Logik enligt Julia

Nu har jag lyckats tömma in lite bilder från mobilen. Han är ju för söt den där lille filuren. Det måste jag ju säga.



Invigning av höstoverall i helgen. Perfekt i blött gräs!



Käkar äpple alldeles själv. Detta var någon vecka sedan. Nu kör vi på ett äpple till Alvin när vi ska äta och han ska få något att roa sig med. Skönt i tandköttet, gott i munnen och kul grej! Och det finns MASSOR i trädgården.



Skön stil.

Att jag har världens sötaste son, det visste jag i och för sig redan. Men nu har han faktiskt lyckats bli ännu sötare. Han har lärt sig att pussas. Typ. När han se mig och P pussas vill han göra likadant. Så om jag först pussar P och sen vänder mig mot Alvin lutar han sig fram och pussas. Och sen vill han pussa pappa och sen mamma igen och så håller det på. Lite blötare pussar än vad man är van vid kanske och om näsan hamnar emellan kan det hända att han försöker ta en liten tugga av den, men ändå. Det är ju ändå världens goaste pussar. Älsklingsungen.

Idag fick han smaka ett äpple från trädgården. Det var tydligen himla gott. Själv tyckte jag det var ganska surt men Alvin tuggade med god aptit. Hela äpplet in i munnen liksom. Inte på en gång så klart men han fick hela och åt som en vuxen (en något kladdig vuxen). Om jag inte hade städat undan min sladd från soffbordet för att allt har blivit tvunget att städas undan för att undvika att bli farliga leksaker så hade ni fått se en bild på äppelätandet. Nu får ni inte det för jag är för söndagslat för att resa mig och gå bort till skåpet. Men kanske en annan dag. Tillsvidare kan ni få njuta av sötnöten på skogspromenad.

Blir lite mycket nu men så går det när man är aningens förvirrad och glömmer hälften man ska skriva. Idag har Alvin börjat vinka. Och jag tror knappt att han slutat än fast han ligger sött och sussar. Det är inga små söta finvinkningar med fingrarna utan här tar vi i med hela armen och vinkar frenetiskt ackompanjerat av hejhejhejejejhej.

Bara så att ni vet. Eller så att jag vet när mitt förvirrade jag i framtiden vill veta på ett ungefär hur gammal filuren var när han insåg vad man kan använda armen till.

Kan meddela att när man inte längre kan krypa in i spisen går det snabbt att hitta nya "förbjudna" tillhåll. TV:n blev väldigt svart när Alvin hängde i hörnet av TV-bänken och där drog ut sladden ur digitalboxen. Den har han aldrig intresserat sig för tidigare. Inte för vår stereo/dator eller sladdarna bakom soffan heller. Det där med hage eller ett enda stort vadderat rum, kan det kanske vara något?


Lek i spjälsäng. Nästan lika bra som en hage...


Grinden för trapporna. Ett mycket bra köp.


Alvin och hans bästa polare Alvin. Nu är alltså även öppna spisen som ni skymtar till vänster skyddad av grind liknande den för trappen. Eller hur var det nu, det kanske är Alvin vi skyddar från trapp och spis och inte tvärtom...

Idag har vi badat jag och Alvin. I badkaret i källaren för första gången på väldigt länge. Tänkte att han skulle gilla lite bubblor i vattnet. Råkade tyvärr överdosera lite och det blev visst så mycket bubblor att Alvin till en början inte ens förstod att det var i vatten vi satt. Han såg bara jättekonfunderad ut och det första han gjorde var dessutom en liten vurpa ner under vattnet (/skummet).


Täckt i bubbel efter vurpan.

Han blev aldrig ledsen men verkade inte förstå vitsen. Sen började vi leka med leksakerna (men det var svårt för de försvann snabbt bland alla bubblor) och efter ett tag började vattnet komma fram och Alvin insåg var han var och började plaska och var helt överlycklig.

