Logik enligt Julia

Ohh no... Imorgon är det dags. Idag är sista sommarmånadsdagen och sista dagen som helt föräldraledig. Imorgon väntar nya tider. Jobbigare tider. Eller i alla fall jobb. Fattar inte alls hur snabbt tiden har gått och hur ska jag hinna med att jobba? Det ska bli lite kul, det ska det faktiskt och jag hoppas kunna få ut det bästa av både halvtidsjobbandet och halvtidsföräldraledigheten. Men han är ju så liten. Och det är ju så skönt att bara gå hemma och drälla. Inte för att lilla herrn i huset tillåter speciellt mycket slappande längre men ändå. Känslan av att vara helt ledig. Fast så kan man ju tänka på känslan av att faktiskt prestera något på dagarna. Inte för att det inte är viktigt att vara med sitt barn men det ska bli lite kul att aktivera några hjärnceller. Blandad ångest och ändå lite spännande hur det ska gå. Både hur det ska gå att jobba och hur det ska gå här hemma. (Bra så klart.)

Det som dock ger mig lite extra ångest är att av alla mammor i mammagruppen och av alla mammabloggare jag följer och har följt sen graviditeten med jämngamla barn så är det ju inte en enda annan (tror jag) som börjat jobba. Bara jag som ska lämna min plutt med hans pappa redan nu. Det kommer ju så klart gå hur bra som helst men ändå. Mammahjärtat skriker.

Det som inte får glömmas varken av mig eller någon annan (för snäll som jag är vill jag så klart gärna göra alla som gör mig avundsjuk lite avundsjuka tillbaka) är dock det lyxiga i detta. Jag kommer nog vara ganska ensam mammaledig mamma nästa sommar (i jämförelse med de med jämngamla barn alltså). Redan efter årsskiftet verkar många pappor redo att ta över och sen väntar förskolan för många. Tack vare att jag kör halvtid nu så kommer jag kunna vara hemma ända tills augusti. Bara på halvtid ju men ändå. Hemma i ett år till (sug på den ni!). Och Alvin hinner bli 21 månader innan det är dagisdags och han kommer att få massa tid med sin pappa. Det blir ju super det här ju. Det blir det. Och imorgon börjar faktiskt en ny liten era i våra liv.

Det är inte så ofta (faktiskt typ aldrig) som jag skriver om pengar här i bloggen men nu måste jag faktiskt. Varje vecka brukar jag bläddra igenom Svenska Dagbladets bostadsbilaga. Det tar mig ungefär en vecka att komma igenom eftersom jag aldrig kan läsa i fred men det gör inte så mycket. Det är kul bläddring och i SVD ryms de lite exklusivare mäklarfirmornas annonser och således de exklusivare objekten och det är många fina bilder att inspireras över. Varje vecka slår mig dock samma tanke när jag bläddrat sida upp och sida ner med villor(/palats) i fina förorter samt tjusiga våningar i innerstaden som har ett utgångspris på över eller knappt under 10 miljoner.

Vilka är alla dessa människor som kan köpa dessa objekt? Alltså, jag kan förstå att det finns en del välbärgade som liksom har obegränsat med pengar (det är troligen också därför det finns en del hela gods för närmre 20 miljoner kronor också) men hur många med de resurserna finns det egentligen? I varje veckas nummer finns det säkert uppemot 30 objekt för pris över 10 miljoner (och det är oftast inte samma som återkommer vecka efter vecka) och säkert dubbelt så många med pris mellan 7 och 10 miljoner. När en stor del av dessa objekt dessutom är fritidshus i Stockholms skärgård så blir jag så klart ännu mer konfundersam. Vilka har råd att lägga över 10 miljoner på ett andra boende (eller troligen typ femte  boende om man ska vara realistisk)? Jag förstår som sagt att det finns de som har mycket pengar, det jag har lite svårt att förstå är att de är så många att marknaden för dessa dyra objekt är så pass stor. Eller byter dessa personer boende ovanligt ofta?

Får det verkligen inte att gå ihop och då är ju detta bara en del av dessa objekt. Alla annonseras ju inte i just SVD och alla ligger ju dessutom inte i Stockholm. Skumt är vad det är och den som vet får gärna berätta för mig hur det funkar!

