Logik enligt Julia

Imorgon är det dags. Dags för det slutliga avskedet. BEGRAVNINGEN. Fy tusan vad jag fasar fast det på något vis ska bli lite skönt att få det överstökat. Fast överstökat känns som helt fel ord. Men det ska bli lite skönt på något vis att ta nästa steg. Egentligen skulle jag ju dock vilja stanna allt och inte gå vidare ett steg utan min mamma. Men det ska bli skönt när dagen är passerad och man slipper oroa sig för hur den kommer bli. Lite samma känsla som jag hade innan själva dödsdagen. När man verkligen inte vill men vet att det är något man måste vara med om och då kan det ju vara skönt att istället ha det bakom sig och veta hur det blev. Jag är uppriktigt rädd för hur det kommer kännas och hur jag kommer reagera. Men jag vet egentligen att detta inte är sista avskedet, bara det fysiska, och mamma kommer jag ju aldrig att ta avsked från för gott. Hon kommer alltid finnas med mig på något vis. Fast inte som hon borde!

För Alvin blir imorgon tredje begravningen i hans liv. Är inte det orättvist mycket för en ettåring? För mig blir det livets 7:e. Men alla de tidigare har varit för gamlingar och ingen har stått mig i närheten så nära som mamma. Det blir en utmaning, det blir det men de har jag hört att man blir starkare av.

Det är mycket i mitt liv som inte är vidare värst avundsvärt. Att ha en mamma att begrava på torsdag till exempel. Och att ha råttor i källaren. Och att ha en son som efter ett år fortfarande inte sovit mer än ett par timmar i streck. Någonsin.

Men så finns det än del att avundas faktiskt. Och nu är det inte bara min underbara son, min underbara älskling, vårt mysiga lilla hus (bortsett från råttorna), goda vänner och en fin familj som ni kan sukta efter. Idag har vi bokat en sista-minuten resa till solen. Eller inte till självaste solen förstås men till varmare breddgrader där solen allt som oftast lyser och värmer. Det ska bli så skönt och välbehövligt efter denna tuffa höst och denna veckas begravning och min längtan efter att bara få slappa och njuta med min lilla familj överglänser nästan min oro inför att hålla vildingen lugn en hel flygresa (med mellanlandning dessutom) och den allmänna oron att ta med sig det lilla knytet (ok, så liten är han ju inte längre men det känns så jämfört med hur stor världen är) till ett helt främmande land långt bortom trygga (?) Sveriges gränser. Men som sagt, så skönt och så välbehövligt. Och lite avundsjuka blir ni väl?


Kap Verde i mars 2010. Hoppas på något liknande i december 2011.

Hittade råttskit i källaren när jag skulle ta fram adventsakerna. Det mysiga med advent försvann som i ett nafs och huset är praktiskt taget ute till försäljning. Lägenhet i nybyggt hus. Då borde man vara säker väl? Tror ni man kan få till en flytt innan det är dags att gå ner med lådan igen?

Tur man har världens bästa lilla Alvin. Ingen kan få mig på bättre humör än han!

Han gillar verkligen vällingkartongen. Verkligen. Skulle nog vilja flytta in i den om han bara fick...

Allt är faktiskt inte jättekul just nu och om en vecka är det begravning. Begravning av min mamma. Hon borde inte behöva begravas. Det borde inte behöva vara som det är.

Älsklingen var lite hungrig (trots pizzamiddag). Så han gick till köket och hämtade en burk majs. I burken med majs blandade han i lite chips och barbequesås. Inte så lockande om jag får säga min mening. Jag har tackat nej alla gånger han erbjudit mig att smaka. Speciellt nu på slutet då han visat hur mysigt chipsen blandar sig med vattnet från majsen i botten på burken.

Älsklingen vill tillägga att svartpeppar är en viktig ingrediens som satte pricken över i:et. Sugna?

Vi har en riktig liten snorunge här hemma. Näsan rinner och han hostar som tusan. Dagarna är ok men nätterna har varit riktigt jobbiga. Det är som om han glömmer bort hur man hostar då och så fastnar det liksom halvvägs. Vad som är väldigt positivt är dock att han inte krävt en massa välling nattetid. Och han har ätit som vanligt i övrigt så jag tror inte det är pga förkylningen. Två av de senaste tre nätterna har han fått välling när jag gått och lagt mig (halvt i sömnen) och sen har han sovit, om än lite bökigt och med enstaka gnyenden och nappistoppningar och hostattacker fram till åtta! Så nu återstår bara att ta tag i projektet sova-i-egen-säng så snart han blivit frisk så kanske det kan bli riktigt drägliga nätter. För speciellt bra har inte jag sovit trots att han inte ätit (men det är helt klart skönt att slippa gå upp och tända) eftersom någon ockuperar 50% av min plats i sängen och dessutom ålar och sparkar och har sig. Funderar på att sängen han ska lära sig att sova själv i igen blir den i hans rum och inte den vid min säng men samtidigt jobbigt att det innebär att vi sover på olika våningsplan. Får se hur vi gör och när. Måste ändå erkänna att det på sistone varit ganska tryggt och mysigt att ha honom bredvid när tankarna nattetid varit tunga.