Ja, här kommer de. Äntligen fångade på bild. De två små sötaste tänderna jag någonsin skådat. Trodde inte tänder kunde vara söta (på annat vis än om de käkat för mycket godis förstås) men det kan de tydligen vara. Och ja, jag förstår att ni kanske inte håller med. Men i min värld är de det sötaste jsg skådat och därför bara måste jag visa denna bild fast munnen i övrigt gör en ganska skum min. Och frissan, vad tycker ni om den? Håret bara växer och växer mitt på huvudet, i övrigt står det ganska still...

Vem har ätit upp våra krusbär? Älskar krusbär. Jag har spanat in dem så länge, teståt för en vecka sedan men de var för hårda. Idag gjorde jag mig redo och begav mig till trädgårdens mörkare delar. Det är på baksidan vi har våra bärbuskar. Vinbären var sura som tusan. Antingen är de inte mogna ännu eller så är de så där sura. Hur som fick de sitta kvar. Inte minsta lockad att käka upp dem. Så jag tog sats mot krusbären men vad märker jag? Inte ett enda krusbär på någon av buskarna. Någon har käkat upp samtliga. Är det ett djur eller någon som pallat våra krusbär? Väldigt upprörande är det i alla fall och jag har ältat detta hela dagen. En liten bagatell kan tyckas men ändå. Jag älskar verkligen krusbär.

Annat man kan äta istället för krusbär är bajs. Det har Alvin gjort idag. Egentligen vill jag inte skriva mer om det, det var typ det äckligaste jag varit med om någonsin. Ena stunden satt han snällt och morgonbajsade i sin matstol  (i blöja givetvis) medans vi vuxna åt frukost. I nästa stund sitter han med något i händerna och smaskar. Och i stunden efter inser vi att det är bajs. Och i stunden efter det påbörjades operation sanering. Mumma.

9 månader.

NIO MÅNADER.

Lika bra att jag slutar skriva varje månad om hur snabbt tiden går för det är ju tydligen så det är. Tiden går visst lika fort hela tiden, bara det att jag inte riktigt hänger med. Så det borde betyda att detta är saker och tings (och tidens) normaltillstånd. Lika bra att anpassa sig och inse att en månad passerar snabbt. Om man utgår från det klassiska tänket att man är gravid i 9 månader så har ju Alvin faktiskt funnits exakt lika länge utanför magen som i den nu. Det stämmer förstås inte riktigt, han har varit längre tid på utsidan men ändå, något lite magiskt är det ändå när man tänker på det. Och för att att inte bryta en tradition så kommer här, för mitt eget dåliga minnes skull, en liten sammanfattning av vad man kan hitta på en dag om man heter Alvin och precis har blivit 9 månader.

Krypa runt som en illbatting (inga hinder är för stora).
Klättra upp för hela trappen (gulp säger mamma).
Ställa sig upp mot allt. I allt ingår även att ställa sig upp mot vår fondvägg med stora blommor och försöka hålla i sig i dem. Även om de ju i ärlighetens namn inte borde ge speciellt mycket stöd, inte ens dess kvistar så funkar det prima.
Flytta in i öppna spisen.
Plaska med hundens vatten och pilla lite med matkulorna.
Titta förundrat ner på vattnet i toaletten.
Ställa sig upp i sömnen ungefär en gång i timmen och inte lyckas lägga sig utan hjälp.
Sova 2 gånger på dagen, helst i vagnen, möjligen i bilen. Omöjligen i egen säng.
Äta grötfrukost, lunch bestående av hel burk mat och lite efterrätt, mellanmål (frukt, yoghurt eller gröt), middag lika samma som lunchen och sen välling innan nattning. Och sen har det tidigare varit en hel massa amning hela natten och morgonen men sen två nätter tillbaka jobbar vi stenhårt på endast ett mål välling nattetid. Amning erbjuds kväll och morgon men vägras nattetid. (Vi får se hur det hela slutar).
Snacka högt men mest bara brölanden (hej, han är ju grabb). Hade några dagar med mycket papapapapapa och babababababa och alldeles för lite mamamamamama men sen verkar något annat kommit emellan och det har helt glömts bort.
Med stor förtjusning gå själv med gåvagnen.
Kasta iväg sin boll och sen jaga efter den.
Mysa betydligt mer än tidigare och det börjar bli lite okej att ligga still på rygg igen (det finns hopp för enklare blöjbyten).
Skratta åt roliga grimarser, konstiga ljud, hunden, andra barn och åt sina egna bus.

