Ettårskalas och den rätta dagen att gå på
Så jäkla cool är han, den lilla ettåringen. Har ju haft en del bryderier för att det inte släppt med gåendet. Han har tagit enstaka steg men mer än så har det inte blivit under en lång tid. Ända tills igår då han helt plötsligt bara gick. På riktigt. Han övade nog lite extra i fredags och lördags men fortfarande max 4 steg och mellan möbler. Igår reste han sig upp själv och traskade iväg. Flera gånger och väldigt mycket mer än 4 steg åt gången. Han har helt enkelt bara väntat in rätt dag. Letade lite extra i munnen för att se om han kört samma taktik med tänderna men nej, på de får vi vänta lite till.
Här hade det passat fint med den lilla videosnutt jag filmade på första promenaden men det funkar visst inte.
Födelsedagen firades utöver premiärstegen med presenter från många håll och kalas med farmor, farfar, morfar och en morbror och moster. De håller ju till lite för långt bort de andra två morbröderna och faster med familj var tyvärr sjuka. Det blev i alla fall alldeles väldigt bra, han knatade runt så sött, lekte med ny spis och kastruller (till även Alvins förtjusning) och bläddrade i nya böcker och lekte med bilar. Och så åt han med väldigt stor glädje kladdkaka och (mjölkfri) glass. Glass fick han prova på redan i fredags. Då hade han kalas för sina polare. Eller för en polare och dennes storasyster. Jag läste någonstans att lika många gäster som år barnet fyller är lagom. Så tog fasta på det och hade ett litet mini-kalas. Vädret var så fantastiskt i fredags att vi faktiskt satt ute i solen. Det trodde man ju kanske inte om ett mars-barn. Väldigt skönt och så klart väldigt trevligt.
Publicerat: 2014-03-31 @ 11:12:55
Ganska exakt ett år sen
Nästan på minuten ett år sen. Då ägde jag världen, men var ändå inte speciellt kaxig. Att ha pressat ut en liten människa. En liten Vilmer. Man känner sig rätt stark då. Men ändå inte. Speciellt inte innan man fått se den där lilla, som var alldeles tyst när han kom. Och ödmjuk inför uppgiften. Ett helt litet liv på sitt ansvar. Men starkast i världen för att man skapat, burit och fött ut den underbaraste varelsen i hela världen. Så kändes det för väldigt exakt 1 år sen.
Nu ett år senare är jag nog lite gråhårigare, lite tröttare och ännu lite mer ödmjuk inför uppgiften. Det har inte varit enbart enkelt, ganska långt därifrån. Men jag är ändå framför allt lyckligare. Han har berikat mitt liv, han som var det lilla knytet som ännu inte nått min famn för ganska exakt ett år sen.
Publicerat: 2014-03-30 @ 21:25:12
Grattis älskade ettåring!
Publicerat: 2014-03-30 @ 12:54:27
Första tandborsten
Den tandlöse nästan-ettåringen här hemma visar ett väldigt stort intresse för tandborstar så igår när jag var tvungen att köpa en ny till Alvin (efter att den tandlöse snott storebrors och rört runt jord i en blomkruka med den) så köpte jag en till Vilmer med. Förr eller senare (senare verkar det som) kommer det väl någon tand att borsta och det verkar ju dumt att inte uppmuntra intresset när tillfälle bjuds. Jag är ganska säker på att det kommer komma perioder av ganska stort ointresse.
Imorse när han fick tandborsten blev han överlycklig och satt faktiskt med den i munnen och liksom borstade och lät "aaaaaa" (man ska inte förringa en härmapas effektivitet). Oklart vad han gjort om en kruka funnits i närheten denna gång.
Publicerat: 2014-03-27 @ 09:49:15
Pust!
Efter en hel dag hemma med apungen minns jag plötsligt varför jag tyckte så mycket om öppna förskolan när jag var hemma med Alvin. Allt har liksom tagits till en ny nivå idag. Han är överallt. Mest där man inte får. Har lyft ur honom ur 3 olika kökslådor flera gånger, stoppat porslinskross, undvikit makaroner över hela golvet, vikt samma tvätt 3-4 gånger, lyft ner från soffan, lyft ner från fönstret. Lyft ner från tripp trapp-stolen. Och bort från vagnen, under vagnen, i varukorgen. Och ur duschen. Där var det torrt men en anka var full med vatten och den vände han över sig 3 minuter innan det var dags för dagishämtning. Att klä på kläder, nya torra och ytter samt att byta blöja är en utmattande brottningsmatch och likaså att ta tillbaka något som inte får vara leksak. Så någongång mitt på dagen insåg jag mig besegrad och vi gick in i Alvins rum för det är näst efter inuti diskmaskinen och badrummet Vilmers himmelrike. Och så lekte han ett tag. Ett ganska litet. Innan han tog stolen och klättrade upp på bordet och glatt stod på det och tjöt. Och så när jag stoppat den roliga leken smet han in i garderoben, skjöt ut tvättkorgen framför sig, välte denna. Klättrade i. Lekte lite och klättrade sen upp på den. Och ramlade sen ner. Så ja, de lugna hemmadagarna är verkligen över nu. Idag var extremt och då har det ändå varit ganska vilt innan.
