Logik enligt Julia

Världens sötaste, coolaste unge försöker lära sig att hoppa. Sällan har jag sett något så sött!

Snälla grannarna som vi typ aldrig pratat med tidigare kom och gav Alvin en överbliven trehjuling igår. Den invigdes genast, med en del frustration och lite tårar men mest glädje och redan idag kan man se stora framsteg även om sadeln är i högsta laget (fast den är på lägsta). Svårt för små fötter att månen och svårt att kliva av men man kan ju alltid stå bak på också.

När jag ändå är igång. Imorse innan filuren vaknat låg han och sträckte lite på sig och såg ut att ha det himla mysigt. Sen kom en lång prutt och efter det sa han klart och tydligt "TUT, TUT" och sen vände han sig om och sov vidare. Så jädrans söt (ok, lite partisk är jag väl men erkänn, rätt gulligt var det?).

Man kanske inte ska klaga på sitt eget ruffs. Man skulle kunna vakna upp varje morgon och se ut så här. Väldigt söt visserligen men jag kan intyga att det där håret är som svinto bak i nacken.

Tidigare i veckan i lekparken. Så kul med varmare väder och torrare mark och med en kille som är stor nog att springa runt och ha glädje av alla saker i parken!

Han har tydligen lärt sig fota med min telefon nu.

Aha lite ny design. Alvin är ju faktiskt ingen bebis längre så då ska det väl inte se ut som om det är en bebismammas blogg detta. Fast min profilbild lyckas jag inte ändra så på ett litet hörn får han fortsätta vara lillepluttbebis ett tag till. Inte mig emot. Det är ju mysigt att minnas den tiden med även om det just nu är 100 gånger mer spännande att vara mamma. Mamma till en liten kille som snackar en massa, det mesta väldigt obegripligt men ändå. Han vill verkligen kommunicera och det bara bubblar ur munnen på honom. Allra bäst är han på att härma läten. Han kan minsann hoa som en uggla, gnägga som en häst, brumma som en bil, tuta som en ambulans, tuffa som ett tåg, susa (?) som ett flygplan och ticka som en klocka. Ibland kommer det även en del någorlunda typ förståeliga ord som äta, titta, ute, tyst (till hunden), försiktigt och pappa. Allra frekventast är dock mamma (till alla vuxna, känner mig väldigt exklusiv) och där.

I övrigt innebär denna tid också väldigt mycket hjärtat i halsgropen för mig. Han klättrar på ALLT. Upp på köksbordet och svingar sig i lampan, upp på toan, sätter på vattnet och plaskar, meck, meck med toaborsten, en löptur till soffbordet och så upp på det. Surfa lite, hoppa över till soffan, stå på ryggstödet och titta ut genom fönstret, fram till hundens sovplats, klappa lite, dra lite i örat, vidare till köksskåpen, ut med allt på golvet, bär iväg hälften till oförklarliga platser i huset, hämtar en bok, läser lite, ställer sig nedanför cd-spelaren i sitt rum och vickar på huvudet och gnyr (det betyder så klart sätt på min skiva!), sen vidare till köket, upp på köksbordet (igen!), sätter själv på radion, diggar lite, ner igen, drar med sig radion ner, tillbaka till badrummet (missat att låsa utifrån tydligen), in i duschen, plaskar lite med det vatten som ligger kvar sen pappas morgondusch och sen ner i baljan och gunga den fram och tillbaka över kanten till duschen. Och ja, så håller vi på. Varannan dag vilar jag upp mig på jobbet. Varannan dag är ett träningspass utan dess like. Och jag njuter till fullo!

Kindtänder - vad ska de vara bra för?

Och 8 stycken ska man tydligen ha. Det blir många svettiga nätter det...

Hörde ett litet gnyende från vardagsrummet och hittade Alvin så här. Fattar inte hur han kom i utan att tippa den och inte heller varför han valde att sätta sig just där (kan dock ha att göra med att den är full av leksaker) men jag förstod att han ville ha hjälp ur. Så jag hjälpte honom. Men först var jag så klart tvungen att fota det hela. Dokumentation är viktiga grejer ju!

Fruktstund (intages helst stående på vuxenstol).

Hittade en bild i ett gammalt album hos pappa som jag lyckades fota (smart den där smartphonen). Nu behöver vi inte längre undra varifrån Alvin fått sina klättertendenser. Först en veckogammal bild på filuren. Sen en drygt 30 år gammal bild på hans mor. Ser vissa likheter...