Goaste, goaste unge. Så alldeles, alldeles underbar att jag blir tårögd när jag tänker på det och så fantastiskt söt att man vill käka upp honom. Det är vår Alvin det!

Alvin har ju rest sig och promenerat utefter möbler ett tag nu så för några dagar sedan tänkte jag att det kanske var dags att presntera gåvagnen för honom. Tidigare har han bara klättrat på kartongen den legat i och även om det varit spännande så kändes det dags för montering och invigning. Och han älskar den. Han ser så stolt och lycklig ut när han klampar runt med vagnen framför sig. Dock blir inte de vuxnas ryggar lika lyckliga. Han behärskar ännu inte tekniken fullt ut så man får liksom gå bakom och vara beredd att fånga. Om han får för mycket vikt bakåt så är ju vagnen värdelös som stöd. Varför gör de dem inte mycket tyngre fram? Oftast går det i alla fall bra med promenaderna men man får akta sig. Han bromsar inte direkt för några hinder och när han kommer till en vägg blir han skitsur för att han inte får fortsätta köra. Ännu argare blir han när man tar tag i vagnen och vänder den så att han ska kunna fortsätta gå fast åt andra hållet. Han förstår inte alltid sitt eget bästa.

En annan väldigt rolig sysselsättning är att leka med sin allra bästa lekkompis. Den allra bästa lekkompisen är om ni frågar Alvin...



...hans egen spegelbild. Kul med någon som alltid gör som man själv vill liksom. Ljuset i vår hall är inte det bästa och de tidigare ägarna av huset med något tvivelaktig smak valde rökfärgat glas till skjutdörrsgarderoben men ni ser ju kompisen och Alvin verkar inte bry sig nämnvärt om det uteblivna ljuset. Han kan sitta på detta vis hur länge som helst! Lite läskigt dock att han börjat ställa sig upp helt och hållet med spegeln som stöd. Som bekant rör sig skjutdörrar i sidled så det kan sluta med en duns i golvet vilket känns extra obra med klinkergolv. Borde inte vara den första med detta problem så det borde finns spärrar till dörrarna tycker jag. Ska kanske kolla med tillverkaren. Spärr kan även vara bra för att få behålla sakerna som ligger innanför dörren i garderoben har jag noterat. När man väl lutat sig tillräckligt mot sin polare i spegeln så öppnar sig ju en helt ny värld där bakom och där finns massa smarriga skor och annat att sätta tänderna i!

Ja, annars fortsätter dagarna här hemma med vaktande och passande på Alvin som vill vara ÖVERALLT. Öppna spisen är fortfarande favorit målet. Hundmatskålen inbjuder fortfarande till smarriga smakportioner och igår testade Alvin även spolningen på toan. Inte knappen alltså utan han passade flinkt på att sticka ner händerna i vattnet när jag spolade. Det är ju som tur är rent vatten som kommer i spolningen men känns ändå inte så fräscht och nu har han dessutom fått upp ögonen för denna källa till vatten att plaska i så hädanefter är det locket på som gäller hela tiden. Annars är jag rädd att han ska försöka nå ner och drutta i. Annat Alvin testat på sistone är att klättra igen varukorgen på vagnen. Jag fattar faktiskt inte riktigt hur han lyckades men jag lämnade hallen för en sekund för att hämta något i rummet brevid. När jag kommer tillbaka har han kravlat sig igenom hela korgen och ligger med överkroppen på golvet på motsatta sidan jag lämnade hon sittandes på golvet vid och fötterna hänger fortfarande kvar i varukorgen. Lite missnöjd när han kämpade sig igenom sista biten men i övrigt verkade han mest nöjd över bedriften. Vill man så kan man tydligen.

Ibland är jag allt bra förvirrad. Det största i Alvins liv förra veckan var ju så klart att den allra första tanden tittade upp men det glömde jag ju skriva. Vass som tusan och än så länge väldigt liten men efter första natten på sjön så var den där när jag stoppade in mina fingrar i munnen för att plocka ut ett tallbarr som han försökte äta på.

