Grind x 2
Idag har vi köpt grindar. Massvis med grindar. Eller åtminstone två stycken och det är ju fler än vad jag någonsin köpt tidigare.
Igår råkade jag låta Alvin klättra upp för hela trappen. Han började med ett par trappsteg själv och så tänkte jag att det vore intressant att se hur långt han kunde komma. Hela vägen upp till vinden/sovrummet visade det sig. Alldeles på egen hand. Jag var bara beredd att ta emot, klättrandet skötte han helt själv. Nu är ju förstås inte 5:e eller 20:e steget svårare än det första men kan ni fatta ansträningen? Tänk om ni själva skulle klättra upp för trappsteg i motsvarande storlek i förhållande till er kroppslängd! Hur som helst blev det i alla fall akut att införskaffa grind. Sen han upptäckt sin nyfunna förmåga och utkiksplats ville han ingen annanstans och trappor är höga och klinker är hårt. Efter lite googlande hittade jag tillslut en tillräckligt bred som täcker hela öppningen (180 cm eftersom det är en trapp upp och en trapp ner och ingen pelare eller så i mitten) och nu är den på plats. Och det blev riktigt snyggt faktiskt ock snäppet tryggare här hemma. Efter babaybutiken begav vi oss till Bauhaus och införskaffade grind nummer 2. Vår entré är från verandan. Från verandan är det en ganska hög trapp ner till stengången. Trappen är direkt utanför ytterdörren. När det är varmt vill man ha verandadörren öppen. När man har en galen filur som kryper snabbt som tusan är det lite obehagligt att veta att han om han får fart kan ta sig ut genom ytterdörren och ner för trappen på bara några sekunder. Nu har vi en grind även för den trappen. En mer traditionell staketgrind och efter montering och lite snickeri av händige älsklingen känns allt så mycket tryggare.
Tur att jag har en sådan händig karl. Jag har ofta väldigt många bra idéer till lösningar om jag får säga det själv men de skulle aldrig bli verklighet utan P:s insatser. Han suckar oftast åt mina idéer och säger att de är omöjliga och dåliga och inte kommer funka men sen på något vis ger han med sig och sen på något vis fixar han lite och sen på något vis så blir det oftast väldigt bra. Det är bara när jag får för mig att göra det hela själv som det inte blir bra. Som när jag skulle sätta lite mosaik övanför handfatet i källaren. Det blev inte alls bra eller snyggt och jag ångarade det hela när jag var halvvägs men då fanns liksom ingen återvändo. Så blir det inte när P fixar. När jag tänker efter kan det vara på grund av mosaiken i källaren som han hjälper mig genomföra mina projekt fast han inte gillar dem. Han vet att annars gör jag det själv och då blir det 1000 gånger värre. Ganska smart drag av mig det där faktiskt. Smart sätt att få hjälp och igenom sina önskemål. Man kan också se det som ett smart drag av honom att säga att allt är svårt och nästintill omöjligt och sen fixa det. Då blir jag ju liksom lite extra imponerad över att han fixat det fast det var så svårt. Vi är allt bra smarta vi och nu tror jag bestämt att vi ska fortsätta vara lite smarta tillsammans ett tag innan det är sovdags...