Fick denna bild skickad till mig när jag satt och slet på jobbet. Och så längtade jag efter min filur ännu mer. Shit vad jag ska gosa imorgon...

Upptäckte imorse att kylskåpsdörren stått lite på glänt hela natten. Och som om inte det vore en tråkig upptäckt i sig. Jag kom dessutom till insikten att jag nog är den skyldiga till spektaklet. Extra hårt att inse.

Och nu sitter jag här med en massa beslutsångest för hur ska man göra nu? Äta eller kasta? Chansa eller fega? Snåla eller slösa? Och vi som dels nyligen fyllde på resurserna och dessutom nyligen såg ett program om allt resursslöseri när mat slängs i väst och lovade bättra oss. Detta blev ju en taskig start... Men jag är galet rädd för magåkommor av alla de slag. Åhhhh, vilka problem man kan skaffa sig.

Önskar allt som oftast att jag fick tillbringa var endaste sekund med denna filur. Varför jobba när han sitter hemma och väntar? Eller, jag rättar mig: sitter och väntar är fel ord. När han flänger och klättrar runt hemma i väntan på nytt sällskap beskriver den alternativa sysselsättningen bättre. Hur som. Bättre kille får man leta efter.

Rapport från ett sovrum: Alvin sov natten till igår helt utan att vakna mellan 19:45 och 6:20. Rekord som heter duga. Jag vaknade en timme tidigare alldeles orolig och var tvungen att kolla så att han andades (check!).

Gjorde han om bedriften i natt? Nej, raka motsatsen. Men detta betyder ju att han kan och det är ju bra. En sådan natt i veckan skulle göra susen. Jag ber inte om mycket jag inte.

Så klok (och ganska snorig) han är vår son! Möjligen är jag något partisk just vad gäller klokheten och vackerheten. Snorigheten skulle nog alla skriva under på.

För si så där ett år sen handlade väldigt mycket av det jag skrev om sömnen. Allt kretsade då kring just detta. Sömnen är fortfarande i stort fokus här hemma men har övergått i något slags normaltillstånd som jag inte bemödar mig skriva många rader om. Nu har vi dock en plan här hemma. En plan vi jobbat efter i dryga 3 veckor och nu är det dags att sammanfatta det hela.

Ända sen allra första början har vi haft en kvällspigg liten kille som varit ganska svårnattad. I perioder har det gått bra men sen har vi fastnat i diverse olika problem. Han har vägrat sova i sin säng. Han har somnat med vällingen för att sen vakna upp 20 minuter senare och vara piggare än någonsin efter sin lilla powernap. Han har satt sig upp i sömnen och inte vetat hur man tar sig ner till liggande. Han har ställt sig upp i sömnen och sen har vi fått hjälpa honom till ro. Med mera, med mera.

Problem nummer två har varit att han sen nattetid vaknar. Varannan timme, var tredje timme, sista månaderna kanske var fjärde om vi har tur. Personligen tror jag detta har att göra med att vi när han var alldeles ny och pluttig och svag tvingades att väcka honom exakt var tredje timma för att mata. Sen har det suttit i. Jag frågade om det inte kunde bli så på BB men de verkade mest tycka att jag var konstig och så fanns det ändå inget alternativ just då. Vi var tvungna att hjälpa honom att gå upp i vikt.

För en månad sedan såg våra kvällar/nätter ut ungefär så här:
Vid 8 välling i sängen efter kvällsrutin med pyamas, tandborste osv. Med sängen menas då vår säng. Att ligga i sin egen var en otänkbarhet (fast än han i perioder sovit väldigt bra i den). Kanske somnade han, kanske inte. Kanske vägrade han välling, kanske drack han upp all och blev pigg. Säkert var i alla fall att även om han skulle råkat somna inte gick att lämna. En liten klätterapa kan inte lämnas ensam i sina föräldrars säng på ett eget våningsplan. Flyttades han över i sin säng blev det allt som oftast skrik och panik. Antingen direkt eller inom 20 minuter. Det slutade oftast med att han till slut fick komma ner till oss och leka av sig (jag vet, inte bra men det var en omöjlighet att få honom lugn i sovrummet). Till slut fick ofta jag gå och lägga mig även om jag egentligen inte var trött för att få honom att komma till ro. Brevid mig i vår säng. Med välling nummer 2. Sen vaknade vi oftast till några gånger av bök och stök och sen för ny mat vid 3-tiden och sen ett par gånger till av stök innan morgon vid 9-tiden. Han har nästan aldrig när han vaknat till på natten varit pigg och liksom velat gå upp utan han somnar oftast snabbt om igen, men ändå, jag har ju blivit väckt. Hur många gånger som helst varendaste natt. Min räddning har varit sovmornarna. Han har så klart varit trött på mornarna och gärna sovit länge.

