Logik enligt Julia

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Väldigt mycket… Köpte hus, var gravid, födde barn och störst av allt ATT VARA MAMMA

Har du några nyårslöften?
Nej, tror inte det…

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, ganska många faktiskt… Linda & Linda & Sofia & Sofia till exempel

Vilka länder besökte du?
Kap verde, och så en kryssning till Finland

Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
13 november så klart, Alvins födelsedag

Vad var din största framgång 2010?
Att bli mamma överträffar ju allt

Största misstaget?
Jag trodde ju ganska säkert att bebben skulle bli 2 veckor sen och komma på julafton men det var ju helt fel trott. Mer alldagligt så var det ju dumt (och opopulärt) att backa in med nya bilen i en sten.

Bästa köpet?
Huset så klart

Vad spenderade du mest pengar på?
Ja, själva huset var ju dyrast, i övrigt bebisgrejer

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Det blir ju lite fjantigt detta men Alvin så klart

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Svarar Heroes of war bara för att P är så besatt av den

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Humörsvängningarna har varit fler än någonsin men i det stora hela har jag utan tvekan aldrig haft ett lyckligare år!

Vad önskar du att du gjort mer?
Kanske borde tagit det lite lugnare under graviditeten och borde absolut ha njutit mer av den och fotat magen mer för jag gillade att vara gravid och helt plötsligt var det bara klart (fast det som kom efter var förstås ännu bättre). Borde också ha sett till att äta ordentligt innan panikhungern slog till då den lett till lite väl många tårar.

Favoritprogram på TV
Greys Anatomy är den enda serie jag följt under året men gillar också att titta på Lyxfällan (bara för att få känna mig själv så lyckad), inredningsprogram och annat tidsfördriv. TV:n har funkat som bra tidsfördriv när jag inte orkade så mycket annat under hösten.

Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Älsklingen ordnade med frukost och tog ledigt från jobbet och tog med mig på shopping, lyxig lunch ute och sen god middag hemma. Bästa födelsedagen någonsin – att få bara vara med min lilla familj!

Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Oexisterande. Har varit fokus på annat.

Den bästa nya personen du träffade?
Alvin så klart.

Lyckades ta mig ut. Mycket stolt. Mycket snö. Och så fixades det som behövdes fixas. Gå bort present till nyår. Julklappstallrikar bytta till en storlek större. Trasig bebisoverall reklamerad (typiskt när han äntligen vuxit i den) och sen kollade jag vad gravyr på utsidan av ringen jag fick av P i julklapp kostar. Vill ha en ring med Alvins namn på och fick en för det ändamålet av bästaste älsklingen. Tycker dock att 845 kr för gravyr var ganska dyrt men vad vet jag. 3 veckor skulle det ta också. Känns ju länge att vara utan den nu när jag har vant mig vid att ha den på.

Ska nu försöka mig på en tupplur på soffan, Alvin är nymatad och nybytt men just nu ganska gnällig men troligen inte trött eftersom han sovit hela turen i vagnen. Förhoppningsvis och troligtvis somnar han till om han får ligga på mig.

Här kommer del 2 av min förlossningsberättelse. Som jag skrivit tidigare är det mycket för min egen skull jag skrivit ner detta. Om det är för långdraget, för mycket detaljer eller  bara ointressant är det bara att låta bli att läsa.

