Logik enligt Julia

Valborg idag och Vilmer en hel månad gammal. Jag har skrivit det hundra gånger förr men tiden är så konstig. Den går så snabbt men ändå hinner det hända så mycket. Det känns som förlossningen var för en hel evighet sen. Och Vilmer känns så självklar i vår familj. Men ändå så ny. Fast samtidigt så stor. Fast han är fortfarande rätt mini vår lillskrutt. 4050 g vägde han i fredags på 1-månaderskontrollen. Han äter uppenbarligen precis som han ska men fick jag välja skulle han kunna få slurka i sig lite mer åt gången och ge mig en 3 timmars vila emellan amningarna, åtminstone nattetid. Tror dock kanske (men ajaj, jinx, jinx) att det faktiskt börjar glesas ut sakta men säkert. På inrådan av BVC testar jag sen i fredags blockamning, 3 timmars amning på samma bröst istället för vartannat. Detta för att de alltid ska bli riktigt tömda så att han verkligen får i sig den sista feta mest mättande mjölken. Vet inte om det är det eller bara åldern som gör att det i alla fall går åt rätt håll. Lite snorig har han varit sista dagarna så det påverkar nog också sömnen och maten. Idag på självaste enmånadsdagen har jag testat att ge lite flaska också. Samlade upp lite spillmjölk, sprutar fortfarande åt alla håll mest hela tiden och skrapade ihop nästan 50 ml varav han tillslut fick i sig ungefär två tredjedelar. Oklart om han fattade grejen dock, kändes mer som en slump. Har egentligen inga planer på att flaskmata något nu utan det var mest bara för att jag hade mjölken och ville se hans reaktion.

 

Annars då, vad finns det att skriva om enmånaderskillen? Bortsett från att han är världens underbaraste, otroligt älskad av sin bror och på det stora hela väldigt lugn och snäll (som om det finns dumma bebisar???) så ler han, inte så ofta men på riktigt och till en. Och han följer bra med blicken, jag hade inte direkt testat men på BVC-kontrollen frågade hon om man får ögonkontakt. Den förvirrade mamman visste alltså inte detta utan vi fick testa, och ja, ser man på, det gick ju alldeles utmärkt att få honom att följa. Måste nog bli lite bättre på att öva sådant man ska öva med bebisar, det är lite skillnad nu mot när det  var första barnet. Kom på att jag kanske borde testa att lägga honom på mage ibland, och kanske dags att ta fram babygymet? Det är det där med tiden, dels att den går så snabbt att man inte hinner göra allt man planerar med 2 barn som kräver ganska mycket uppmärksamhet men också att den går så snabbt att jag inte hinner med i utvecklingen. Helt plötsligt är han inget litet knyte som bara ligger utan man kan liksom kommunicera och underhålla. Gaah, på ett sätt underbart men samtidigt så läskigt. Och det här lugnet som infunnit sig som tvåbarnsmor, jag nojjar så mycket mindre, vet att allt har sin tid, vilket är skönt men ibland är jag rädd att jag tar lite väl lätt på allt och liksom glömmer det viktiga.

 

Ja, ja, konstaterar alltså att tiden går och jag redan hunnit med 1 månad som tvåbarnsmor. En väldigt bra månad men med mycket känslor upp och ner och det är kanske först nu som jag verkligen börjar landa i den nya rollen, om man nu någonsin gör det. Är i alla fall helt kär i det lilla nytillskottet och fascineras av hur enkelt det är att älska sina barn. Så självklart, från första stund. Häftigt!

 

Efter nästan 4 veckor med förvärkar var min största skräck att inte veta när det var på riktigt. Onsdagen den 27 mars fick jag ju höra från min barnmorska att lite hade hänt med tappen i alla fall och jag började hoppas lite mer på att något kunde vara på gång. Onsdagkvällen och natten bjöd på väldigt mycket ilningar i tappen och ett tryck neråt men troligen mest som ett resultat av undersökningen. Torsdagen var som "vanligt", alltså mycket förärkar och sammandragningar men inget riktigt konkret.

 

