Ångest

Imorgon är det dags. Dags för det slutliga avskedet. BEGRAVNINGEN. Fy tusan vad jag fasar fast det på något vis ska bli lite skönt att få det överstökat. Fast överstökat känns som helt fel ord. Men det ska bli lite skönt på något vis att ta nästa steg. Egentligen skulle jag ju dock vilja stanna allt och inte gå vidare ett steg utan min mamma. Men det ska bli skönt när dagen är passerad och man slipper oroa sig för hur den kommer bli. Lite samma känsla som jag hade innan själva dödsdagen. När man verkligen inte vill men vet att det är något man måste vara med om och då kan det ju vara skönt att istället ha det bakom sig och veta hur det blev. Jag är uppriktigt rädd för hur det kommer kännas och hur jag kommer reagera. Men jag vet egentligen att detta inte är sista avskedet, bara det fysiska, och mamma kommer jag ju aldrig att ta avsked från för gott. Hon kommer alltid finnas med mig på något vis. Fast inte som hon borde!

För Alvin blir imorgon tredje begravningen i hans liv. Är inte det orättvist mycket för en ettåring? För mig blir det livets 7:e. Men alla de tidigare har varit för gamlingar och ingen har stått mig i närheten så nära som mamma. Det blir en utmaning, det blir det men de har jag hört att man blir starkare av.

Publicerat: 2011-11-30 @ 20:49:09


0 kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se - allt om bloggdesign!