Vaknade bara en halvtimma efter att jag somnat. Ont i magen och kissnödig som vanligt. Gick upp för att kissa (sedan länge lärt mig att det är lika bra att få det överstökat, somnar bättre än om man ligger och försöker hålla sig även om det känns tufft att gå upp just då). När jag kom upp till övervåningen igen beklagade jag för P (som fortfarande var vaken och låg och kollade på TV i sängen) att de där förvärkarna gjorde så ont, och suck och stön, ska jag ha det så här i flera veckor. Somnade snabbt om igen men vaknade 45 minuter senare av samma smärta och kissnödighet. Klockan var nu kvart i 1 och P hade släckt och såg stilla och sov. Suckade tyst för mig själv, jaha, upp igen. När jag reste mig upp kom en ny känsla. Något som liksom släppte, och vad blött det blev i trosan. Ingen störtflod direkt (kändes som när man har mens och byter position och det liksom rinner till) men jag var nog ganska säker på att det var vattnet som gick. Vad kunde det annars vara? Försökte knipa ihop och gick sakta sakta ner för trapporna och in på toaletten. Tände lampan och tittade nyfiket i trosorna och på pappret. Jo, det måste vara vattnet. Men vad innebar det? Då var det ju dags, på riktigt! Ganska så nervös blev jag men samtidigt glasklar. Lite orolig över bebbens mognad också. Insåg ju att inom någon dag skulle det vara klart men jag var ju inte fullgången. På med binda, det liksom smårann hela tiden och upp till sängen igen, lite förväntansfull men samtidigt skitnervös. Väckte P ”älskling, jag tror vattnet har gått”. Han brukar vara svårväckt, det var han inte nu. Reste sig upp på studs, tände lampan. ”Va? Ska vi åka nu då?”. Lugnade lite men ”jag tror jag har ganska mycket värkar också”. Nu var de igång på riktigt. Aha, det var det som gjorde så ont. Och allt oftare kom de, ökade massor bara medans vi satt i sängen och försökte få koll på läget. Jag sa dock att vi skulle avvakta, så regelbundna var de ju inte och vi hade ju lärt oss på föräldrakursen dagen innan att det skulle vara minst 3 på 10 minuter och de skulle vara 1 minut långa minst. Så var det inte. Jag föreslog att vi skulle sova lite istället. Visade sig efteråt att P tolkade detta som att jag på något vis trodde att det skulle gå över och vi kunde låtsas som om inget hänt om vi gjorde så. Så var det inte och han hade inte behövt bli orolig för mitt förstånd, jag tyckte bara att sömn verkade vara bästa sättet att fördriva tiden på, speciellt med tanke på att klockan var mittinatten. Nu blev det aldrig så, värkarna kom redan då alldeles för tätt för att jag skulle ha en chans att sova och vi började dessutom inse att vi borde packa väska och förbereda oss för att kunna åka in när det var dags på riktigt. Bad P att ta tid på värkarna och se hur ofta de kom. Han försökte med tidtagaruret i sin mobil, det funkade så där. Han kunde ju antingen klocka hur långa de var eller tiden emellan fast inte riktigt det blev rätt heller. Hade hört om värktimer.se och kommenderade ner P för att hämta dator. Allt blev väldigt rörigt, vi var nog båda rätt skärrade och allting tog lång tid och kändes lite som en fars. Jag skrattade mellan värkarna (när de kom gjorde jag liksom inget förutom att ha ont). Till slut var datorn på plats i sängen, elkabeln i och rätt sida hittad. Började klocka. De var inte alltid 3 på 10 minuter men ibland mindre än 3 minuter emellan och de allra flesta var mer än en minut. Kommenderade ner P att packa väskan, lägga de nytvättade och blöta bebiskläderna i torktumlaren men första av allt komma med varm vetekudde. Han gjorde lydigt som jag sa. Bortsett från en detalj. I stressen och förvirringen la han in kläderna i tvättmaskninen istället för torktumlaren och startade ett program innan han insåg sitt misstag. Lyckades avbryta de mer än en timme långa programmet men det gick inte att öppna luckan. Skamsen kom han upp och  berättade om sitt misstag. Jag fick följa med ner i källaren. 2 trappor var ingen hit men jag kände mig ganska oberörd mellan värkarna fast de kom bra ofta nu. Lyckades sätta på 2 minuters sköljning efter det gick luckan att öppna men kläderna var blötare än någonsin. Efter mitt besök i tvättstugan återvände jag stonkandes till sängen medan P fortsatte med packningen. Startade tidtagningen igen, nu kom de absolut tätare men fortfarande inte helt säker på om det var dags. Läste lite på sidan där det visade sig stå lite riktlinjer. När åka in, när ringa. Ring alltid förlossningen om vattnet går. Aha, då hade det gått nästan 3 h sen dess (hur klockan redan hade hunnit bli halv 4 kan jag faktiskt inte förstå, kändes som vi mest irrat runt och försökt ta tag i situationen). Ringde förlossningen, fick pausa i samtalet flera gånger på grund av värkarna. Efter flertalet kontrollfrågor konstaterade barnmorskan att jag ju absolut skulle komma in. Men…. det var fullt. Hon skulle fixa en plats någon annanstans och återkomma inom en kvart. Lite ångest för det, låg och småpratade i sängen om hur jobbigt det kändes. Och varför ringde hon aldrig tillbaka. Då ringde hemtelefonen som vi nästan aldrig använder på nedervåningen. P sprang ner och svarade, jag insåg att jag inte hade ljud på mobilen som låg bredvid mig i sängen det var därför hon ”aldrig ringde tillbaka”. Hörde P skälla i telefonen, ”Huddinge, det vet jag faan inte ens vart det ligger, något bättre måste ni väl kunna fixa”. Jag fick telefonen och hon pratade lugnande, förklarade att det inte var kul att komma till en full förlossning. Bättre att genast sätta oss i bilen och åka så kommer det gå bra. Men ta med ett gäng rena handdukar för säkerhetsskull. Lugnande…. Så då blev det Huddinge istället för KS i Solna som planerat. Klädde på mig, tog mig ner, sista toabesök, sista packning (bebiskläderna var bara att glömma, hade dock lite gamla kläder från min barndom som mamma tvättat innan vi fick dem så de packades ner en mössa, en overall och en filt). Ut till bilen, vetekudden hårt tryckt mot magen, rumpvärmare på i bilen och sätet fälldes bak till nästan liggande.