På långfredagen den 29 mars var vi hela familjen hos pappa och åt påsklunch. Under dagen hade jag enstaka förvärkar men inget jag reflekterade extra över. I bilen hem böjade jag dock fundera på hur ofta de faktiskt kom då jag hann med 3 stycken under den knappt 45 minuter långa resan. Väl hemma slog jag mig efter nattning ner i soffan framför Let's dance och då började jag klocka dem. Var 8-10:e minut i 2 timmar. Kunde det vara på g? Dessutom var bebisen i magen alldeles vild. Gick och la mig med min vanliga kvällsritual, 2 alvedon och en värmekudde men vaknade ganska snart. Började klocka på nytt, nu kom de var 5:e minut. Väckte P, diskuterade hur vi skulle göra, dags att ringa in barnvakten eller inte? Satt uppe ett tag i soffan, försökte känna. Det gjorde inte SÅ ont men de kom ofta och regelbundet och hade ju dessutom gjort så i flera timmar. Farmor och farfar kallades hit (klockan var nu cirka 3 på natten om jag minns rätt) och ringde förlossningen. Kände redan på vägen in att det mattats av och undrade om vi skulle få stanna. Låg en timme med CTG, värkar registrerades tre stycken på tio minuter under hela denna timme. Sen var det dags för undersökning och då kom smällen. Bakåtlutad (men mjuk) tapp, öppen 1,5 cm och cirka 1 cm lång. Sämre än hos barnmorskan 2,5 dygn tidigare. Lite oklara besked om hur lång tid det skulle ta nu, P tolkade det som flera dagar, själv var jag mest uppgiven men tyckte väl mest att det lät som att det kunde hända när som helst men också dröja ett par dagar. Det jag kände var i alla fall bara förvärkar och ännu var jag inte i aktiv förlossning. Åkte hem ganska skamsen med svansen mellan benen, lurat upp svärföräldrarna och P utan någon anledning. Eller anledning hade jag ju, jag hade ju verkligen regelbundna värkar men borde kanske vetat bättre att det känns mer att föda barn. Till mitt försvar är detta dock tydligen vanligt bland omföderskor och hur ska man veta när man haft känningar så länge och de helt plötsligt tilltar.

 

Väl hemma fick vi sova lite, klockan var nu 6:40. När Alvin vaknade vid halv 8 fick han gå ner till farmor och farfar och fick frukost. Jag var dock ganska snabbt efter, omöjligt att sova på grund av hunger, kissnödig och så klart det onda. Fick i mig frukost, tog en citadon för att få sova (enligt rekomendationer från förlossningen) och gick upp igen. Halvsov mig igenom förmiddagen fram till klockan 11 då P kom hem med mat från MAX. Gick på toan och blödde då en del, möjligen slemproppen som gått. Åt lunch men gick sen och la mig igen medan farmor tog hand om Alvin (farfarn hade då åkt hem igen och vad P gjorde vet jag faktiskt inte). La mig prick klockan 12, vaknade av en RIKTIG värk 12:40, somnade om. Vaknade på minuten 20 minuter senare av en likadan. Och sen igen efter likalång tid. Sen gick jag upp och då kändes de inte riktigt lika tydligt men de fortsatte komma lika ofta. Svettades något kopiöst och fick med mig P ut på en kort promenad för lite luft. Det var svårt att få honom att fatta att det var på riktigt nu, han mindes ju liksom morgonens nederlag och kom med inte så uppmuntrande kommentarer att hur ont skulle jag inte tycka att det gjorde sen, när det är på riktigt om jag redan klagade så mycket. Diskussioner pågick om farmorn skull åka hem själv, köras av P eller ta med sig Alvin. Jag förespråkade tydligt att hon måste ha Alvin och att P inte fick lämna mig ensam. Farmorn tog med sig Alvin för att köpa lite middag och jag passade på att gå och lägga mig igen. Det gick så där. Värkar cirka var 8:e minut så starka att jag var tvungen att ställa mig på alla 4 och gunga för att lyckas andas mig igenom dem. Så höll jag på en timme, sen försökte jag återigen få P att fatta att det var dags men uppfattade inte att jag blev tagen på allvar av någon. Svärmor tyckte nog lite synd om mig och såg att jag hade ont men när jag var nere på nedervåningen med dem höll jag samtidigt masken ganska bra tror jag. Dels inför henne (hade varit skillnad att ha min egen familj nära) och framför allt inför Alvin. Så mellan värkarna läste jag lite med honom och sen när de kom var jag tvungen att gå och hänga på köksbänken eller öppna spisen för att inte skrika högt. Vid 6 anslöt farfarn igen och alla skulle äta middag, något som jag tackade nej till. Kände mig svettig och äcklig och ville vara ifred så tog en dusch som jag grät mig igenom. Det sjuka var att under hela dagen var det jag tycket var jobbigast att behöva hålla ut så länge för att inte lura P och svärföräldrarna igen, ville av den anledningen verkligen inte riskera att bli hemskickad en gång till. Efter min dusch försökte jag få P att fatta att vi måste åka in till förlossningen. Han gjorde sig dock ingen brådska, skulle också duscha och så skulle vi packa det sista. Jag ringde förlossningen, de lovade en plats men sa att vi behövde inte slänga oss i bilen för de höll på att städa rummet nu. Fick till slut tack vare svärmor som nog förstod att det verkligen var dags nu med mig P ut till bilen och vi åkte iväg. Han klagade några gånger när värkarna kom och jag skrek till (inte kul att sitta fastspänd i ett trångt baksäte) att jag överdrev så, hur skulle han veta när det var på riktigt? Försökte förklara att detta var på riktigt men var samtidigt rädd att jag var mesig och att vi faktiskt skulle bli hemskickade igen.

 

20:02 blev vi inskrivna av barnmorskan Mette, för att unvika morgonens fadäs började hon med en undersökning, snacka om tårar av lättnad när hon kände och först meddelade att tappen var framåtlutad och mogen och sen "7, 8, 9 cm öppen". 9 centimeter hade jag alltså öppnat mig själv hemma utan smärtlindring och utan mycket till stöd. Så lättad och lite mallig och P fick höra hur dum han varit och skämdes nog lite.

