Logik enligt Julia

Mannen i familjen lyckades (som oftast) somna i soffan medan jag nattade. Eftersom klockan bara var halv 8 tänkte jag att han nog gärna ville bli väckt. Och så fick jag den briljanta iden att öppna colaflaskan vid hans öra. Hade tänkt mig en kul ljudeffekt men det blev även en ofrivillig dusch av innerörat. Och tydligen är han inte alls typen som uppskattar Cola i hörselgången eller på kläderna. Typiskt!

Det är visst något med hjärtan idag.

Jag funderar på följande alternativ:
1) Skita fullständigt i att det är en dag att vara lite extra kärleksfull
2) Passa på att verkligen fira, fira det som firas kan liksom och i och med detta troligen ge Älsklingen lite dåligt samvete om jag beger mig till affären och inhandlar lite god mat och dryck idag och överraskar med när han kommer hem. Kommer det då att vara kärleksfullt eller mest elakt för att han mest kommer känna att han kanske i alla fall borde uppmärksammat det hela?

Detta grundar sig i och för sig helt på en förutfattad mening om att han kommer välja alternativ 1 (troligen helt ofrivilligt då det är oklart om han noterat vilken dag det är). Om han väljer alternativ 2 så är det ju istället jag som får dåligt samvete om jag kört på alternativ 1. Ja, ni hör ju, vad är egentligen vitsen med en sådan dag? Det dåliga samvetets och krångliga beslutens dag. Eller en lite ovanligt mysig tisdag i februari med rum för extra mycket kärlek. Det är ju rätt fint det förstås...


Mina hjärtan tillsammans på stranden i Oman i december 2011.

Tror att jag måste jobba på mina egna nattningsrutiner också. Hur mycket jag än säger att jag ska gå och lägga mig tidigt så kommer jag aldrig i säng innan midnatt. Alvins nya nattningsrutiner innebär något tidigare mornar så det vore verkligen på sin plats om jag fick lite ordning på mig själv också. Ska också försöka få lite ordning på min tonåring till sambo. Inget barnarov här, i passet är han flera år äldre än mig, men mentalt är han faktiskt lite som en tonåring ibland. Typ nu. Sitter och slöar framför dator och TV halva nätterna och skulle om det inte vore en liten Alvin som klättrade och nöp på honom som en liten galning morgontid kunna sova fram till lunch. Han kan för övrigt sova sig igenom även den omilda behandlingen också om han vill men jag brukar uppmuntra Alvin tills hans far verkligen har vaknat (berätta inte för P att jag medvetet låter Alvin pilla ut ögonen på honom). Är det inte konstigt hur jag vaknar av minsta lilla suck och han inte vaknar trots att någon gallskriker honom i örat samtidigt som denne någon också hamrar på hans mage och boxar honom i bröstet? Och just av den anledningen borde jag verkligen gå och lägga mig tidigt. Jag vet ju att jag snart vaknar igen och det är ju bra ju mer jag hunnit sova innan dess. God natt.

Idag har vi köpt grindar. Massvis med grindar. Eller åtminstone två stycken och det är ju fler än vad jag någonsin köpt tidigare.

Igår råkade jag låta Alvin klättra upp för hela trappen. Han började med ett par trappsteg själv och så tänkte jag att det vore intressant att se hur långt han kunde komma. Hela vägen upp till vinden/sovrummet visade det sig. Alldeles på egen hand. Jag var bara beredd att ta emot, klättrandet skötte han helt själv. Nu är ju förstås inte 5:e eller 20:e steget svårare än det första men kan ni fatta ansträningen? Tänk om ni själva skulle klättra upp för trappsteg i motsvarande storlek i förhållande till er kroppslängd! Hur som helst blev det i alla fall akut att införskaffa grind. Sen han upptäckt sin nyfunna förmåga och utkiksplats ville han ingen annanstans och trappor är höga och klinker är hårt. Efter lite googlande hittade jag tillslut en tillräckligt bred som täcker hela öppningen (180 cm eftersom det är en trapp upp och en trapp ner och ingen pelare eller så i mitten) och nu är den på plats. Och det blev riktigt snyggt faktiskt ock snäppet tryggare här hemma. Efter babaybutiken begav vi oss till Bauhaus och införskaffade grind nummer 2. Vår entré är från verandan. Från verandan är det en ganska hög trapp ner till stengången. Trappen är direkt utanför ytterdörren. När det är varmt vill man ha verandadörren öppen. När man har en galen filur som kryper snabbt som tusan är det lite obehagligt att veta att han om han får fart kan ta sig ut genom ytterdörren och ner för trappen på bara några sekunder. Nu har vi en grind även för den trappen. En mer traditionell staketgrind och efter montering och lite snickeri av händige älsklingen känns allt så mycket tryggare.