Nu ska jag alldeles straxt köra älsklingen till en kompis. Han ska på whiskykväll så efter att ha släppt av honom fortsätter resten av familjen (mor, barn och hund) till min pappa. Jag vill dels inte tillbringa lördagskvällen ensam (Alvin sover ju förhoppningsvis ganska tidigt) och pappa vill gärna ha sällskap (tror jag i alla fall). Dessutom är det lite besvärligt med hundkvällspromenad när man är själv med hund och (förhoppningsvis) sovande barn så detta blir nog en bra lösning. Konstigt bara att sova hos mamma och pappa när det nu bara är hos pappa. Tror jag kommer sakna mamma lite extra ikväll.

Såg ni förresten byxorna Alvin hade på sig när han satt i kartongen? De är så mysiga och fina och coola (tycker jag) och så extra roligt att jag själv hade dem som barn. Så häftigt tycker jag med lite återanvändning och jag tycker han gör sig bra som randig liten mask min filur!

De finns fortfarande, de där underbara glada stunderna tillsammans med familjen. Riktigt ofta till och med även om mamma hela tiden fattas mig. Vet att hon vill att vi är glada och Alvin är världens bästa medicin mot ledsna miner!

Sakta, sakta ska livet återgå till någon slags vardag. Imorgon ska jag till jobbet igen. Mer vardag blir det väl inte. Men aldrig mer kommer vardagarna vara sig lika igen.

Idag var inte en vardag. Inte för mig och min familj. Idag begravdes min gamla farmor. En sorg som på något vis kommit lite i skymundan. Men när man är nästan 90 år och har legat på vårdhem i 12 år är saknaden inte riktigt lika stor som saknaden efter min älskade mamma. Begravningen var i alla fall väldigt fin men väckte så klart många jobbiga tankar om den begravning som väntar. Och jag sörjer min farmor, det gör jag. Och jag är ledsen för alla tråkigheter som drabbat min familj på sistone. På samma sätt är jag glad för alla roligheter och tacksam för världens bästa lilla ettåring. Livets alla känslor, både de sorgliga, de fina och de glada känns så mycket tydligare nu.

Så är den här. Ettårsdagen. Hur blev vår lilla kille så stor? Och hur snabbt kan ett år gå. Men ändå, stunden då jag låg där och krystade känns långt långt borta så på något vis har tiden gått väldigt snabbt samtidigt som hur mycket som helst har hunnits med. Lilla filuren har gått från ett hjälplöst litet knyte till en kille som spatserar, och till och med springer, omkring och snackar en massa (väldigt obegripligt för de flesta men han verkar få sagt det han vill). Han härmas, leker med leksaker så som det är tänkt, brummar med bilar (och så fort han ser en bil) och skrattar nästan jämt. Världens underbaraste skratt så att den ensama hörntanden i överkäken syns (fast blir arg som ett bi när han inte får som han vill men det går över på någon sekund). Och god aptit har han och äter det mesta. Om man skulle anmärka på någon liten liten detalj på detta praktexemplar till son så skulle det möjligen vara att nattsömnen fortfarande har en del övrigt att önska. Ett helt år utan mer än ett par timmars sömn i streck. Det var tur jag inte anade det för ett år sedan. Nu med facit i hand har det ju ändå varit värt varenda sekund. Och som han förgyller våra dagar. Få ungar innebär nog så mycket för så många som vår lilla filur gör just nu. Vilket framtidshopp han inger när sinnet är lite lågt hos många runt omkring och vilken energiinjektion han var för sin mormor, sitt första och hennes sista år. Och hjärtat går ju nästan sönder när han springer fram till sin morfar och ger honom en stor kram och blöt puss när han behöver det som allra mest.

23 personer har firat Alvin idag och han älskade det. Det var lite trångt och stojjigt ibland men så fint med lite kalas och så uppvaktad han blivit. En given gäst saknades ju på kalaset men jag vet att hon var med ändå och firdade vår lilla ettåring.

Älskade, älskade unge. Grattis på din första födelsedag!

Bara måste visa bilder på gårdagens underbara solnedgång. Tagen från gårdsplanen vid mitt föräldrahem. Mammas favorit utsiktsplats. Lätt att förstå varför...

Det är lite känsloöversvämning just nu. För tre dagar sen dog min älskade mamma. Om fyra dagar ska vi fira min älskade sons och hennes enda barnbarns ettårsdag. En dag som bara ska vara glad. Precis som alla dagar med Alvin. På måndag toppar vi med att begrava min gamla farmor.

