Förlossnigsberättelse del 3 - Äntligen!
Efter att ha irrat runt en del på sjukhusområdet hittade vi slutligen förlossningen. Undersköterskan Lottie kom efter vad som kändes som en evighet och släppte in oss. Eller snarare mig, P var tvungen att parkera om bilen. Lottie visade mig in på ett undersökningsrum och bad om min journal. Denna hade jag dock aldrig fått utskriven. Gav henne de provsvar jag hade med blodgrupp samt CTG-kurvan från eftermiddagen. Jag ombads lämna urinprov och fick sen lägga mig på britsen och kopplades upp på CTG. Värkar hade jag hela tiden och bebbens hjärtljud såg bra ut. Lottie gick och släppte in P, sen informerade hon oss om att en barnmorska skulle komma och så fick vi se om vi skulle få stanna. WHAT? Jag hade regelbundna värkar, vattnet hade gått och vi hade åkt genom hela stan. Övervägde de ens att skicka hem oss? Barnmorskan skulle dels kolla om det verkligen var vattnet som gått samt göra en undersökning för att se om jag öppnat mig något. Troligen skulle vi få stanna hur som helst om det var vattnet som gått eftersom det var prematurt. Skulle dock inte vara någon fara om det var på G även om jag inte var fullgången, problem med barn födda i vecka 36 (jag var i 36+0) är att de är små, lite för trötta för att äta och risk för gulsot. Dessutom svårare att hålla värmen. Barnmorskan Pernilla kom in och presenterade sig, bad att få titta på min binda, mätte med någon form av papper, om det var det fostervatten och det var det (ja, jag sa ju det ju!). Sen gynundersökning och hör och häpna, var 4 cm öppen. Hade visserligen haft ont men hade trott att vägen dit skulle vara så mycket längre och mer tidskrävande. Blev inskriven 04:50 samt ombedd att klä mig i sjukhusskjorta och landstingets nättrosor och jätteblöja. Sen fick vi promenera bort till förlossningssalen med ett par stopp för värkar på vägen. Väl där inne blev jag tilldelad ett ståbord eller vad det kan tänkas heta, radion på och ljuset dämpat (klockan var ju trots allt väldigt lite och vi hade sovit väldigt lite). Frågade hur lång tid det skulle ta nu ”1 h per cm och du ska till 10, sen är det dags för kryst”. Aha, 6 h minst då…. Ganska snabbt började jag ha ganska mycket mer ont. Kände att jag i alla fall ville diskutera smärtlindring. Krånglig situation, man vet liksom inte vad som väntar, hur länge, hur mycket ondare, är jag mesig som vill ha hjälp redan nu? Barnmorskan kom, fick instruktioner om lustgasen och testade den, blev lite snurrig och inte hjälpte det direkt mot smärtan men fördrev ju tiden lite i alla fall. Fick också veta att eftersom jag var öppen så pass mycket var epidural ett alternativ. Kändes dock mesigt tidigt. Försökte med lustgasen ett tag men det gjorde djävulskt ont. Ringde på barnmorskan igen, hon förberedde mig för epidural, fick dropp i handen med antibiotika (eftersom vanlig orsak till för tidig födsel är infektion ville de säkra upp med det) och ringde på narkosläkaren. I samband med detta byttes nattskiftet av och vi blev presenterade för barnmorskan Karin, undersköterskan Marie och undersköterskestudent som jag ej vet namnet på och var det sämsta förlossningssällskap man kan tänka sig. Narkosläkaren kom, en arrogant man som pratade i telefon under tiden och bara så åt mig att jag måste ligga helt stilla. Jag låg helt stilla men det var väldigt svårt under värkarna. Folk som inte själva fött barn (eller åtminstone kan tänka sig in i situationen) borde inte få arbeta på en förlossning. Till slut var det i alla fall klart, kändes som minst en halvtimme men vid det laget hade jag tappat all tidsuppfattning, smärtan