Första tanden. Det känns stort det och väldigt konkret liksom. Ännu har vi inte lyckats fånga den på bild, knappt sett den överhuvudtaget faktiskt eftersom tungan ska ligga över hela tiden men på höger sida nere är den definitivt där och på något underligt vis tycker jag att den är väldigt söt. En tand kan tydligen vara det bara den sitter i rätt mun.

Idag är en stor dag. Idag har Alvin krypit sina första steg (eller vad heter det? Steg känns ju konstigt att kalla det). Inte många tag (?) blir det i rad än så länge men han kryper absolut, sen lägger han sig ner och ålar som vanligt (vanligt fötr att vara han alltså). Antar att det är jobbigt att hålla uppe rumpen, det ser så ut i alla fall, men han har gjort det flera gånger och övning ger ju färdighet så antar att det snabbt kan bli fler och fler steg (nej, det kan omöjligt heta steg men vad säger man då?). Synd att P missade det hela men kul att mormor och morfar fick se något så stort! För ja, det är stort att krypa för första gången. Nu ska jag krypa ner i sängen men det känns så tomt utan P. Hoppas han snart dyker upp men det lät som om det var ganska bra hålligång när vi pratade på telefon för ett tag sen så jag ska nog inte sitta uppe och vänta. (Och nej, det blev visst inte bara EN öl, haha...).

 
Må hända är jag lite partisk men jag tror minsann att detta kan vara den sötaste killen i världen...

Vet inte riktigt vad jag ska tro om den där sömnen nu. Han vaknade till slut igår vid halv 11 men bara för att äta lite. Hade förberett välling (inte för att han ätit det på ett par veckor men kändes dumt att ge gröt som ju kräver att han liksom vaknar) och fick i honom en halv deciliter ungefär (varför gillas den inte längre? Nu var det bara majsvälling som han ju tidigare slukat 2 dl). Hur som så vaknade han aldrig riktigt till utan jag flyttade upp honom till övervåningen och sängen där och det var där jag gav vällingen och så lite lite amning på det och sen sov han vidare. Vaknade för mat vid 3 och sen vid halv 6 då P gick upp. Efter det fick han sova i min säng och så sov vi fram till halv 10! Bortsett från matpauserna och så klart lite bök däremellan så sov han alltså från 19:45 till 09:30! Helt galet! Så nu ska jag rubba de nya bra rutinerna genom att ta med filuren till mina föräldrar för lite häng i solen (okej, skuggan) under dagen och efter det middag. Älsklingen ska jobba större delen av dagen och ikväll ska han träffa en gammal vän för någon öl (de säger ju att det ska ta en öl men jag betvivlar att det bara handlar om EN öl) så då åker vi till mormor och morfar för lite sällskap. Så kan tänka mig att vi inte kommer hem till 8 om nu filuren annars skulle behagat att somna då. Och imorgon har vi lovat bort oss på middag ute på restaurang hela familjen. Eftersom Alvin inte brukar somna förens vid 10-11 har det aldrig varit något problem att ha honom med men nu vet jag ju inte. Fast jag antar och hoppas att han anpassar sig efter situationen, det brukar han trots allt oftast göra och gör han inte det får vi väl helt enkelt bege oss hemåt.

Nu ska jag byta bajsblöja och sen bege oss av.

Alvin sover fortfarande. Ingenting är visst som förr. Kommer vi få börja gå upp vid typ 6 på mornarna nu som andra småbarnsföräldrar? Eller kommer han att vakna lagom tills jag ska gå och lägga mig och då vara piggelin? Blir alldeles snurrig av allt nytt...

Snyggaste frissan på snyggaste killen.




Vad vi övar på. Uppskattar när ståträningen sker i sängen och inte mot soffbordet där det känns betydligt hårdare där. Alvin gillar dock soffbordet mer...




Gröt är gott (och ganska kladdigt)!