Det är lite mycket just nu men jag tycker nog själv att jag trots allt har läget under kontroll. Allt känns overkligt men den där älskade ungen håller mig på jorden. Någon gång ska jag för min egen skull försöka formulera vad som hände men är nog inte redo riktigt ännu. Så jag fortsätter umgås med familjen, kramar mammas halssmycke som nu hänger kring min hals, leker och myser med Alvin, plågar älsklingen genom att pendla mellan glädje och sorg ungefär var tredje minut och samtidigt försöker jag fatta vad som egentligen hände. Ja, ni hör ju. Full kontroll.

Dagen då min mor somnade in för sista gången. Så lugnt och fridfullt men så fruktansvärt sorgligt. Om det nu var tvunget att ske hade det aldrig kunnat ske på ett bättre sätt men jag kan omöjligt fatta varför det var tvunget att ske.

Hur kan huvudet vara så tomt och fullt på samma gång?

Mammas borttynande gör så ont och allt bara snurrar men samtidigt är det så tomt på tankar. Man kan väl inte sakna någon redan innan hon är borta?

Jag trodde i min enfald att det var först i tonåren man skulle behöva oroa sig för att sonen skulle länsa barskåpet. Idag upptäckte Alvin vilka fina flaskor som gömmer sig bakom dörren i skåpet i vardagsrummet. Men så har han ju alltid haft lite bråttom den killen.

Och nu är skåpet stängt med maskeringstejp.

Har precis avnjutit en mycket lyxig lunch tillsammans med min son bestående av den fashionabla rätten blodpudding. Vissa rykten hade gjort gällande att det skulle uppskattas av små nästanettåringar, att det skulle vara väldigt lämplig mat för nästanettåringar att plocka med själv samt att det så klart dessutom är väldigt nyttigt och järnrikt. Så jag återvände till barndomens smaker och ja. Det smakade faktiskt helt ok. Det var vi överens om. Allra mest höll hunden med på den frågan. Lämpligt att äta själv? Nja, till en början kanske men sen blev det väldigt mycket svart klet som ser ut som en blandning mellan bajs och blod på väldigt stor del av stol, golv, kläder och Alvin. Även här får jag nog säga att hunden troligen var mest nöjd. Ganska nöjd är även jag som slapp städa golvet. Det fixade hunden. Så himla praktiskt att ha honom hängande under bordet. Fast ibland misstänker jag allt att Alvin ganska medvetet tappar ner mat bara för att det är kul att se hunden äta den. Finns visst för- och nackdelar med det mesta.

Nu ska vi åka och besöka mamma/mormor. Alvin har ritat en teckning till henne. Sin andra i livet. Vilket mästerverk. Hoppas hon blir lite uppiggad i sjuksängen.

Bara för att visa att vardagen faktiskt flyter på parallellt med att min mamma blir allt sämre så måste jag som så många andra beklaga mig lite över det här med vintertid. Tidigare var det liksom en bonus. Man fick sova en timme extra. Nu har det istället lett till att de morgnar som tidigare var i tidigaste laget för att helt falla mig i smaken nu förskjutits till att starta redan klockan 6. Sov morgon - pyttsan!

Men shit vad söt han är den där filuren. På något vis kommer han undan med det mesta.

Det har varit full rulle i mitt huvud i ett par dagar och skrivandet har fått lida. Inte för att jag inte har något att skriva, tvärtom hur mycket som helst som vill ut och som jag säkerligen skulle må bra av att formulera, men vet inte riktigt var jag ska börja. Helgen och början av veckan har, bortsett från det vanliga buset och goset med Alvin mest kretsat kring tankar om mamma och besök hos mamma. Efter besök där i söndags var jag ganska knäckt. Vi hade ett ordentligt samtal men fick avbryta för att hon inte orkade. Så viktiga saker blev inte färdigsagda och jag kände mest ångest från det vi åkte hem och ända till jag igår kväll äntligen kunde träffa henne igen. Hon var på Danderyd hela dagen för att för andra gången på två veckor tappa ut vätska ur buken. 8 (!) liter tappade de ut. Var orolig att hon inte skulle orka prata efter den dagen men ville verkligen avsluta det vi påbörjat. Tänk om man bara skulle hinna halvvägs och sen fanns ingen mer möjlighet. Någonsin. Det är ju så jag måste tänka nu. Det är ofattbart men börjar ändå sjunka in. Hur som hade vi till slut ett makabert men ack så skönt samtal igår. Efter det känns väldigt mycket mer färdigt och på något vis var det skönt att inse att hon har förlikat sig med situationen. Det är helt sjukt att sitta med sin mamma och diskutera hennes begravning men samtidigt är det lite privilegierat att få möjligheten att verkligen få prata igenom hur livet har varit, hur det blev och hur framtiden förhoppningsvis kommer att se ut. De samtal vi har haft de senaste dagarna har stärkt vår relation så mycket och det är knappast samtal man skulle haft om man inte vetat att det är ett av de sista samtalen man kommer ha. Men ja, ni hör ju. Makabert är ordet men som sagt ändå fridfullt på något vis.