En kväll bestämde jag mig. Skärpning på alla fronter. Det är nästan lite pinsamt att skriva det, för jag fattar inte att vi inte tänkt på det tidigare, men steg 1 blev att väcka Alvin klockan 8 på morgonen. Det säger ju egentligen sig självt (och det är därför jag skäms lite för att vi inte testat tidigare) att man blir tröttare på kvällen om man gått upp tidigare. Det funkar än så länge väldigt bra och nu har han kommit in i det och vaknar oftast av sig själv mellan halv 8 och 8. Steg 2 i vår plan är att han bara får sova en gång på dagen och det senast fram till klockan 13:30 och absolut inte mer än 1½ timme. Det känns lite elakt och som att han aldrig får sova ut när vi ofta måste väcka honom men han är glad däremellan och glad direkt han vaknat till efter att ha blivit väckt så jag misstänker starkt att han bara ärvt sin fars sinne för sömn och sovmornar. Han behöver helt enkelt hjälp för att vakna fast han egentligen sovit klart. Dessa två enkla förändringar har hitintills gett oss betydligt trevligare kvällar och han somnar nu oftast i sin egen säng med välling vid 8-tiden utan några större problem.

Vårt andra problem var ju att han envisas med att vakna på nätterna och vara hungrig. Jag fick samma morgon som jag för första gången ställde klockan för att väcka honom vid 8 en liten snilleblixt och insåg att han borde få mer mat på dagarna för att inte vara hungrig på nätterna. Så jag testade att ge honom mer mat vid varje mål. Och ser man på, det gick ner utan minsta problem och då kände jag mig ganska dum (igen) för detta borde vi väl också testat tidigare. Det funkar inte till 100 %, han har fått nattvälling även efter detta några gånger men flera nätter så har han inte det och det känns hoppfullt. Tyvärr vaknar han ändå oftast minst en gång per natt även fast det inte krävts välling men det är i alla fall ett steg i rätt riktning.

Så nu ser nätterna ut så här:
Somnar med välling i egen säng vid 8. Kan någon enstaka gång vakna till och gny under kvällen, vissa gånger löser han det helt själv, andra gånger behöver han hjälpa att lägga sig (står upp i sömnen snyftandes) och ibland måste vi hjälpa till att leta napp. Fortfarande vaknar han allt som oftast minst en gång per natt. Ibland är detta redan vid 12 och ibland vid 6. Vid 6 får han gärna komma över till oss och gosa men vid 12 skulle jga ju önska att han kunde sova vidare i sin säng. Tyvärr är det oftast svårt att få honom lugn där när han väl vaknat. Hos oss somnar han om på sekunden. Mitt i natten tar jag (för det är i ärlighetens namn mest jag som är inblandad nattetid) oftast den snabbaste vägen till sömn. Kanske inte alltid den bästa vägen med tanke på kommande nätter men jag orkar inte strida då. Antar att vi därmed lite får skylla oss själva men vi tar ett steg i taget och försöker låta det mesta fasas in på rätt spår utan tvång. Som detta med nattvällingen. Jag märker verkligen skillnad, vissa gånger är han verkligen hungrig, andra bara ledsen. Bara ledsen - ingen mat. Superhungrig - får välling och somnar direkt och sover då oftast utan minsta bök fram till morgon. Det sägs att inget barn över 6 månader behöver äta på natten men jag tror att alla barn är olika och jag vill inte neka honom det när det är så tydligt det som stör. Och så är jag lite lat då. Jag tror hur som att det snart kommer att vara väldigt sällan eller aldrig som vällingen behövs på natten. Redan nu har vi mer än halverat antalet gånger så jag låter det ta sin tid och låter så att säga Alvin vänja av sig själv.