Här hemma ägnar vi oss mest av allt åt att jaga runt efter Alvin. Alvin ålar/kryper fram i ett rasande tempo. Favoriten är öppna spisen (slicka på tegelstenarna - mums!), hundens matskålar (också mums!) samt att ta sig till soffbordet. Mot soffbordet kan man sen ställa sig upp och om man har riktig tur så når man något kul (typ ett glas, mammas mobil eller fjärrkontrollen). Har man otur kommer någon och lyfter bort en precis när man luckats ta sig fram. Alvin behärskar tekniken att ställa sig upp ganska bra nu. Han är inte alls lika bra på att sätta sig från stående och ni kan ju själva tänka er att det skapar ett problem. Känns som att han ställer sig upp lite för tidigt för sitt eget bästa. Fattar ni hur högt det är att ramla från ståendes om man inte gör minsta ansats till att ta emot sig/dämpa fallet. Som sagt. Vi har fullt upp med att jaga runt och vakta här hemma.

Lämnar Alvin på mattan i allrummet nere i källaren medans jag själv går in i tvättstugan vägg i vägg. Hör lite gnäll efter några sekunder så går ut för att kolla till honom. Då sitter han på första trappsteget, lite ledsen över att inte riktigt veta hur han ska ta sig vidare. Själv hade jag ju varit ganska nöjd om jag redan vid hans ringa ålder lyckats med den prestationen men det är ju jag det. Trappgrind var det ja....

Idag har Alvin gjort mig så där barnsligt stolt som man nog bara kan bli av sitt eget barn. Vi var förbi mitt jobb en sväng för att hämta ett nytt batteri till min dator och jag hade med mig lite jordgubbar och glass till mina ekonomi-kollegor som sitter och sliter med halvårsbokslut. Så vi fikade en stund och Alvin visade sig från sin absolut bästa sida, alla var helt betagna av honom och sällan har han fått så många komplimanger och leenden som idag (och då är han ju ändå rätt bra på att få sådant alltid). Mitt lilla älskade charmtroll. Att han just nu är helvild och inte alls så sugen på att ta natt som man skulle kunna önska får jag väl ha överseende med då. Igår var ändå ännu galnare.

När vi var på restaurangen gav vi Alvin lite yoghurt med banan och päron (japp, färdiga köpeblandningen från Nestle). Egentligen brukar han inte få sådan mat vid den tiden utan jag brukar amma men med tanke på var vi var och att vi hade en sådan burk i skötväskan så verkade det praktiskt. Det var det och han älskade det och slukad en hel burk. På vägen hem somnade han men vaknade när vi kom hem. Då var han helt speedad. Måste varit energi från frukten antar jag. Den är ju osötad men innehåller väl fruktsocker? Något var det i alla fall för det var som om han fått världens sockerchock. Han var jätteglad och sprallig, helt vild och skrattade åt allt. Så fort någon av oss tittade på honom började han asflabba och hunden var roligare än någonsin. Ganska skoj var det men man var lite matt när han till slut kom till ro och somnade för natten.

Nu har han faktiskt somnat här i soffan så dags att bära upp honom till sängen och ladda för natt. God natt!

Just det: testade välling (havre) igen idag. Han vägrar fortfarande. Hur kan något han slukat 2 dl av varje kväll i 1½ månad helt plötsligt totalratas?

Vi har länge anat det. Nu vet vi säkert. Vi har en liten busunge här hemma.

Vaknade vid 6-tiden imorse av en smäll. Hemma hos oss är 6-tiden mitt-i-natten. Då har lilla bus lyckats resa sig upp i krypställning, tryckt ner spjälskyddet vid huvudändan, fått ut en nyfiken liten hand och sträckt sig fram till mitt sängbord och tagit min telefon och tappat den i golvet. Inget går tydligen säkert här hemma och ingen plats är tydligen oåtkomlig. Till saken hör att jag tyckte mig höra något som slog i golvet redan tidigare under natten men jag somnade om eftersom jag i mörkret inte lyckades se något på golvet eller något som saknades och jag kunde heller inte förstå hur det skulle kunnat ramla ner något. Imorse i ljuset såg jag min lypsyl ligga på golvet. Nu har jag inte lika svårt att förstå hur det gick till.

Busungen var för övrigt pigg och glad och på världens lekhumör fram till midnatt igår. Rubbat.

Nu ska vi göra oss klara för babysim.