och tröttheten var allt som existerade. Undersköterskan lovade mig att jag skulle må som en prinsessa inom en halvtimma. Redan efter 5 minuter skulle jag känna skillnad, efter en kvart skulle det onda vara borta. Detta var ungefär kvart i 8. Jag frågade P ungefär var 30 sekund hur lång tid det gått. Drack lite nyponsoppa, försökta tänka på annat men höll på att bli galen. Det blev ju ingen skillnad. Det blev värre. Vet inte om det var för att värkarna faktiskt gjorde ondare och kom tätare eller om det var för att jag nu endast låg och väntade på att det skulle gå över. Till slut gjorde det så ont att jag grät, ringde på klockan igen. Undersköterskan kom in och sa något i stil med ”men lilla vän, har du fortfarande så ont?”. Ja, det hade jag och hon hade ju lovat att jag skulle må som en prinsessa. Tyckte dessutom att det tryckte på allt mer neråt, som att jag behövde gå på toaletten, vilket P förmedlade fram. ”Oj, oj, då kanske det faktiskt börjar bli dags”. Hon hämtade in barnmorskan som gjorde ny undersökning. 10 cm öppen. Nu var klockan (enligt journalen) cirka 8:30. Men fortfarande var bebben för högt upp. Hon gav mig bolusdos i epiduralen, svårt att säga om den hjälpte, samtidigt fick jag värkstimulerandedropp. Tyckte att det hela var väldigt jobbigt då, fick i alla fall förklaringen till att epiduralen inte verkat, det var lite för sent för den. Vid 10 fick jag prova att sitta på boll vilket var skönt men då gick inte bebbens hjärtslag att läsa av på CTG:n och efter många försök fick de sätta skalpelektrod. Det var ingen fara, bara de att de inte gick att läsa av. Fast i sängen igen. Fick prova sidan, byte av sida och på rygg, många byten av ställning för att hjälpa bebben neråt. Själv ville jag bara sova, sa säkert hundra miljoner gånger att jag inte orkade mer fast jag förstod ju ändå att det inte fanns något riktigt alternativ och både P och undersköterskan peppade mig. Klockan 11 var det dags för krystvärkar och det blev en helt ny sorts smärta. Måste säga att de sista timmarna liksom flyter ihop, minns inte vad som hände när, föll nästan i sömn mellan värkarna, lustgasen började kännas riktigt obehaglig och fick andas syre istället. Jag krystade för mycket med ansiktet och för lite där jag skulle, det sved som tusan (som om någon eldade inne i mig) men till slut, klockan 11:30 kom han äntligen ut. Minns att jag kände att huvudet liksom fastnade halvvägs ut mellan två värkar, när sen äntligen nästa kom gled han ut. Helt tyst var han dock och jag frågade om han inte skulle skrika. Det kommer fick jag till svar och de var så lugna att jag inte hann bli orolig. Orkade nog inte riktigt heller. P som var lite mer med vågade inte titta men de fick igång honom ganska snart och la honom på min mage, längre kom han inte eftersom navelsträngen var så kort. P klippte den och sen låg han äntligen hos mig. Dock inga sugförsök vilket jag fick förklarat var för att han var så tidig. Och han kändes så otroligt liten. Jag som alltid trott vi skulle få en stor bebeis med tanke på att vi båda är så långa. Vägning och mätning visade 2750 g och 48 cm, helt normalt i ”hans ålder”. Direkt så betagen av denna person som vi skapat fast jag var så slutkörd att det nog inte var förens sen uppe på BB som jag verkligen förstod och som alla känslor kom över mig. Allt hade gått så fort, jag var lite i chock, var inte beredd och även om det var jobbigt så tog det ju faktiskt bara 12 h från att jag fattade vad som höll på att hända tills han var ute.
Ja, detta var det, sammanfattat på några rader, den största stunden i mitt liv!