 

 CTG-mätning

 

Fick sen CTG kopplat och bad om lustgas direkt. Var dock försiktigt med denna för att inte bli alldeles snurrig som sist. Medan jag låg med CTG så fick jag på mig skjorta och de höll på att småfixa lite. Bad redan från början om epidural, trodde dock att det var sent för den men tydligen inte. Hann få en infart i vänster armveck (höger hand bjöd inte på något blod) och de kopplade på dropp som man får i förebyggande syfte. Sen tilltog smärtan och det började liksom blixtra neråt, undersköterskan Maria som då var i rummet kallade på Mette. Ny undersökning, det hade hänt en del men EDA var fortfarande möjligt, sen gick det ungefär en minut till och jag fick SÅ ONT. Skrek som en urtidskvinna och hon försökte undersöka mig igen men kunde knappt sära på benen för att det gjorde så ont.

 

 Lustgasen som bästa kompis

 

På något vis lyckades hon dock, dags att föda tydligen, hon kallade in undersköterskan igen, de satte en skapelektrod (utan att jag märkte det) och tog bort CTG-mätaren. 20:50 frågade hon om hon fick ta hinnorna, troligen var det en kraftig buktande hinnblåsa som gjorde det så smärtsamt. Och att krystvärkarna startat så klart. 21:01 avgår enligt journalen klart fostervatten och jag minns hur det bara forsade (och den speciella lukten) och den allra värsta smärtan avtog något. Sen blir det något strul med bebisens hjärtljud (basalfrekvensen stadigt nere på 70 spm vad nu det innebär) och sektionsledarbarnmorskan kallas in för assistans. De tar bort lustgasen, får mig att fatta att nu är det bråttom och sen blir smärtan enorm igen när huvudet står precis där det är som trängst. 2 krystvärkar och han är ute. Fast visste ju inte då att det var en han. Hör ett snabbt frustande, sen inget och ser en väldigt slapp och blå bebis som de skrubbar på ryggen för att få igång. Hon varnar att hon kommer att vara lite hårdhänt men inte heller det hjälper och snabbt navlar de av och springer iväg till barnrummet och tar P med sig. Själv är jag mest lättad att slippa smärtan, hinner inte/kan inte tänka tanken att något skulle vara fel. Frågar den kvaravarande barnmorskan om hon sett könet men det hade inte hon heller hunnit. Kort därefter kommer Ellinor, en av mammorna från min mammagrupp med Alvin som jobbar som barnmorska på DS in och gratulerar till Alvins lillebror och berättar att allt är bra. Och att det är skiftbyte och att hon ska ta över om det är ok för mig. Kändes bara tryggt med ett bekant ansikte efter den intensiva timmen och jag andas ut lite. Snart kommer de tillbaka med mina killar (men P är för chockad för att bära honom själv) och jag har i efterhand fattat hur traumatiskt det han sett var för honom .Jag får vår då ännu namnlöse son på bröstet och kan inte riktigt fatta hur snabbt allt gått.

 

 

Så overkligt och enkelt även om det så klart gjorde sjukt ont just då. Jag får sy 3 stygn, under tiden ligger det en bebis och skriker argt på mitt bröst och vi skojar om att hoppas att detta inte är standarden. Får förklarat att det gick för snabbt för honom på slutet, det är påfrestande att födas och ännu värre om det går så snabbt ner i förlossningskanalen och det är troligen anledningen både till att han behövde hjälp (han var helt enket i chock) och att han sen skrek så länge och intensivt. När jag är färdigfixad får jag sätta mig så att jag kan vagga honom och han får bröstet som han tar perfekt direkt (vilken skillnad mot Alvin då vi kämpade i dagar!). Får fika och bekanta oss och sen en dusch innan det bär av till hotell BB.

 

Där får vi vårt rum (som ser ut som vilket hotellrum som helst) och efter ett tag kommer en barnmorska och kollar till oss och ger lite information. Klockan är nu över midnatt och jag ser väldigt mycket fram emot att få sova. Lille killen är dock inte som andra bebisar som sover sig igenom sitt första dygn utan vill amma, amma, amma och får då det så klart.

 

 

På grund av hans tuffa start och att han är född så sent på kvällen så bestämmer vi oss efter råd från barnmorskan för att stanna 2 nätter och hinna få en ordentligt läkarundersökning innan vi på måndagen åker hemåt.

 

Premiär i babyskyddet 

 

Det är konstigt hur två förlossningar kan skilja sig åt så mycket, har alltid tagit för givet att det skulle starta på samma sätt, med vattenavgång och istället blev det precis tvärtom. Och så mycket bättre! Inte slutresultatet förstås, de är precis lika underbara båda två, men förlossningsupplevelsen. Intensivt och jobbigt men en så positiv upplevelse! Stolt för att ha fött utan annan bedövning än lustgas och för att ha burit något så fantastiskt så länge i min kropp!