma nivå skulle jag skickas på tillväxt ultraljud. Jag hann (så klart) bli orolig och ville skickas på detta redan då och barnmorskan skrev remiss även om P tyckte jag var lite orolig i onödan. Han var mer rädd för att för mycket ultraljud var dåligt. Pratade även om blödningen, även hon var lugnande, trodde på del av slempropp men det kan dröja lång tid mellan den går och något händer. Hon sa också något i stil med att det ju mycket väl kan vara så att jag går över tiden även om min livmoder ”bråkat” rätt mycket med mig hela graviditeten. Hon informerade om nästa besök, då skulle vi sammanfatta graviditeten och gå igenom förlossningsönskemål med mera. Och sen var det hej då för den gången. Ungefär 2 h efter besökte ringde ultraljudsmottagningen och gav mig en tid redan på måndagen för tillväxt ultraljudet.

Vid 5 natten mot fredagen när jag var uppe för ett av otaliga toabesök var det återigen lite blod på pappret men denna gång var jag lugnare. Hade lite ont, som mensvärk ungefär, när jag vaknade för dagen men var ganska van vid att känna av livmodern vid det här laget. Tog 2 alvedon och gick som vanligt till jobbet. Störde mig lite att det fortsatte blöda under dagen. Inte några mängder utan så att det kom på pappret efter varje toabesök. Dagen var lite speciell då samtliga system skulle uppdateras på jobbet så ägnade dagen åt att rensa skrivbord (planerade för att gå på mammaledighet i slutet av november och tänkte att jag kunde passa på). Gick även igenom mailen och rensade och skickade vidare info till min vikarie som jag höll på att lära upp. Kom hem vid 3-tiden (så sköna dagar blir det med 75 %). Kände ändå att det var lite olustigt att det fortsatte blöda. Ringde förlossningen igen, de verkade fortfarande lugna men sa att ”det kanske är lika bra att du kommer in om du nu är så orolig”. Jag var inte direkt orolig, undrade mest om man verkligen ska blöda hela tiden, ska jag göra det i en månad till typ. Bestämdes att jag skulle in för kontroll, passade dock på att köra P till hans bil som han hade stående i Sollentuna eftersom han istället kört hem vår nya familjebil. Eftersom P varit sjuk bestämde vi att jag skulle åka in själv och ringa honom om det var något vilket jag egentligen inte trodde, ville ju mest kolla upp blödningen. Åkte in, fick ligga med CTG som inte visade nämnvärda sammandragningar (vilket jag kunnat säga själv eftersom jag ju kände igen jobbiga sammandragningar och det hade jag verkligen inte haft under dagen). Bebbens hjärta slog på bra och allt var som det skulle. Fick lämna urinprov för att utesluta infektion (igen) samt sen sitta ner och vänta på att få träffa läkare. Hon undersökte först med ett ”skohorn”, konstaterade inget färskt blod och ville då inte pilla mer för att inte trigga igång något. Kollade fostervattenmängd med ultraljud (och bebben vinkade till mig – P var lite avundsjuk när jag berättade om detta) och allt såg bra ut. Inget på G här och inget att oroa sig för var hennes slutsats. Åkte lugnad hem, rapporterade till mamma som sa att det ju minsann var så här det är på slutet, bara att ställa in sig på 7 veckor till med detta. Jag rättade henne att det max kunde bli 6 veckor men slutsatsen var i alla fall att det gör lite ont att vara höggravid, det kan blöda lite och sammandragningar och förvärkar hör till. När jag kom hem kände jag ändå att det kanske var lite dags att börja tänka på om vi handlat allt, tvätta alla bebiskläder och packa bb-väska. Var ganska trött så det enda jag orkade med var att skriva en liten lista på vad man borde ha i väskan samt att jag startade tvätt med alla kläder. Resten av kvällen tillbringades (som vanligt) liggandes i soffan. Serverades lyxmiddag och klagade som vanligt på sammandragningar. Denna kväll lite fler än vanligt men trodde mest att det berodde på den genomförda gynundersökningen. Tog 2 alvedon till, övervägde bricanyltablett men lät bli för att slippa hjärtklappningen. Efter idol gjorde jag mig klar för sängen och allt kändes som vanligt.