Publicerat: 2014-03-24 @ 21:33:54
Biodejt
Idag är det dagen jag skrev om för några dagar sedan. En vecka innan ettårsdagen. Väldigt konstiga tanke. Allt efter idag är liksom lika mormorsfritt för båda barnen. Sjukt konstiga tanke.
Dagen har i alla fall varit en mycket trevlig dag. Vilmer lämnades oväntat överlycklig till farmor (han kastade sig bokstavligen från min till hennes famn så fort vi kom dit) när P jobbade och jag och Alvin gick på bio och åt hamburgare (enligt hans önskemål). Så skönt att få lägga lite tid och uppmärksamhet bara på honom och så häftigt att upptäcka (igen) hur stor och klok han är. Jag visste ju redan det men det blev liksom extra tydligt. Måste se till att det blir en repris om inte allt för lång tid. Tror det kan vara nyckeln till mindre svartsjuka och bättre tålamod. Och lite bättre tålamod skulle många i familjen må bra av om många hade.
Publicerat: 2014-03-23 @ 22:17:05
Fönstertittare
Det pågår trädbeskäring i trädgården denna vecka (de verkar komma lite när som på grund av vädret som verkar ha lite svårt att bestämma sig för vilken årstid det är). Hemma pågår soffklättring och det var tydligen spännande att titta ut på gubben i trädet. För både liten och stor. Hittade dem så här när jag kom tillbaka från köket.
Publicerat: 2014-03-18 @ 19:46:42
En annan sorts årsdag
Vad konstigt det är, att precis så gammal(/ung) som Vilmer är nu var Alvin när min mamma var som allra sjukast. Vilmer har de kläder Alvin hade då. Han leker på samma sätt som Alvin gjorde då och han "pratar" på samma sätt.
Alvin precis lika gammal som Vilmer är idag. Anar vissa likheter men också vissa olikheter.
Mindre än en vecka kvar att leva hade hon då, när det var mindre än två veckor kvar till ettårsdagen, men det visste vi ju inte. Inte att det var så kort tid kvar. Att hon inte skulle få vara med ens om första barnbarnets första födelsedag. Konstigt för att det ju känns så längesen Alvin var så liten. Och konstigt för att han ändå inte kändes så liten. Har ändå känt det som att hon ju verkligen fick lära känna Alvin och att han känt henne. Men Vilmer känns fortfarande så liten. Så klart med en egen personlighet och allt men när jag inser att hon varit borta och missat allt mellan Alvin nu och när han var som Vilmer, då inser jag ju att hon missat väldigt mycket. Alldeles för mycket.
Alvin precis lika gammal som Vilmer är idag. Anar vissa likheter men också vissa olikheter.
Publicerat: 2014-03-18 @ 10:56:20
Apungen
Oj, oj, vilken klätterapa det blivit av Vilmer. Han svingar sig upp i soffan lätt som en plätt så nu försöker jag lära honom att gå ner också. Från soffan är det väl ganska lugnt men känns inte lika tryggt när han klättrar vidare upp på soffryggen och ställer sig på fönsterbrädan. Eller när han klättrar upp på soffbordet och kryper runt där. Andra nya roliga färdigheter är att öppna samtliga lådor i köket och hälla ut mjöl, knäckebröd och grötpulver på golvet. Och för all del även att sätta sig i lådorna.
Annars är det som på allvar får mig att kalla barnet för apungen (igen, gjorde ju det när han var mini och var aningens lik världens sötaste lilla chimpansunge) är att han sista dagarna börjat gå på alla fyra. En lite oväntad utveckling men han kombinerar med riktiga steg på eget bevåg för att ta sig mellan saker så det är en stil han verkar köra parallellt med lite mer traditionellt gående och krypande.
Publicerat: 2014-03-13 @ 19:47:09
Lite för trött?