Kan hända är jag kanske världens konstigaste mamma som inte visat upp mitt lilla mirakel i min blogg. Ska bli ändring på det, måste bara fatta hur man gör först.





Ja, det där gick ju bra, lär mig så sakterliga... Tror nog jag ska klara av att visa upp mästervärket på fler bilder...

Graviditeten var nog ganska snäll mot mig. Inget illamående, viss avsmak för en del mat men inget värre än så. Väldigt plötslig hunger och diverse nojjor och en enorm trötthet i början men på det stora hela en skön start. Det jobbigaste var i början innan man berättat för folk och man började gå upp i vikt men var mest pluffsig. Längtade så efter den där riktiga gravidkulan och den kom ganska sent. Kände tidigt ett fladder inifrån, helt säker på att det var bebisen jag kände redan i vecka 14 men sen inget mer förens någon gång i vecka 18 men då ganska ordentligt och snart kunde även P känna på utsidan. Sommaren kom och semestern anpassades lite efter mitt tillstånd men skulle nog ändå säga att det mesta funkade som vanligt. Hade en sen semester och när jag kom tillbaka till jobbet var magen ganska tydlig och det var lite spännande att se folks reaktioner. Hade ju berätta för chefen redan i vecka 13 och börjat sprida det för kollegor innan semestern men långt ifrån alla visste. Till min besvikelse syntes visst inte magen så jättemycket då heller (i vecka 24) men sen blev det liksom något självklart och vart jag än kom så kommenterade folk magen, frågade när det var dags med mera.

Det som störde mig mest under graviditeten var dels en punkt i ryggen som började göra ont redan i augusti. Varje eftermiddag kom den ihållande smärtan och senare spred den sig även till framsidan så att det gjorde ont som en linje rakt igenom kroppen. Troligen en nerv i kläm av bebis eller livmoder, detta släppte inte förens vid förlossningen (men det släppte verkligen direkt då). Störning två var sammandragningar. Dessa började även de i slutet av sommaren och var riktigt kraftiga och täta. Gjorde att jag inte kunde gå längre sträckor och inte med något direkt tempo heller och kvällarna tillbringades halvliggande i soffan. Så fort jag rörde mig blev magen stenhård och för att avlasta onda punkten i ryggen fick middag intas från lap-top bricka i knät halvliggandes. I början av oktober skickades jag till läkare för att se att sammandragningarna ej påverkat livmodertappen. Visade sig att de inte gjort det, fick återbesök 3 veckor senare, inte heller då någon påverkan men blev då sjukskriven på 25 % för att få möjlighet att vila och inte riskera för tidig födsel. Jag var själv aldrig speciellt orolig. Det var mer att jag tyckte att sammandragningarna påverkade mitt liv ganska mycket och de gjorde allt mer ont, eller snarare så var det nog så att de var så kraftiga och täta att jag hade som konstant träningsvärk. Både läkare och barnmorska försökte lugna mig och säga ungefär att det vore ju bra om den stannar lite till men du ska veta att det är ingen panik om det skulle hända nu. Jag trodde liksom aldrig att de verkligen var oroliga för det (kanske korkat när det i läkarintyget för sjukskrivningen stod just ”prematura sammandragningar med hotande förtidsbörd” som diagnos). Hur som helst, själv intalade jag mig själv att det var julafton som gällde. Planerat datum 10 december, 2 veckor övertid skulle ge just julafton och alla pratade ju om att förstföderskor går över tiden så det var det jag försökte ställa mig in på för att inte få panik när den inte var ute 10 december. 23 oktober fick jag mer ihållande sammandragningar än någonsin tidigare. Efter 1 h med konstant krampande kontaktade vi förlossningen som ville att jag kom in för kontroll. Låg i CTG i 45 minuter som mycket riktigt visade på regelbundna sammandragningar varannan minut. Däremot gjorde de inte ”värk”-ont och gyn-undersökning visade ingen påverkan på livmodertapp. Fick bricanylspruta och det hela avtog. Fick med mig bricanyltabletter hem och dessa behövde jag under kommande veckor ta 2 gånger för att lugna ner livmodern lite men ville egentligen inte eftersom de gav sådan väldig hjärtklappning. Veckorna efter levde jag på som vanligt, försökte ta det lugnare, hundpromenaderna blev allt mer P:s uppgift och pysslandet och boandet hemma fortsatte.