Efter en helg med bröllopsfest och natt utan Alvin är jag nu tillbaka i det som blivit min vardag. Det som bara är min vardag i två dagar till. På torsdag börjar jag jobba halvtid. Och det blir en rivstart med bokslut så på torsdag ska jag jobba hela dagen. Oj, oj, oj. Men det ska bli kul också, det ska det.

Att lämna Alvin gick i alla fall utan bekymmer. Kan hända att det brände en liten tår innanför mina ögonlock när vi sagt hej då och satte oss i bilen för att åka mot Norrtälje men sen gick det faktiskt bra. Vi fick lite rapporter då och då och allt gick prima på hemmaplan. Och på bortaplan hade jag och älsklingen en trevlig kväll på festen. Och det var så underbart väder och det var helt enkelt väldigt bra alltihop. Men shit vad jag längtade hem sen när vi vaknade i ett regnigt Norrtälje på söndagsmorgonen. Blev en ganska snar hemfärd (med bara ett litet stopp på MacDonalds för att komma hem som anständiga mätta föräldrar) och vad underbart det var att komma hem. Till världens gladaste Alvin som hade haft det hur bra som helst. Goaste unge och bästa barnvakterna.

Idag har L och Isabelle varit på besök, Alvin sov när de kom, vaknade pigg och glad och sken upp som en sol när han fick syn på Isabelle. Sen lekte de massor och åt lydigt i varsin stol brevid varandra och sen lekte de ännu mer. Isabell körde runt Alvin i hans gåvagn och sen kunde mammorna faktiskt få sig en liten fika på verandan medans barnen lekte där. Den nya grinden är ju fantastisk. De druttade runt och hade sig och vi satt i varsinn soffa i solen.

Sen har jag faktiskt hunnit med att förbereda mig lite inför min jobbcomeback på torsdag och nu kommer snart 2 släktingar till P som inte bor i Sverige hit för ett litet besök och titt på hus och Alvin. Full rulle alltså och jag fattar inte riktigt hur jag ska hinna klämma in att jobba...

Skönt besked på BVC idag. Ingen skelning på Alvin vad hon (specielisten) kunde se. Uppföljning igen i vår innan det är helt klart men skönt i alla fall.

Sen var jag på mammaträff med 3 mammor från mammagruppen och så klart med tre barn också. Alvin var som vanligt vildast men det triggade varandra ganska bra allihopa. Bjöds på kanske världens godaste (och helt säkert världens onyttigaste) kladdkaka, toppad med dajmkross- och gräddeblandning och viol. Så smarrigt.

Imorgon är det dags. Första natten utan Alvin och jag har grym ångest men försöker verkligen påminna mig om att han ju kommer att ha det toppen med farmor och farfar. Det är onekligen för mig det blir tyngst tror jag men det ska bli kul också. Det ska det. Och sol ska det bli och alldeles straxt i pausen av CSI (sitter och kollar på det nu samtidigt som jag bloggar och där går min gräns för simultankapacitet) ska jag prova outfiten. Igår färgade jag faktiskt håret, ett snäpp med blondin är jag nu och det blev för en gångs skull ganska bra. Ska leta fram lite smycken och sådant också, var verkligen ett bra tag sen jag var på sådana festligheter, blir helt matt bara av att tänka på alla förberedelser. Epilera benen kanske man också borde försöka hinna med. Ja, ni hör ju. Blir stressiga reklampauser ikväll.

Blir lite mycket nu men så går det när man är aningens förvirrad och glömmer hälften man ska skriva. Idag har Alvin börjat vinka. Och jag tror knappt att han slutat än fast han ligger sött och sussar. Det är inga små söta finvinkningar med fingrarna utan här tar vi i med hela armen och vinkar frenetiskt ackompanjerat av hejhejhejejejhej.

Bara så att ni vet. Eller så att jag vet när mitt förvirrade jag i framtiden vill veta på ett ungefär hur gammal filuren var när han insåg vad man kan använda armen till.

Kan meddela att när man inte längre kan krypa in i spisen går det snabbt att hitta nya "förbjudna" tillhåll. TV:n blev väldigt svart när Alvin hängde i hörnet av TV-bänken och där drog ut sladden ur digitalboxen. Den har han aldrig intresserat sig för tidigare. Inte för vår stereo/dator eller sladdarna bakom soffan heller. Det där med hage eller ett enda stort vadderat rum, kan det kanske vara något?


Lek i spjälsäng. Nästan lika bra som en hage...


Grinden för trapporna. Ett mycket bra köp.


