Logik enligt Julia

Idag gick Alvin och satte sig på pottan och kissade helt utan förvarning. Har inte varit i närheten tidigare, suttit med kläder och blöja på alternativt i 2 sekunder. Han verkade bli riktigt chockad (och stolt) själv!

Min stora lilla kille som stolt berättar för alla på dagis att han är en stor kille och ska bli storebror. Världens bästa kommer han att bli!

Dagarna segar sig fram. Samtidigt är det så läskigt att det verkligen kan hända när som helst. Och då är graviditeten över, magen borta (nåja) och detta speciella tillstånd över. Längtar och skönt ska det bli men kan så klart inte låta bli att bli lite sentimental också.

Det är tungt nu, inte magen så mycket men förvärkarna. Kvällar och nätter då jag kan klocka värkar regelbundet och sen bara slutar det. Och i måndagsnatt var jag helt säker på att det var på riktigt. Så J Ä V L A ont. Men sen alldeles lugnt. Var på extra koll hos barnmorskan i onsdags för att kolla vart förvärkarna lett. Ingenstans visade det sig. Visserligen helt mjuk tapp och väldigt gynnsamt där inne (vad som nu menas med det) men tappen fortfarande bakåt. Fast det betydde visst inte så mycket hur som helst.

I natt var det dags igen, men nu tänker jag inte ta ut något i förväg och tro att något är på g så det var mest fysiskt jobbigt (annars har det varit rätt psykiskt jobbigt också att tro att det startat, sen inse att det var falsklarm och sen ta samma onda igen 3 timmar senare). Konstigt med 2 helt lugna nätter (nja, allt är relativt) och sen värkar en hel natt igen men hade nog att göra med en minipromenad igår. Får låta bli att röra mig helt enkelt. Men hur länge?

Det hände något med min mage under dagens förmiddagsvila. Vaknade upp med en ny form och ett stort tryck neråt (som håller i sig). Bilderna till vänster är från i torsdags, de högra från nu. Betyder säkert inget för stunden men det är ju bra om den fattat åt vilket håll den ska bege sig...

Ja, nu känns det verkligen som väntan fast 37+0 inte ens är passerat. Vaknar varje natt och tror att det är på G, så onda förvärkar. Alvedon och värmekudde ger lite sömn i alla fall. Sen vaknar jag på morgonen och känner mig (bortsett från orörlighet och stelhet) knappt gravid. Dagarna brukar vara lugna, sen smyger sig onda sammandragningar sig på framåt middagstid och efter nattning av Alvin är det igång ordentligt. Igår hade jag faktiskt som ett tryck neråt ljumskarna hela dagen också och en ny sorts smärta på kvällen och natten men nu inget. Så snart blir det lunch med min lilla mammagrupp, måste ju aktivera mig även om det tar på krafterna.

Känner mig som en ganska tråkig mamma till Alvin men han verkar ändå ganska nöjd med tillvaron bortsett från att han nattetid endast accepterar mig. Undrar hur det ska lösa sig när jag ligger med en liten bebis vid bröstet men det kanske bara faller på plats (hmm säkert)...

Imorgon är det barnmorskebesök, hoppas hon kan kolla om det onda ger något och att det i sådant fall har givit något. Känner mig så gravid just nu! Är det dagarna över 36+0 som tar ut sin rätt eller bara att det helt enkelt är tyngre denna gång?

36+1:

Har 2 nätter i rad tvingats ta bricanyl för att få stopp på sjukt onda förvärkar. Vaken i 3 timmar i natt på grund av detta. Hade sen tidigare ett läkarbesök inplanerat idag. Undersökning visade på mjuk men bevarad tapp och bebis ligger med huvudet välplacerat men inte fixerad. Allt lugnt än så länge alltså vilket känns väldigt skönt. Ska ju slå mitt graviditetslängdrekord imorgon och nu borde jag väl kunna fixa det? Kändes dock inte så i natt så vi får väl se. Även om jag inte vill att den kommer nu så måste jag erkänna att det känns lite surt att ha då ont utan att det direkt lett till något. 4 veckor till med denna smärta (och ovissa väntan, att aldrig veta när) känns just nu omöjlig! För att inte tala om hur 6 veckor skulle kännas...

Magen har för övrigt sjunkit betydligt på sista dagarna:

35+4 och det är svårt att inte jämföra med förra graviditeten. Förlossningen började med en liten blödning sent på eftermiddagen i 35+4. Då visste jag inte alls att det var starten. Samtal till förlossningen tydde inte på det, de ville inte ens ta emot mig så jag jobbade vidare, och klagade lite de kommande dagarna och nätterna på att det gjorde ganska ont och det var lite jobbigt att det var 6 veckor kvar (var helt beredd på att gå över 2 veckor och föda på självaste julafton). Tänk att det var mindre än tre dagar kvar innan vi skulle få träffa Alvin för första gången då. Och tänk nu, hur lång tid är det kvar?

Den kanske inte är så stor men den känns!