Jaha, julklappsinköp: check. Dusch: inte check. Det är otroligt  vad lite man hinner med fast man är ledig. Nu sover Alvin och jag ska försöka hinna duscha innan min pappa och farfar (alltså morfar och gammelmorfar) kommer på besök. Första gången Alvin får träffa gammelmorfar. Coolt med 4 generationer samlade. Sen följer jag och Alvin med hem till mamma och pappa eftersom P är på julbord med jobbet och jag gärna vill ha middagssällskap. Chansen att jag hinner duscha ökar nog om jag slutar skriva här...

För min skull och för eventuella nyfikna läsares skull har jag försökt att skriva ihop en liten sammanfattning av vad som ledde fram till Alvin, hur jag och P startade vårt gemensamma liv och hur jag upplevde graviditeten. Här kommer så del 1 i denna historia. Medveten om att dessa historier blir rätt långa men det är ju helt fritt att inte läsa om det inte upplevs intressant.

Senvintern 2009 träffade jag P för första gången. Vi tog det väldigt lugnt i början men fram emot sommaren började det bli lite ordning. Jag kämpade en del för att fånga honom, vi tillbringade hela semestern ihop som ett par men det tog lite tid för honom att våga säga att vi var tillsammans. När hösten kom var vi nog både lite rädda för vad som skulle hända. Det ordnade upp sig och vi fortsatte umgås väldigt intensivt, ganska snabbt bodde han praktiskt taget hos mig. Vi började lite luddigt prata om att köpa något gemensamt och P hittade ett hus centralt och lagom stort som vi tittade på. P jobbade och höll på att missa visningen. Jag gick runt själv i ett hus bland massa barnfamiljer och hade inte riktigt någon aning om vad man ska titta på när man är spekulant på ett hus. P kom till slut, vi fick en liten egen genomgång med mäklaren och kunde konstatera att huset var fint, perfekt storlek och låg där vi ville men det kändes trots allt som att det var lite tidigt. Både för oss och att slå till på allra första huset. Blev en del hustittande under hösten och vintern. En stor besvikelse då vi inte lyckades få till köp av ett hus vi verkligen föll för och ont om objekt gjorde oss lite molokna. Julen kom och firades på varsitt håll men det lovande vi varandra att aldrig göra om. I slutet av januari när jag hade som mest att göra på jobbet ringer P och meddelar att han lagt bud på ett hus och att vi kunde få egen visning samma kväll. Lägga bud på ett hus man inte ens sett lät ju helgalet men det visade sig sen inte vara riktigt så. Det allra första huset vi tittat på hade dykt upp igen, höstens affär hade inte gått igenom, ägarna var beredda att sälja till samma pris som de då fått högsta bud på utan ny visning. Vi hade alltså en chans att nypa huset innan någon annan och P hämtade mig på jobbet och vi åkte och tittade igen. Det var iskallt ute, massor av snö men huset kändes varmt och fortfarande perfekt. Vi var nog inte de mest pålästa spekulanterna och ställde säkert inte rätt frågor men allt kändes bra och några dagar senare var det vårt. Inflyttningen skulle vi dock få vänta ända till maj med. Snabbt påbörjades försäljning av båda våra lägenheter. Då och då undrade vi vad vi gett oss in på och om det gick lite snabbt men mest av allt längtade vi. I början av mars pausade vi från alla flyttbestyr och åkte på en riktigt skön solresa, en 30-årspresent till mig från P. Vi kom hem från resan och jag tror nog att jag redan då någon gång började hinta lite om det där med barn men mer att vi kanske skulle satsa på det någon gång efter sommaren när vi bott in oss i huset och så.