Imorse när jag borstade Alvins tänder ringde det på dörren. Sprang snabbt dit och öppnade (med tandborsten i handen) och sen snabbt in i badrummet igen och fortsatte borsta. Bara det att det var i Vilmers tandlösa mun (med troligen ganska ömt tandkött) jag stoppade in den snurrande eltandborsten och körde runt ett tag innan Alvin skrikit "nej" tillräckligt många gånger för att jag skulle reagera. Alvin blev skitsur och Vilmer jätteledsen.
Publicerat: 2014-03-07 @ 16:49:47
Samling i sandlådan
Fyra randiga mössor i en sandlåda och nog känns det som vår i luften trots blåst och vinteroveraller.
Så kul att även de små kan vara med och leka någorlunda. Och att hela gräsmattan är full av krokusar.
Publicerat: 2014-03-07 @ 14:41:58
Korvskinn
Alvin fick en ny mössa men ville först inte använda den eftersom "det är smuts på den". Jag förklarade att det inte var smuts utan ett märke i skinn. Idag när jag hämtade på dagis berättade en i personalen att han berättat flera gånger att han har korvskinn på mössan.
Skinn som skinn liksom.
Publicerat: 2014-03-06 @ 19:31:52
Sotis
Vi har haft en del svartsjuka här på sistone. Svartsjuk storebror som inte vill vara stor utan bebis och som inte vill till dagis och som sparkar, bufflar och är lite allmänt hård mot sin bror. Idag var dock bästisen/hatkärleken tillbaka på dagis efter sjukdom och lämningen gick plötsligt smärtfritt. Hoppas den återställda ordningen där även kan få ordning på den rubbade ordningen hemma. Alltså, jag fattar ju att svartsjuka är normalt mellan syskon men det vore skönt att kunna lämna dem obevakade tillsammans i åtminstone 20 sekunder för att typ hämta ett snytpapper, utan rädsla för att lilla ska bli mos. Han fixar ju smällar, sår och blåmärken så bra på egen hand och behöver inte ännu fler anledningar till tårar. Tycker synd om Alvin också när han är så ledsen och frustrerad. Tror han skulle behöva en stor dos av lite egen kvalitetstid med åtminstone en av sina föräldrar men det är ju tyvärr inte alltid det enklaste att få till. Hoppas på hjälp med Vilmer någon söndag då P jobbar så kan jag ta med mig Alvin på något eget.
De har i alla fall stor glädje av varandra mellan tårarna.
De har i alla fall stor glädje av varandra mellan tårarna.
Publicerat: 2014-03-05 @ 14:11:10
God eftermiddag
Dagarna, och framför allt mornarna, blir väldigt långa när man startar klockan 5:30.
Publicerat: 2014-03-04 @ 08:09:02
Vilmer 11 månader (typ)
Jaha, vad är jag för en mor. Skulle skriva om 11-måningen men det blev visst något helt annat. Ego-tankar.
Ja, han har ju blivit 11 månader. Igår eller idag eller vid midnatt när februari blev mars kanske. Det blev ju aldrig den 30:e denna månad.
Han har haft en jobbig period, sen tredagarsfebern toppades med seg förkylning har det varit rätt gnälligt, dålig aptit och mycket bärande. Senaste dagarna har det gått framåt med aptiten, är nog tillbaka på vanlig nivå med maten (samma som vid 10 månader vad gäller mängd och tider men han vill enbart äta själv, inte matas, så det blir mycket makaroner, köttbullar, falukorv, blodpudding och ugnspannkaka) och röjer runt mer igen. Och klättrar. På allt.
Och förföljer brorsan och skrattar åt att bli dragen i armen över golvet av den samme (en icke föräldrasanktionerad lek). Gillar bilar och kör med dem ordentligt på golvet och brummar. Och pratar sött med den lenaste av röster men säger inte mycket man förstår. Mamma, nej och titta är vad jag lyckats urskilja vid upprepade tillfällen. Vinkar och blinkar med händerna. Står utmärkt utan stöd, tar enstaka steg på egen hand men känns för lat (?) och väljer hellre att krypa. Går snabbt, kanske till och med springer, utmed möbler och tar sig fram dit han vill.
Älskar att riva ut saker ur lådorna i köket och att klättra ner i lådorna. Har som en inbyggd radar på när toalettdörren öppnas, då är han där på studs. Gillar toaletten och vattnet däri oroande mycket, toaborsten är också populär. Gillar överlag vatten och att plaska i handfatet eller på duschgolvet och att bada med brorsan. Allt med brorsan är i och för sig kul. Utom när han tar det Vilmer leker med. Då blir de riktigt osams.
