Logik enligt Julia

Ja, 15 månader blir han idag, lillskrutten. Pigg och glad men med sjuhelvetes temperament. Orden bubblar ur munnen konstant och förståeligt säger han mamma, pappa, Alvin, titta, där, farfar (farfar övade tätt flitigt en helg) och hoppa. Det sistnämnda säger han och hoppar samtidigt när man ber honom sätta sig. Sött men dumt. Sen har han koll på ganska många djurläten och bilar och visar tydligt men inte just med ord när han vill dricka, ha napp eller sova.

Vi fick vänta väldigt länge men nu verkar det faktiskt som att Vilmer ska slippa gå tandlös genom livet. Igår skådade jag hans första lilla vassa tand och idag syns ännu lite mer. Konstigt nog i överkäken, trodde att det i princip var givet att de två första kom nere i mitten men så har han ju alltid varit lite speciell. Bara det att vänta tills man är 13,5 månader med att få en tand är ju ganska avvikande så det är väl inte konstigare än det.

Så jäkla cool är han, den lilla ettåringen. Har ju haft en del bryderier för att det inte släppt med gåendet. Han har tagit enstaka steg men mer än så har det inte blivit under en lång tid. Ända tills igår då han helt plötsligt bara gick. På riktigt. Han övade nog lite extra i fredags och lördags men fortfarande max 4 steg och mellan möbler. Igår reste han sig upp själv och traskade iväg. Flera gånger och väldigt mycket mer än 4 steg åt gången. Han har helt enkelt bara väntat in rätt dag. Letade lite extra i munnen för att se om han kört samma taktik med tänderna men nej, på de får vi vänta lite till.

Nästan på minuten ett år sen. Då ägde jag världen, men var ändå inte speciellt kaxig. Att ha pressat ut en liten människa. En liten Vilmer. Man känner sig rätt stark då. Men ändå inte. Speciellt inte innan man fått se den där lilla, som var alldeles tyst när han kom. Och ödmjuk inför uppgiften. Ett helt litet liv på sitt ansvar. Men starkast i världen för att man skapat, burit och fött ut den underbaraste varelsen i hela världen. Så kändes det för väldigt exakt 1 år sen.

Den tandlöse nästan-ettåringen här hemma visar ett väldigt stort intresse för tandborstar så igår när jag var tvungen att köpa en ny till Alvin (efter att den tandlöse snott storebrors och rört runt jord i en blomkruka med den) så köpte jag en till Vilmer med. Förr eller senare (senare verkar det som) kommer det väl någon tand att borsta och det verkar ju dumt att inte uppmuntra intresset när tillfälle bjuds. Jag är ganska säker på att det kommer komma perioder av ganska stort ointresse.

Efter en hel dag hemma med apungen minns jag plötsligt varför jag tyckte så mycket om öppna förskolan när jag var hemma med Alvin. Allt har liksom tagits till en ny nivå idag. Han är överallt. Mest där man inte får. Har lyft ur honom ur 3 olika kökslådor flera gånger, stoppat porslinskross, undvikit makaroner över hela golvet, vikt samma tvätt 3-4 gånger, lyft ner från soffan, lyft ner från fönstret. Lyft ner från tripp trapp-stolen. Och bort från vagnen, under vagnen, i varukorgen. Och ur duschen. Där var det torrt men en anka var full med vatten och den vände han över sig 3 minuter innan det var dags för dagishämtning. Att klä på kläder, nya torra och ytter samt att byta blöja är en utmattande brottningsmatch och likaså att ta tillbaka något som inte får vara leksak. Så någongång mitt på dagen insåg jag mig besegrad och vi gick in i Alvins rum för det är näst efter inuti diskmaskinen och badrummet Vilmers himmelrike. Och så lekte han ett tag. Ett ganska litet. Innan han tog stolen och klättrade upp på bordet och glatt stod på det och tjöt. Och så när jag stoppat den roliga leken smet han in i garderoben, skjöt ut tvättkorgen framför sig, välte denna. Klättrade i. Lekte lite och klättrade sen upp på den. Och ramlade sen ner. Så ja, de lugna hemmadagarna är verkligen över nu. Idag var extremt och då har det ändå varit ganska vilt innan.

Det pågår trädbeskäring i trädgården denna vecka (de verkar komma lite när som på grund av vädret som verkar ha lite svårt att bestämma sig för vilken årstid det är). Hemma pågår soffklättring och det var tydligen spännande att titta ut på gubben i trädet. För både liten och stor. Hittade dem så här när jag kom tillbaka från köket.

Oj, oj, vilken klätterapa det blivit av Vilmer. Han svingar sig upp i soffan lätt som en plätt så nu försöker jag lära honom att gå ner också. Från soffan är det väl ganska lugnt men känns inte lika tryggt när han klättrar vidare upp på soffryggen och ställer sig på fönsterbrädan. Eller när han klättrar upp på soffbordet och kryper runt där. Andra nya roliga färdigheter är att öppna samtliga lådor i köket och hälla ut mjöl, knäckebröd och grötpulver på golvet. Och för all del även att sätta sig i lådorna. 

Jaha, vad är jag för en mor. Skulle skriva om 11-måningen men det blev visst något helt annat. Ego-tankar.