Alvin och hans bästa polare Alvin. Nu är alltså även öppna spisen som ni skymtar till vänster skyddad av grind liknande den för trappen. Eller hur var det nu, det kanske är Alvin vi skyddar från trapp och spis och inte tvärtom...

Idag har vi varit och kollat in en 4H-gård tillsammans med L och Isabelle. Vädret var inte det bästa kanske men det regnade i alla fall inte. Djuren var fina, Alvin blir väldigt fascinerad och försökte härma fårens bääääää. Isabelle blir tyvärr dock livrädd för djur som låter högt så sen hängde vi lite med de tysta hästarna och getterna istället och Alvin gillade dem med. På gården fanns också en fin lekpark och en jättegunga som barnen kunde gunga i tillsammans. Det gillade de. Ett tag i alla fall. Sen försökte de rymma åt varsitt håll och efter det försökte Isabelle rymma från Alvin som försökte hålla fast henne bakifrån. Det såg faktiskt inte klokt ut och man hade kunnat undra vad han hade för baktankar. Hoppas det inte är något han nu tänker testa på fler små söta barn. Isabelle protesterade inte förens han tog tag i öronen på henne och drog.

Efter dejten stannade jag och Alvin till i Bromma Blocks. Där införskaffades en allvädersoverall till Alvin. En blå fin tunn men vattentålig overall. Gillar att den tål väta utan att vara galon och bra med vindtätt utan att det är foder så att den går att använda redan snart. Han älskar ju att krypa runt och röra sig ute men så länge han till största delen befinner sig med knän eller rumpa på marken så känns overall som ett måste även dagar med rätt så okej väder. Marken är ju rätt lerig redan nu och man kan ju ana vad som väntar. Har aldrig tidigare riktigt tänkt på sådant men brukar det vara så här lerigt ute redan i augusti? Känns i alla fall bra med overall inköpet, ska försöka hitta ett par lätta skor också för han kan ju inte gärna krypa runt i bara strumpor även om han inte går. Dessutom så ställer han sig ju upp hela tiden och då är skor att föredra (idag fick det bli mokasiner, kändes lite si så där). Är glad åt att jag nu tog tag i detta redan innan behovet uppstått (fast den hade varit helt okej för ett par dagar sedan då han var ute och härjade i trädgården faktiskt) och innan allt tagit slut i affärerna. Så blev det med hans vinteroverall. Köpte en fin fleece i storlek 56 innan han föddes i lite panik men den var ju 100 gånger för stor och när jag insåg det och skulle köpa en liten (om man ska åka bilstol kan man faktiskt inte ha en alldeles för stor overall även om det i övrigt inte spelar roll för med en för stor kan man inte knäppa bältet i grenen) fanns inga overaller att få tag på fast det bara var början av december. Är inte affärerna ute i lite för god tid för folks bästa? Man blir ju helt knäpp av att planera så långt i framtiden men om alla andra gör det så måste man ju haka på för att inte stå naken när snön kommer. Kollektiv årstidshets är vad det är.

Nu ni, nu är problemet med barn i öppna spisen ett minne blott. Grind är införskaffad och monterad. Och lika glad är barnet för det. Nu finns ett galler att resa sig mot och det är ju kanske det bästa som finns. Slog till på en begagnad på Blocket som jag var och hämtade i eftermiddags. Inte alls som ny men alldeles tillräcklig (kan hända är P dock inte helt benägen att hålla med, han tyckte vi skulle betala det dubbla för en ny). Man kan för övrigt tro att vi fått dille på grindar och barnsäkrar här hemma till förbannelse men så är det faktiskt inte. Två trappor inne, en trapp från verandan och en öppen spis kräver sina grindar helt enkelt. I övrigt förespråkar jag filosofin att ändra och ta bort så lite som möjligt så att barnet istället lär sig vad som är rätt och fel och inte bara möts av tomma hyllplan och stängs ute från allt som är farligt. Det är bara det att det som är verkligt farligt ska så klart undvikas och så måste man ju kunna sitta ner någon enstaka liten sekund i soffan och slappna av även som förälder och med ett barn som praktiskt taget ville flytta in i spisen gick det liksom inte. Inte alls.

