Logik enligt Julia

För 2 år sedan gick jag och la mig i tron att jag hade 4-6 veckor kvar att ladda för att bli mamma. Ganska exakt 12 timmar (och en hel del smärta) senare tog Alvin oss med storm.

Min lilla plutt som blir 2 år imorgon. Aningen för stora skor, men lika bra med något att växa i om det ska fortsätta i den här takten...

Det sägs att man fick en extra timme i natt. Det lät ju schysst. Det rådde däremot delade meningar här hemma om vad vi skulle göra ned den extra timmen. Mitt förslag, att sova, blev snabbt nedröstat.

Söt är han i alla fall och solen har förgyllt dagen så det blev rätt bra ändå.

Alvin är så rolig. Han har upptäckt sin (och andras) skugga. Han är så fascinerad och tjatar om skuggan hela tiden. Och ikväll när han skulle gå och sova försökte jag mig på att få en kram innan hann gick upp med P. Tji fick jag, kramen gick istället till.....: skuggan. Visserligen min skugga så jag antar jag får vara nöjd ändå.

Jag vill verkligen inte klaga på Alvins dagis för på det stora hela är det väldigt bra och Alvin ger det högsta betyg genom att ständigt vara på väg dit när man frågar. Men nu är jag faktiskt ändå lite besviken. De senaste dagarna har följande försvunnit:
#ett par överdragsbyxor (återfunna efter en och halv dag)
#ett par ullstrumpor (saknas fortfarande)
#ett par mjukisbyxor (saknas)
#en halsduk (återfunnen)
#två par vantar (hälften återfunnet)

På köpet har vi fått ett stycke lila vantar och ett par knallrosa strumpor (allt återlämnat).

Är det jag som är kinkig som tycker detta är lite väl mycket?

Hur sött är det inte när nästan 2-åringen går fram till sin vagn med nytt fårskinn i och klappar skinnet och börjar sjunga Bä bä vita lamm?

Avslappnad grabb framför morgon-TV medan jag sminkar mig.

Åh denna ljuva tid då inga kläder passar. Alla vanliga kläder är för små. Mammakläderna är för stora. Alternerar mellan 3 olika outfits, börjar tröttna samt undra lite hur det ska gå i veckan när jag ska till jobbet igen. Hemmajobb har ju sina fördelar även om jag gärna sluppit förkylningen som ledde till det.

Magen vecka 15:

Höll nästan på att börja gråta igår då det visade sig att Alvin kan sjunga hela Blinka lilla stjärna och hela Bä bä vita lamm. Han sjunger verkligen, hela melodin och texten ungefär rätt, som om man själv härmade ett annat språk. Han vet hur det ska låta men inte riktigt vad det innebär. Hur som blev jag alldeles rörd av stolthet och mäkta imponerad. Tidigare har han sjungit Lilla snigel men den är ju inte riktigt lika avancerad. Kanske kan han ännu fler sånger, det gäller bara att fråga om rätt så sjunger han. Älskade goa stora lilla unge!

Igår morse efter en natt då Alvin varit vaken till och från mellan 2 och 4 skulle jag skriva och beklaga mig. Det orkade jag dock aldrig. Var under hela dagen på allvar orolig att jag skulle somna så fort jag satte mig.

I natt har Alvin sovit hela natten, han somnade 20 i 8 och sover fortfarande, i sin egen säng! Han har vaknat till 2 gånger och blivit omstoppad men vi har alltså haft sängen för oss själva. Utan en snurrande, sparkande och ganska stor platsupptagande filur. Det är overklighetskänsla på den!

Fast nu blir jag nästan lite ledsen i ögat för även om sängdelandet stör nattsömnen ganska mycket så kan man ju snosa och mysa ganska mycket när han är så nära. Och myset blir det ju lätt abstinens på nu när dagis kommit in i bilden. Ser dock ändå detta som något väldigt positivt, man blir så mycket roligare när man fått sova så nu kan jag ju lägga all min nyvunna energi på de (vakna) timmar på dygnet när vi är tillsammans!

Det sitter en sur kille i soffan bredvid mig. Anledning: det går inte helt smärtfritt att sätta fast polisen på grisens rygg. Vi snackar duplogris och duplopolis nu alltså. Och ett väldigt dåligt tålamod på en kille som absolut inte vill ha hjälp.

Anar viss trötthet och varför inte liksom? I fredags somnade Alvin för natten klockan halv 6. Sov sen till 7 på morgonen (så klart med sina vanliga uppvaknanden där emellan men han tog alltså natt redan innan middag). Det tar som sagt på krafterna att gå på dagis. Och idag har han varit där själv andra dagen. Och det har, precis som i fredags, gått alldeles prima. Känns ju lite konstigt att lämna honom utan att han ens typ reagerar men jag antar att man ska vara nöjd med det. Motsatsen hade varit väldigt mycket jobbigare (och de dagarna kommer säkert de också). En trygg liten kille sägs det och vi klappar oss lite stolt på bröstet så där som man helst inte ska göra i detta land.

Det tar onekligen på krafterna att börja på dagis. Alvin har varit redo för sängen redan vid 5-tiden både igår och idag men hans (elaka?) föräldrar har peppat honom vaken i 2 timmar till. Allra mest verkar inskolningen dock ta på föräldrarnas krafter för jösses vad trött jag är nu. Idag har jag förvisso gjort höstpremiär på jobbet då P var med på dagis idag. Tröttsamt även att jobba alltså.

Imorgon ska jag se om jag möjligen får lite tid till lite längre tankar om dagis. Det är mycket nytt som ska smältas och var gör man det bättre än i bloggen?

Så stolt idag. Första mötet med dagis gick alldeles strålande och det ska nog bli väldigt bra det här. Det ska det!

Imorgon blir han dagisbarn. Och själv blir man dagismorsa då? Drömde mardrömmar om dagiset inatt, allt var helt hemskt (och väldigt, väldigt konstigt). Måste vara något undermedvetet för egentligen känns det ganska bra med dagisstart trots allt.

Färdig rest för denna sommar och snart är även semestern avklarad. På måndag börjar allvaret. Inskolning på dagis. Min lilla lilla bebis (som visst pratar i treordsmeningar nu!). Hur ska det bli? Inte så orolig för Alvins del dock. Han kommer nog trivas prima. Men jag då? Hur ska det gå för mig? Vi går en spännande och utmanande höst till mötes, det vill jag lova...

Alvin hittade in i hundens transportbur/väska. Mysig koja tydligen!

Sömnexperiment pågår. Inte det roligaste för mammasamvetet. Inte det bästa för relationen. Inte enligt min ursprungliga föräldraplan.

Men väldigt välbehövligt för mamman, nyttigt för föräldrarelationen och bra för föräldraskapet i allmänhet om det går vägen.

Heja Sverige! Heja oss!

Tror minsann att en första liten mening slank ur den lille pojken idag. Pappan sa "ska vi gå och byta blöjan?" varpå den lille pojken svarade "mamma med". Så från att ha sagt typ inget annat än mamma och "e de?" (vilket ju i och för sig också är två ord men tror att Alvin ser det som ett sammansatt ord), via typ 5-10 nya ord om dagen senaste veckan till en första liten mening. Stolt mamma till stor kille.

(Dagens nya ord: tungt, knappar, tönt (!), pruttar, krama)