Jag VET att man inte ska jämföra barn och jag VET att (typ) allt är normalt och jag vill inte vara värsta prestationsmamman men jag kan verkligen inte låta bli att tycka det är lite jobbigt att Vilmer inte tagit mer än enstaka steg då och då. Alltså han är ju verkligen inte "sen" på något vis men när jämnåriga (och yngre) går så vill jag så gärna att han ska göra det också. Varför vet jag egentligen inte. För att man säger att de barn som gör framsteg är duktiga och jag vill ha ett duktigt barn? Har varit väldigt bortskämd med Alvin, behövde (och behöver) aldrig direkt vänta på något. Han var full fart framåt från första stund. Riktigt så har Vilmer aldrig varit men han var väldigt tidig motorisk till en början. Satt, vände sig, ålade, kröp och reste sig tidigt. Men nu, han har ju gått med stöd i nästan 4 månader men ändå släpper det inte. Jag vet, det kommer när det kommer men det är nytt för mig. Att han är tandlös bekymrar mig inte så mycket men det där med att gå, det längtar jag verkligen efter. Fast så får man ju inte säga. Trodde bara att han skulle vara i full gång nu. Antar att en väldigt tuff period i december på grund av magen och mycket sjukdomar sista veckorna fördröjt det hela lite, eller så är han bara "segare" än brorsan men jag vet inte, det känns jobbigt på något vis. Och så känns det så klart lite extra jobbigt att känna så. För det får man ju inte och allt kommer när det kommer. 
Alldeles perfekt i sin egen takt. Så klart.

Aha. Som svar på frågan vad som besvärat Vilmer kan vi nu konstatera: tredagarsfeber. Han vaknade imorse med väldigt tydliga utslag så är ganska så säker. Dock lite osäker på om det kanske dessutom är en förkylning som spökar lite. Varför nöja sig med en sjuka liksom?

Oj vilken vecka det blev. Har lekt ordentlig och jobbat hela veckan. Bara ett gästspel i en vecka, på riktigt är det inte dags förens efter sommaren. Oturligt nog tajmade Vilmer in en vecka med ganska besvärande feber så pappan fick inte den enklaste av föräldraledigheter och för egen del bjöd inte nätterna på bästa tänkbara uppladdning. Men på det stora hela var det ändå en ok vecka. Att jobba var ovant men blev läskigt snabbt en vana. Att vara ifrån Vilmer var tråkigt men jag uppskattade luncher i lugn och ro, att gå på toa med dörren stängd (tänk vad de skulle skrattat åt mig på jobbet annars) och att vara i alla fall försök till smart för ett tag. Och jobbet gick bra bortsett från att min dator inte alls var van vid att jobba och inte direkt kom in i matchen på hela veckan. 

Å ena sidan sov Vilmer sig igår, för första gången, igenom hela kvällen utan uppvak. Från 19:15 till 23:30 och vi hann både se 2 avsnitt av Homeland utan att behöva pausa en enda gång och krypa till kojs tidigt.

Så har han hunnit bli 10 månader lillfisen. Och sista veckan, sen han fick börja sova lite mer, har det hänt grejer.

Här har det varit ekande tyst länge men det har sin förklaring i en väldigt slitig period som jag nu äntligen börjar se någon aning till slut på. Vilmers mage har, som tidigare nämnts, inte varit rolig alls, men nu, efter mjölkfri kost, lite laxerande och sen i tisdags även mamma mjölkfri-diet så börjar den kanske anta vad man kan kalla normal status. Han får som sagt 100% mjölkfritt och lösande frukt till det mesta men i övrigt så kan vi nu ge både pasta och ris och bitar utan att skapa kaos. Att sluta amma var lite vemodigt men nödvändigt. Dels för att utesluta att det var något från mig som störde men också för att det ju är betydligt enklare att se mönster och hålla koll på vad han ätit utan att behöva ta hänsyn till vad han eventuellt fått i sig via mig. Dessutom var det nog ganska dags. Han börjar ju blir stor lillfisen, 10 månader senare i veckan, och då vill man ju äta riktig mat. Och mamman vill ha sin kropp tillbaka (haha). 

Man kan nästan tro att jag gått in i någon slags dvala och det är på sätt och vis sant eftersom sömnen är något av en bristvara just nu (och sen lång tid tillbaka). Mest av allt dvalar jag mig dock bort från knorrande bebismage. Känns lite som att jag fått en enorm nyfödd kolikbebis men mig veterligen har jag inte pressat ut någon bebis på nästan 10 månader så det är nog inte förklaringen även om farmaceuten gärna ville få det till det när jag hämtade ut andra sortens magmedicin till Vilmer på en vecka i fredags. Nu har det dock kanske blivit lite bättre efter mjölkfri kost införts och medicin nummer 2 fått verka. Det blev fart på magen och på tvättmaskinen kan man säga utan att gå in på några detaljer. Får se hur länge det varar. Nu ska jag i alla fall försöka mig på lite nattdvala. Vem vet hur länge han bredvid (lillfisen alltså) håller sig lugn den här gången.Det är i alla fall inget fel på aptiten. Problemen uppstår längre ner i näringskedjan,

På grund av Vilmers krånglande mage var vi i onsdags på vårdcentralen och i torsdags och lämnade blodprov (stackars lilla liten vad han grät). Läkaren hade dessutom beställt urinprov. Försök fånga en 9-månaders kiss om ni kan! Jag lät honom sitta på pottan, jag lät honom äta med rumpan bar, redo med en burk, men nope. Inget kiss. Var beredd att ge upp, skulle bara kissa själv innan jag skulle gå ut och lägga honom i vagnen för vila (med blöja!) och satte honom på pottan under tiden. Han reste sig efter några sekunder men hade till min stora lycka och förvåning kissat då. Duktiga killen!