Inför resan var jag lite besviken över att jag skulle få mens precis över semestern. Den kom aldrig regelbundet på dagen men jag hade ändå koll. Gick och hoppades att den skulle komma tidigt för att hinna gå över till slutet av resan. Detta funkade självklart inte. Väntar man är det väl självklart att den istället kommer lite sent. Närmre bestämt första natten på semestern vilket betydde mens i princip hela resan. När vi kom hem fortsatte livet som vanligt, en del fester, bland annat en riktig drinkkväll bara vi två då vi lite lagom lulliga satt och pratade om just barn och att det kanske kunde vara dags att fundera på saken efter sommaren. Dags för resa till Dalarna över påsk. Jag kände att det var dags för mens igen, packade med mig tamponger och blev lite konfunderade att den inte kom under hela helgen men när jag började räkna var det ju inte alls konstigt. Det var helt enkelt inte dags ännu. Fredagen helgen efter var jag på tjejmiddag med en del vin. Hade fortfarande känslan av att mensen var på väg hela tiden. På lördagen under lugn romantisk hemmamiddag nämnde jag det för P. Han sa direkt ”du e gravid”. Jag skrattade lite men vid närmre eftertanke fanns det kanske en liten möjlighet att det var så. Skulle förklara spänningen i brösten och uppsvälldheten som under 2 veckor fått mig att tro att mensen var på G. Har alltid trott att jag ska ha väldigt svårt för att bli gravid, har till och med fått det medicinskt konstaterat så trodde inte riktigt på det men nekade ändå vin till maten i väntan på test. Känslan var lite spännande måste jag säga, detta var ju inget vi planerat (även om vi i ärlighetens namn ju ändå måste varit medvetna om risken då vi kört lite på chans och säkra perioder) och jag vågade inte riktigt erkänna för P att jag gärna ville att testet skulle vara positivt (även om jag samtidigt var livrädd). Kvällen gick och söndagsmorgonen kom och dags att införskaffa graviditetstest. Jag var mest av allt rädd för att möta någon jag kände vi själva inköpet, trodde ju inte riktigt att det skulle visa något annat än negativt och ville mest ha det hela överstökat för att inte hinna bygga upp förväntningar och bli besviken. Så kände jag helt ärligt då, att jag ville få nejet bekräftat för att på en gång inse att det inte var på riktigt. Vi började med ett besök på lokala pressbyrån då jag samtidigt skulle hämta ut ett paket. Känner verkligen ingen där men vågade ändå inte fråga, Patrik gick innan och vi låtsades inte känna varandra. Han frågade den manliga expediten som tog fram en förpackning som dock visade sig vara kondomer. De skrattade båda och jag hade lite svårt att hålla mig för skratt bakom i kön. Ingen lycka där alltså. Stannade på några mackar, fortfarande ingen träff, trodde knappast att själva införskaffandet skulle vara så svårt. Åkte till ett söndagsöppet apotek. Då tyckte P att det var pinsamt och jag fick gå in. Valde det dyraste digitala testet, fick ett ”lycka till” från kassörskan och skyndade mig ut till P och bilen. Väl hemma blev jag återigen nervös men fortfarande med den lite förbjudna känslan att jag ville att det skulle vara positivt. In på toan och kissa, la ifrån mig testet, kollade klockan och ut och vänta med P. Vi var överens om att gå in och titta tillsammans. Väntade de anvisade minuterna och sen gick vi tysta in och såg texten i displayen ”Gravid”. P bara skakade på huvudet och sa något i stil med ”vad var det jag sa”. Själv började jag skratta, känslan var helt absurd, hade liksom aldrig föreställt mig hur det skulle kännas att göra ett positivt graviditetstest. Hade ju aldrig ens försökt. Efter det lite skratt och gråt i soffan, jag tittade till displayen otaliga gånger bara för att på något sätt fatta att det var på riktigt. Innan när jag läste instruktionerna skrattade jag åt att resultatet bara skulle finnas kvar i displayen i 24 h och därefter var testet ej tillförlitligt. Herregud, vem väntar 24 h med att läsa av tänkte jag. Sen förstod jag, skulle komma att titta till svaret så länge det syntes i displayen och det är nog ganska vanligt. Instruktionen var nödvändig. Jag deklarerade ganska tidigt att jag ville behålla barnet, P var chockad men förstod nog även han att jag var säker. Han fortsatte dock att fråga mig 100 miljoner gånger för att vara säker på att jag visste vad jag gjorde. Det hade jag så klart ingen aning om, allt vändes upp och ner men det kändes i alla fall rätt. För att lugna sig och tankarna hällde P upp ett glas röd vin och satte sig på balkongen med det och tände en cigarett och ringde sina föräldrar och grät. Men han verkade glad och han grät igen när han berättade hur hans föräldrar reagerat. Grät av glädje. Vi tog en promenad i vårsolen ner till vattnet, tog en fika på bryggan och försökte på något vis smälta beskedet. Själv var jag dock väldigt restriktiv med att känna glädje, det kändes fortfarande väldigt osäkert och jag vågade inte ta ut något i förväg. Kunde heller inte riktigt tro på att det var sant. Kom att ta ytterligare 2 test den kommande veckan bara för att få in i mitt huvud att det var på riktigt.