Dricker själv ur flaska och äter smörgås och sörplar i sig smoothie ur påse.
Sömnen har varit väldigt upp och ner på grund av feber, förkylning och kanske tänder (men han är fortfarande tandlös) och säkert en massa annat också men dagtid är det två pass, ett vid 9 och ett kring 13-14. Båda kan vara mellan 30 och 90 minuter långa. Lägger sig för kvällen straxt efter 19, somnar snabbt men i min famn (dålig vana som återupptogs under sjukdom), sover sen i spjälsängen ibland helt utan uppvak, ibland med konstanta uppvak tills jag går och lägger mig. Kring 23 vaknar han ofta och då brukar jag lyfta över honom till mig. Inte för att det inte skulle gå att söva om i egen säng utanför att det känns enklast. Och jag lever enligt devisen enklaste vägen till så mycket sömn som möjligt. Vaknar sen ordentligt mellan 4 och 6 (fram tills dess oftast bara någon nappistoppning). Är det vid 4 får man kämpa lite men han somnar om. Ju närmre 6 klockan är desto omöjligare att få att sova vidare. Brukar dock gå bra att ligga kvar i sängen i upp till en timme. Men mornarna är tidiga.
Han är charmig och med bus i blicken och vet vad han får och inte får göra. Har humör och blir ordentligt arg ibland. Är bra på att härmas och att visa vad han vill. Är mammig men inte rädd för andra och en vecka hemma med pappa har definitivt gjort pappa populärare.
Ingen 11-månaderskoll på Bvc, försökte väga honom hemma för en dryg vecka sedan och fick det till att han skulle väga 10 kg men det verkar inte sannolikt med en sådan ökning på 3 veckor, speciellt med tanke på sjukdom och dålig aptit (eller ger utebliven rörelse mer på vikten än utebliven mat?). Fast vuxit har han absolut gjort, kläderna börjar växas ur. 68 är i princip helt borta och vi börjar fasa in 80.
Nu börjar vi ladda för ettårsdagen. Kan inte fatta att vi snart är där. Stor plats i hjärtat från första början, och tar allt större plats även på jorden!
Publicerat: 2014-03-02 @ 07:40:27
Prestationer
Jag VET att man inte ska jämföra barn och jag VET att (typ) allt är normalt och jag vill inte vara värsta prestationsmamman men jag kan verkligen inte låta bli att tycka det är lite jobbigt att Vilmer inte tagit mer än enstaka steg då och då. Alltså han är ju verkligen inte "sen" på något vis men när jämnåriga (och yngre) går så vill jag så gärna att han ska göra det också. Varför vet jag egentligen inte. För att man säger att de barn som gör framsteg är duktiga och jag vill ha ett duktigt barn? Har varit väldigt bortskämd med Alvin, behövde (och behöver) aldrig direkt vänta på något. Han var full fart framåt från första stund. Riktigt så har Vilmer aldrig varit men han var väldigt tidig motorisk till en början. Satt, vände sig, ålade, kröp och reste sig tidigt. Men nu, han har ju gått med stöd i nästan 4 månader men ändå släpper det inte. Jag vet, det kommer när det kommer men det är nytt för mig. Att han är tandlös bekymrar mig inte så mycket men det där med att gå, det längtar jag verkligen efter. Fast så får man ju inte säga. Trodde bara att han skulle vara i full gång nu. Antar att en väldigt tuff period i december på grund av magen och mycket sjukdomar sista veckorna fördröjt det hela lite, eller så är han bara "segare" än brorsan men jag vet inte, det känns jobbigt på något vis. Och så känns det så klart lite extra jobbigt att känna så. För det får man ju inte och allt kommer när det kommer.
Alldeles perfekt i sin egen takt. Så klart.
Hoppas det kommer snart så ska jag bli ödmjukare. Och ingen som läser detta ska känna sig träffad eller känna att den inte får "skryta" om sitt barns bravader. För det får man. Det väntar jag på att få göra. Och det gör jag ju så klart, men inget steg är väl riktigt så stort som steget att börja gå. Och han är ju självklart alldeles perfekt som han är, det måste jag väl förtydliga. Den enda defekt som finns huserar i mitt huvud. Defekta prestationsmamman.
Alldeles perfekt i sin egen takt. Så klart.
Publicerat: 2014-03-01 @ 22:12:14