Alvin har ätit rätt dåligt de senaste dagarna. Eller ätit har han ju gjort men man har fått lirka och kämpa en hel del och et har nog int eblivit lika mycket som vanligt ens efter lirkandet och kämpandet. Å andra sidan har han nu två nätter i rad sovit bättre än någonsin. 5 timmar i streck (för Alvin, själv vaknade jag ju av en del gnyenden och lite nappistoppning däremellan) upprepade sig även natten till idag och jag har nu 2 nätter i rad fått ha sängen för mig själv hela natten (bortsett från den där stora snarkade typen till höger om mig förstås). Så på det stora hela måste jag vara ganska nöjd men det tär lite på tålamodet att behöva kämpa så med maten. Tror dock att han kanske fick sig en liten släng av det som sänkte mig i måndags och i sådant fall är det ju fullt förståeligt. Några andra tecken på sjukom har han dock inte uppvisat. Tvärtom har han varit piggare och mer överallt än någonsin. Alldeles matt blir man efter ungefär 2 minuter inomhus. Då är trädgården är bra. Krypa i gräs och gunga gunga är ju aldrig fel.

Nu har jag gjort klart albumet från möhippan som ska överlämnas på lördag och alldeles straxt ska jag göra sonen sällskap i sovrummet. Ett stort kryp har fastnat inne i vår runda lampskärm i svart rotting och det låter som den blir friterad varje gång den flyger in i glödlampan. Jag befarar att det kommer vara ett kadaver i botten på lampskärmen imorgon. Och intresseklubben antecknar självfallet. God natt.


Bus på G.


Busig frissa.

Här är jag! Möhippan tog knäcken på mig så jag försvann ett tag. Nej, så var det faktiskt inte. Började känna mig lite risig redan i lördags, bet ihop under hela söndagen, möhippan blev verkligen jättelyckad och det var värt allt slit, men igår slog det tillbaka och jag låg däckad större delen av dagen. Inte på grund av för mycket dricka i söndags alltså. Visserligen mer än vad jag är van vid på sistone men det måtte vart någon liten bacill som inte ville mig väl. Nu är jag i alla fall fit for fight igen och det gick utan problem att lämna Alvin i mer än 12 timmar i söndags. Så klart att det kändes konstigt men kul att vara ute på äventyr på egen hand och han och P hade det prima hela dagen. Nu i helgen ska han ju vara med farmor och farfar i ett helt dygn och jag fasar lite för det. Inte för Alvins skull, han kommer att ha det toppen, men jag då? Jag kommer ju att längta ihjäl mig ju!

Snart ska jag på ett litet ekonomiskt rådgivningsmöte inne i stan, som om jag har så mycket till ekonomi att hålla koll på men det är lika bra att gå. I övrigt väntar tvätt och fix med album från möhippan som ska övelämnas på lördag. Så klart tog dock färgen i skrivaren slut så kan inte skriva ut alla foton och grejjer som jag behöver så nu blev det en naturlig matpaus. Detta är saker jag kan syssla med när filuren sover så det tar ju lite tid att bli klar. Han sover inte så länge han och när han är vaken gäller det verkligen att man själv är det. Han är överallt hela tiden och man kan bli lite matt för mindre. Men så klart är han ju världens sötaste samtidigt som han är världens vildaste så det går bra ändå.

I natt sov han för övrigt i 5 timmar i streck. Fick välling vid 2 och vaknade inte förens vid 7. Han gnydde en del däremellan men inte så att jag behövde ta upp honom och jag fick alltså ha sängen för mig själv hela natten! Det var första gången sen han föddes det. Tror den förbättrade nattsömnen beror på stopp på nattamningen samt att han inte ställer sig upp i sömnen lika ofta längre och då slipper han vakna gråtandes. Håller tummarna för fler liknande nätter och ska försöka kopiera allt som skedde igår idag om det nu var något vi gjorde väldigt rätt.

Nu ska jag slänga i mig maten så jag hinner med det innan han vaknar och det är dags att utfodra honom.

Måste verkligen jobba på det här med mina egna nattningsrutiner. Jag kan verkligen omöjligt komma i säng före midnatt. Någonsin verkar det som. Hur jag än gör finner jag mig själv vaken och uppe när klockan börjar närma sig spöktimma. Igår fann jag mig själv helt fast i det ganska dåliga TV-programet dating in the dark. Alltså, det är till mitt försvar ett väldigt spännande program när man väl börjat titta. Man vill ju så klart se vilka som är ytliga, vilka som blir ratade och vilka som blir besvikna när det får se den de fallit för i ljuset. Och man kan fascineras över att många har en väldigt dålig självinsikt och tycker sig själva vara väldigt snygga men kan på de typ 5 sekunder de får se varandra i ljuset ändå totalsåga den andra parten. Ja, ni hör ju. Man blir fast.