Vår nästa plan har således inte med att ta fighten och vägra nattvälling. Nej, nästa steg är nog att låta Alvin sova i sitt eget rum. Det sägs ju från många håll att det minskar antalet uppvak ordentligt så det känns värt att prova. Det tråkiga är om det inte minskar och jag då får springa upp och ner för trappen flera gånger per natt eftersom rummen är på olika våningsplan. Men det är väl bara att testa och man vaknar ju ändå så då skadar det väl inte med ett litet extra träningspass. Jag anar dock att detta skulle leda till tidigare mornar. Nu vaknar han ju som sagt ibland inte första gången förens vid 5-6 och då kan man flytta över honom så somnar han på direkten och sover typ 2 timmar till. Är rädd för att han skulle hinna piggna till allt för mycket om han ska bäras upp till oss för att få sova vidare men som sagt, det är väl bara att prova och någon gång måste han ju flytta ut. Men hur mycket jag än suktar efter lite mer ostörd sömn så kan jag inte låta bli att få lite ångest över att inte ha honom nära...


Ibland är det lättare än annars att somna. En tupplur efter långt bad med massa lek på vår semester innan jul.

Detta skrev jag för ett par timmar sedan men det behagades tydligen inte publiceras. Nytt försök.

Lilla filuren röjer friskt här hemma och de dagar då vilan råkar inträffa i vagnen när vi inte är hemma blir det liksom ingen tid varken till disk, dusch, blogg eller annat. Det finns vissa saker man kan göra tillsammans men exempelvis diskmaskinen känns som en omöjlighet. Då återstår handdisk men hahaha att det skulle inträffa. Öppna förskolan idag på förmiddagen, bra nöje. Hemmalek på eftermiddagen. Just nu jagar Alvin hunden och hunden jagar bollen. Toadörren är numera låst utifrån. Kul ställe att klättra på det där annars. Men ganska hårt. Typ som soffbordet men det övade vi på att ta oss ner från igår så nu känns det lite tryggare.

Sömnen är annorlunda nu. Jag ska verkligen ta mig tid att skriva om det. Om inte annat för att kunna påminna mig själv om hur det kan funka. Men innan jag fått arslet ur så har väl rutinen ändrats. Igen.

Någon är lite uttråkad nu. Hunden gick och la sig. Dags för mig att jaga.

Kul med tunika!

Det är konstigt, själv lever jag i någon förhoppning om att min son ska älska sina fina gedigna träleksaker. Bilar som mer är som en kloss, rejäla grejer och sådant som man kanske möjligen snarare köper i en inredningsbutik än i en leksaksaffär. Sådan verkar dock inte min son vara. Han verkar (i just detta fall) vara så som barn är mest och snarare uppskatta plastiga leksaker i skrälliga färger som tjuter och piper och spelar melodier som man kanske kan bli galen av på riktigt. Det är tur att det finns de i vår omgivning som varit med förr och förstår sig på barn på riktigt och förser honom med dessa skrälliga saker som han älskar. Det är också tur att det i vår omgivning finns de som ännu själva inte varit där och insett vad barn egentligen tycker om och som därmed hellre ger honom gedigna träleksaker som de själva skulle önskat att deras kommande barn skulle älska så att hans mor får sin önksan till viss del uppfylld. Det är inte så att Alvin ratar dessa leksaker, han ratar faktiskt i princip inget utom att ha på sig strumpor och vantar och att sitta still i mer än en minut åt gången, men man märker faktiskt att de där låtande, blinkande sakerna fascinerar honom ganska mycket och skulle jag välja ut en leksak att roa honom med en hel dag vore det dumt att välja något annat än den lila klockan som spelar melodier om man trycker på knappen i mitten, på knappen uppepå eller om man snurrar på hjulet på sidan eller drar i luckan på framsidan. Det vore det och jag är inte större än att jag erkänner detta och ser mig besegrad. Det finns en anledning till att dessa leksaker tillverkas och säljs och det är inte att dagens moderna föräldrar och barn inte förstått tjusningen med barkbåtar. De har sin charm de mer men dessa leksaker är faktiskt, fint nog, anpassade efter barnens åsikter om vad som är kul och det är ju en ganska bra start. Även om en stackars liten förälder ibland kan oroas för sin mentala hälsa efter att ha lyssnat på samma melodi hundrafemtioelva gånger på rad.