Onsdagen den 10 november (som ni även kan läsa lite om på dess rätta datum längre ner i bloggen), en månad innan BF-datum, chockades jag av en mindre blödning. Lite blod på pappret vid toabesök vid lunchtid på jobbet. Hade revisorer att ta hand om och blev väldigt förvånad, hjärtklappning och lite rädd. Smet iväg och ringde förlossningen, berättade läget men fick höra att det inte var något att oroa mig för, bebben i magen sparkade mer än någonsin och om det inte blev mer eller började göra ont (just denna dag hade jag faktiskt färre sammandragningar än vanligt) så var det inget att bry sig om. Jobbade på som vanligt men var lite skärrad och hade svårt att slappna av. Blev verkligen så att jag bara jobbade av dagen. När jag kom hem hade inget mer blod kommit men jag kände mig osäker av hela situationen, ringde förlossningen igen för att höra lite mer. Pratade med en bättre barnmorska, hon trodde det var del av slemproppen, inget att oroa sig för och bara avvakta, behövde inte betyda något alls men jag fick gärna återkomma om det blev värre eller jag hade fler frågor. Skulle till min egen barnmorska för att mäta SF-måttet dagen efter så nöjde mig så. Torsdagen inleddes med första föräldrautbildningstillfället. Kul att prata lite med fler i samma situation, vi var par nummer 2 i ordningen att föda, resterande 5 par skulle alla ha i slutet av december. Fick se en liten film om förlossning och vi pratade lite allmänt om hur en förlossning startar (långdraget hemma var budskapet) och om vad vi skulle gå igenom nästa gång (smärtlindning bland annat). Efter utbildningen hade vi en halvtimma att fördriva i väntan på vår barnmorsketid. Gick på apoteket och köpte en del jag fått tips om att ha hemma inför bebbens ankomst. Stora bindor till mig, napp, bröstvårtekräm, salva för röd blöjrumpa, amningsilägg med mera. Efter det barnmorskebesök. Detta var ett extra besök eftersom magen vid föregående veckas rutinbesök inte hade vuxit sen gången innan. Måttet var oförändrat även denna vecka men barnmorskan var inte så bekymrad, ville avvakta till nästa veckas planerade besök och se då. Vid 3 mätningar på samma nivå skulle jag skickas på tillväxt ultraljud. Jag hann (så klart) bli orolig och ville skickas på detta redan då och barnmorskan skrev remiss även om P tyckte jag var lite orolig i onödan. Han var mer rädd för att för mycket ultraljud var dåligt. Pratade även om blödningen, även hon var lugnande, trodde på del av slempropp men det kan dröja lång tid mellan den går och något händer. Hon sa också något i stil med att det ju mycket väl kan vara så att jag går över tiden även om min livmoder ”bråkat” rätt mycket med mig hela graviditeten. Hon informerade om nästa besök, då skulle vi sammanfatta graviditeten och gå igenom förlossningsönskemål med mera. Och sen var det hej då för den gången. Ungefär 2 h efter besökte ringde ultraljudsmottagningen och gav mig en tid redan på måndagen för tillväxt ultraljudet.