Tur att jag har en sådan händig karl. Jag har ofta väldigt många bra idéer till lösningar om jag får säga det själv men de skulle aldrig bli verklighet utan P:s insatser. Han suckar oftast åt mina idéer och säger att de är omöjliga och dåliga och inte kommer funka men sen på något vis ger han med sig och sen på något vis fixar han lite och sen på något vis så blir det oftast väldigt bra. Det är bara när jag får för mig att göra det hela själv som det inte blir bra. Som när jag skulle sätta lite mosaik övanför handfatet i källaren. Det blev inte alls bra eller snyggt och jag ångarade det hela när jag var halvvägs men då fanns liksom ingen återvändo. Så blir det inte när P fixar. När jag tänker efter kan det vara på grund av mosaiken i källaren som han hjälper mig genomföra mina projekt fast han inte gillar dem. Han vet att annars gör jag det själv och då blir det 1000 gånger värre. Ganska smart drag av mig det där faktiskt. Smart sätt att få hjälp och igenom sina önskemål. Man kan också se det som ett smart drag av honom att säga att allt är svårt och nästintill omöjligt och sen fixa det. Då blir jag ju liksom lite extra imponerad över att han fixat det fast det var så svårt. Vi är allt bra smarta vi och nu tror jag bestämt att vi ska fortsätta vara lite smarta tillsammans ett tag innan det är sovdags...

Idag har vi mest ägnat oss åt att fira födelsedagsbarnet här hemma.

Möjligen vaknade han något trött efter gårdagens fest men jag tror nog ändå han är ganska nöjd med dagen. Jag lagade lyxfrukost. Äggröra och bacon, mackor, juice och kaffe och en söt liten blombukett som jag faktiskt var ute och plockade i trädgården nu imorse. Tyvärr glömdes P:s mobil hos A & J igår (och den hade ringt rätt friskt på morgonen, många som ville gratta) så jag fick börja dagen med att sätta mig i bilen och åka och hämta den. Sen har dagen fortsatt i firandets tecken, en kompis till P kom förbi med blommor och sen på eftermiddagen kom våra båda familjer och så grillades och fikades det. Mycket trevligt. Av sin syster med familj fick han en råsaftscentrifug. Älsklingen och främst hans svåger planerar att göra äppelvin av alla våra äpplen senare i år. 75 kg äpplen behöver man visst men vi har ju 5 träd så det kanske kan bli något. Kul om de kommer till användning i alla fall, förra året blev det mest äppelmos i gräsmattan...

Gårdagens fest igår var en trevlig tillställning och födelsedagsbarnet (nu pratar vi om min vän A, inte älsklingen) blev överaskad och glad. För min del, som körde och ammade, blev det en lugn tillställning men för en del blev det ganska mycket whiskey. Alvin var vaken nästan hela kvällen (mellan 19 och 01!) med bara 2 korta powernaps i min famn och var på sitt allra bästa humör och gjorde alla andra på gott humör. Vårt älskade lilla charmtroll, festens mittpunkt. Och som han trivs bland mycket folk! Fast när vi kom hem var han helt slut och väldigt svårsövd. Får se hur det blir ikväll nu när det varit fullt med folk även idag.

Idag fick Alvin äntligen sin kusins gamla hoppgunga och den gillades. Han fattar precis hur man ska göra och verkar tycker den är mycket kul. Dock är han lite kort i kroppen, armarna hamnar lite knasigt högt upp så det verkar lite jobbigt för honom. Ska testa att lägga en handduk i botten så att han kommer upp lite (eller kanske bara ta på honom en himla massa blöjor så att ha blir lite längre i kroppen, haha).

Nu ska vi snart göra oss klara för sängen och natten. Alvin verkar dock hur pigg som helst, han är verkligen en kvällsmänniska så vi får väl se hur det bli rmed den saken.

Idag, eller imorgon, eller kanske igår eller möjligen i övermorgon var det exakt ett år sedan Alvin blev till. Vi visste det så klart inte då (hade inte en aning!) och vi vet tyvärr inte exakt när han skapades (det hade varit coolt) men det var i alla fall en väldigt lyckosam träff där inne i min mage. Bättre hade det ju inte kunnat bli och tänk att vi lyckades göra något så fantastiskt utan att ens försöka. Tur att jag inte klarade av att räkna (ekonomen och matematikern i mig skäms lite) på det där med säkra perioder speciellt bra just då, precis (ganska så exakt) för ett år sedan.


Jag och älsklingen på Kap Verde mars 2010.

Älskade älsklingen så klart.

Fasiken. Jag körde min träning nyss (52 sekunder - än så länge går det framåt) men P var tvungen att testa han med (och det kan han minsann verkligen behöva, för mig försvann graviditetskilona snabbt - han har kvar sina) och slog mig så klart. 63 sekunder på första försöket. Snyft. Nu ska vi köra tillsammans fortsättningsvis så det kanske är bra. Borde peppa oss båda. Inte så illa att jag dubblat min träningstid nu på ett par dagar va? Låter bättre det än att säga att träningen gått från en halv till en minut. Hahahahaha...

Nu stökar mina två herrar i köket. Alvin gör pappa sällskap när han lagar mat till mig och jag sitter i soffan och knapprar på datorn. Rättvist? Hmmm, vad har jag gjort för att förtjäna sådan uppassning? Trevligt är det i alla fall och mycket uppskattat. Nu tar vi helg på riktigt!

