Om leksaker
Det är konstigt, själv lever jag i någon förhoppning om att min son ska älska sina fina gedigna träleksaker. Bilar som mer är som en kloss, rejäla grejer och sådant som man kanske möjligen snarare köper i en inredningsbutik än i en leksaksaffär. Sådan verkar dock inte min son vara. Han verkar (i just detta fall) vara så som barn är mest och snarare uppskatta plastiga leksaker i skrälliga färger som tjuter och piper och spelar melodier som man kanske kan bli galen av på riktigt. Det är tur att det finns de i vår omgivning som varit med förr och förstår sig på barn på riktigt och förser honom med dessa skrälliga saker som han älskar. Det är också tur att det i vår omgivning finns de som ännu själva inte varit där och insett vad barn egentligen tycker om och som därmed hellre ger honom gedigna träleksaker som de själva skulle önskat att deras kommande barn skulle älska så att hans mor får sin önksan till viss del uppfylld. Det är inte så att Alvin ratar dessa leksaker, han ratar faktiskt i princip inget utom att ha på sig strumpor och vantar och att sitta still i mer än en minut åt gången, men man märker faktiskt att de där låtande, blinkande sakerna fascinerar honom ganska mycket och skulle jag välja ut en leksak att roa honom med en hel dag vore det dumt att välja något annat än den lila klockan som spelar melodier om man trycker på knappen i mitten, på knappen uppepå eller om man snurrar på hjulet på sidan eller drar i luckan på framsidan. Det vore det och jag är inte större än att jag erkänner detta och ser mig besegrad. Det finns en anledning till att dessa leksaker tillverkas och säljs och det är inte att dagens moderna föräldrar och barn inte förstått tjusningen med barkbåtar. De har sin charm de mer men dessa leksaker är faktiskt, fint nog, anpassade efter barnens åsikter om vad som är kul och det är ju en ganska bra start. Även om en stackars liten förälder ibland kan oroas för sin mentala hälsa efter att ha lyssnat på samma melodi hundrafemtioelva gånger på rad.