Vid 5 natten mot fredagen när jag var uppe för ett av otaliga toabesök var det återigen lite blod på pappret men denna gång var jag lugnare. Hade lite ont, som mensvärk ungefär, när jag vaknade för dagen men var ganska van vid att känna av livmodern vid det här laget. Tog 2 alvedon och gick som vanligt till jobbet. Störde mig lite att det fortsatte blöda under dagen. Inte några mängder utan så att det kom på pappret efter varje toabesök. Dagen var lite speciell då samtliga system skulle uppdateras på jobbet så ägnade dagen åt att rensa skrivbord (planerade för att gå på mammaledighet i slutet av november och tänkte att jag kunde passa på). Gick även igenom mailen och rensade och skickade vidare info till min vikarie som jag höll på att lära upp. Kom hem vid 3-tiden (så sköna dagar blir det med 75 %). Kände ändå att det var lite olustigt att det fortsatte blöda. Ringde förlossningen igen, de verkade fortfarande lugna men sa att ”det kanske är lika bra att du kommer in om du nu är så orolig”. Jag var inte direkt orolig, undrade mest om man verkligen ska blöda hela tiden, ska jag göra det i en månad till typ. Bestämdes att jag skulle in för kontroll, passade dock på att köra P till hans bil som han hade stående i Sollentuna eftersom han istället kört hem vår nya familjebil. Eftersom P varit sjuk bestämde vi att jag skulle åka in själv och ringa honom om det var något vilket jag egentligen inte trodde, ville ju mest kolla upp blödningen. Åkte in, fick ligga med CTG som inte visade nämnvärda sammandragningar (vilket jag kunnat säga själv eftersom jag ju kände igen jobbiga sammandragningar och det hade jag verkligen inte haft under dagen). Bebbens hjärta slog på bra och allt var som det skulle. Fick lämna urinprov för att utesluta infektion (igen) samt sen sitta ner och vänta på att få träffa läkare. Hon undersökte först med ett ”skohorn”, konstaterade inget färskt blod och ville då inte pilla mer för att inte trigga igång något. Kollade fostervattenmängd med ultraljud (och bebben vinkade till mig – P var lite avundsjuk när jag berättade om detta) och allt såg bra ut. Inget på G här och inget att oroa sig för var hennes slutsats. Åkte lugnad hem, rapporterade till mamma som sa att det ju minsann var så här det är på slutet, bara att ställa in sig på 7 veckor till med detta. Jag rättade henne att det max kunde bli 6 veckor men slutsatsen var i alla fall att det gör lite ont att vara höggravid, det kan blöda lite och sammandragningar och förvärkar hör till. När jag kom hem kände jag ändå att det kanske var lite dags att börja tänka på om vi handlat allt, tvätta alla bebiskläder och packa bb-väska. Var ganska trött så det enda jag orkade med var att skriva en liten lista på vad man borde ha i väskan samt att jag startade tvätt med alla kläder. Resten av kvällen tillbringades (som vanligt) liggandes i soffan. Serverades lyxmiddag och klagade som vanligt på sammandragningar. Denna kväll lite fler än vanligt men trodde mest att det berodde på den genomförda gynundersökningen. Tog 2 alvedon till, övervägde bricanyltablett men lät bli för att slippa hjärtklappningen. Efter idol gjorde jag mig klar för sängen och allt kändes som vanligt.

Jaha, så konstigt det blev. Jag hann liksom inte riktigt börja blogga så var han född. Lördagen den 13 november föddes vår lilla prins (förlossningen startade på natten efter förra inlägget, det var jag verkligen inte beredd på). Alvin hade bråttom ut, nästan en månad för tidig och sen dess har tiden liksom gått åt till annat. Jag har dock hunnit skriva ihop en början till förlossningsberättelse och lite tankar om hur jag upplevde graviditeten, mest för att jag själv vill kunna läsa detta senare. Nu ska jag i alla fall försöka komma igång ordentligt med det här bloggandet.