Revolutionerande saker har skett idag. Det var inte mer sömn än vanligt, det var garanterat kallare än vanligt ute, lunchen med Ylva var trevlig som vanligt (fast denna gång var det jag som var mammaledig och kom till hennes jobb och åt, tidigare har det varit tvärtom), hunden vill konstant ut som vanligt och Alvin har varit söt som vanligt. Det som har gjort denna dag speciell är att jag och älsklingen för första gången på månader har varit ute och ätit själva. Utan att prata bajs och annat barnrelaterat. Utan att en av oss måste sitta och gunga Alvin och ha ett finger på nappen så att den inte ska ramla ut. Mina föräldrar kom hit och hängde med Alvin medans jag och älsklingen firade alla hjärtans dag på den lokala pizzerian. Menyerna uppkopierade på lite ljusblått A4-papper erbjöd pizza, pasta eller grillbiff så vi lyxade till det med grillbiffen och till det ett glas vitt vin. När vi beställde frågade pizzabagaren om vi ville ta med. Haha, de kan inte vara vana vid sittande gäster där. Men det var liksom inte huvudsaken. Huvudsaken var att vi fick vara bara vi och inte bara vara föräldrar. Hade det inte varit 15 minusgrader ute hade vi kanske kunnat bege oss aningen längre och fått smaka på aningen mer gastronomisk mat men detta räckte alldeles utmärkt! Och när vi kom hem knappt 2 timmar senare var det extra mysigt att få träffa Alvin igen och han hade skött sig exemplariskt och inte skrämt de stolta barnvakerna. Skönt att ha detta första tillfälle avklaret och det var nog allra mest stort för mig.

Och så hände det så klart en sak till idag. Älsklingen hade beställt blombud med stora fina röda rosor (och plötsligt kändes chokladhjärtana jag överaskat honom med ganska fjuttiga). Och jag blev väldigt glad, överaskad och rörd. Alla hjärtans dag är ju allt en bra trevlig dag...

För min skull och för eventuella nyfikna läsares skull har jag försökt att skriva ihop en liten sammanfattning av vad som ledde fram till Alvin, hur jag och P startade vårt gemensamma liv och hur jag upplevde graviditeten. Här kommer så del 1 i denna historia. Medveten om att dessa historier blir rätt långa men det är ju helt fritt att inte läsa om det inte upplevs intressant.

Senvintern 2009 träffade jag P för första gången. Vi tog det väldigt lugnt i början men fram emot sommaren började det bli lite ordning. Jag kämpade en del för att fånga honom, vi tillbringade hela semestern ihop som ett par men det tog lite tid för honom att våga säga att vi var tillsammans. När hösten kom var vi nog både lite rädda för vad som skulle hända. Det ordnade upp sig och vi fortsatte umgås väldigt intensivt, ganska snabbt bodde han praktiskt taget hos mig. Vi började lite luddigt prata om att köpa något gemensamt och P hittade ett hus centralt och lagom stort som vi tittade på. P jobbade och höll på att missa visningen. Jag gick runt själv i ett hus bland massa barnfamiljer och hade inte riktigt någon aning om vad man ska titta på när man är spekulant på ett hus. P kom till slut, vi fick en liten egen genomgång med mäklaren och kunde konstatera att huset var fint, perfekt storlek och låg där vi ville men det kändes trots allt som att det var lite tidigt. Både för oss och att slå till på allra första huset. Blev en del hustittande under hösten och vintern. En stor besvikelse då vi inte lyckades få till köp av ett hus vi verkligen föll för och ont om objekt gjorde oss lite molokna. Julen kom och firades på varsitt håll men det lovande vi varandra att aldrig göra om. I slutet av januari när jag hade som mest att göra på jobbet ringer P och meddelar att han lagt bud på ett hus och att vi kunde få egen visning samma kväll. Lägga bud på ett hus man inte ens sett lät ju helgalet men det visade sig sen inte vara riktigt så. Det allra första huset vi tittat på hade dykt upp igen, höstens affär hade inte gått igenom, ägarna var beredda att sälja till samma pris som de då fått högsta bud på utan ny visning. Vi hade alltså en chans att nypa huset innan någon annan och P hämtade mig på jobbet och vi åkte och tittade igen. Det var iskallt ute, massor av snö men huset kändes varmt och fortfarande perfekt. Vi var nog inte de mest pålästa spekulanterna och ställde säkert inte rätt frågor men allt kändes bra och några dagar senare var det vårt. Inflyttningen skulle vi dock få vänta ända till maj med. Snabbt påbörjades försäljning av båda våra lägenheter. Då och då undrade vi vad vi gett oss in på och om det gick lite snabbt men mest av allt längtade vi. I början av mars pausade vi från alla flyttbestyr och åkte på en riktigt skön solresa, en 30-årspresent till mig från P. Vi kom hem från resan och jag tror nog att jag redan då någon gång började hinta lite om det där med barn men mer att vi kanske skulle satsa på det någon gång efter sommaren när vi bott in oss i huset och så.