En positiv grej med allt regn är ju att man slipper vattna gräsmattan.

Som om jag någonsin har bekymrat mig över det.

Har precis nattat en liten övertrött kille. En lite större (ok, ganska mycket större) kille är och köper pizza och det betyder att alldeles straxt kan helgen börja även här hemma hos oss. Inte för att helgen kräver pizza men just idag startar helgen så. Det regnar och är alldeles grått ute och det kanske till och med är läge för en liten brasa i öppna spisen. Gäller att passa på när filuren sover och inte håller till inne i den.

Idag har jag shoppat lite till söndagens möhippa och det mesta känns som att det är under kontroll. Hon som skrev att hon inte kan komma kan nu helt plötsligt komma (och hon hade faktiskt bra förklaringar och var beredd att betala så jag tar lite tillbaka mitt förra inlägg). Dock har nu en annan meddelat att hon är lite krasslig så hon inte kan komma. Jag skickade artigt men bestämt sms att hon ändå måste betala men har nu inte fått svar. Hon är sambo till en av brudgummens kompisar, alltså ingen nära vän till bruden varför jag lite starkt misstänker att hon kom på något mer lockande att göra. Shit vad jag inte tror det bästa om folk men är det inte så man ska vara? Misstänksam tills motsatsen bevisats? Jag kommer vara känd som lilla indrivaren på festen. Kan bli skoj.

Fy tusan vad hungrig jag är nu. Var är den stora killen med pizzorna?

Jo, just det. Vad tycker vi arrangörer om personer som 3 dagar innan möhippan skickar följande meddelande?

Hej Julia,
Jag ber om ursäkt för kort varsel, då jag tyvärr inte kommer att kunna medverka på söndag pga förhinder.
Hoppas att ni får det trevligt ändå! Vi ses på bröllopsfesten.
Mvh XX

Jo men det var ju det här med att planera och budgetera och övriga deltagare vill säker vara med och betala lite extra för att en annan person hoppar av när det inte går att avboka. Tro mig att jag varit tydlig att folk måste lämna definitivt besked och tro mig när jag säger att denna person väldigt klart och tydligt tackat ja. Borde inte denna någon då självmant skriva typ "självklart är jag ändå med och betalar min del". Borde jag behöva tigga om saken? Är det rätt att andra ska få stå för kalaset? Självklart inte, så nu har lilla elakingen i mig skickat ett mail och beklagat bortfallet och sen liksom skrivit så att det framgår att jag tar det för givet att hon kommer att betala. Hoppas det inte innebär några problem för jag vill ogärna bli osams med brudens kusin. Kanske bara jag som förutspått det värsta, hon kanske redan har skickat iväg betalningen till mitt konto. Och ingen skada skedd (bortsett från att mön nog gärna sett henne med). Kanske är det så...

För tredje kvällen i rad håller de på med asfaltsarbete utanför oss. Det låter massor och är ganska störande nattetid. Om man inte vaknade av hundra miljoner andra anledningar varje natt skulle man kanske inte reagera men när man blir väckt av annat (gissa vad) så är det lätt att sen ligga och irritera sig på oväsendet utanför fönstret. Hoppas att de snart är klara och hoppas att den nya asfallten resulterar i mindre ljud från vägen sen när det är klart. Bilarna borde ju dundra lite mindre på fin nylagd asfalt så då kan det kanske vara värt några nätter med oväsen.

Idag har jag och Alvin hälsat på hos mamma/mormor. Hon kändes piggare idag än förra veckan och dessutom hade hon i helgen varit ute på lite äventyr i lokala centrumet och där köpt 3 fina bodys till Alvin. Det bästa med dem var inte att de var fina utan att hon kommit utanför tomten för annat än sjukhusbesök och enstaka jobbesök för första gången sedan midsommar. Väldigt glädjande även om det bara är tillfälligt. Tillfälligt pigg blir hon också när Alvin kommer på besök. De har lekt och gosat och Alvin har härjat runt lika vilt i deras kök som han brukar göra här hemma. Han sov gott i bilen hem sen. När vi ändå var där passade jag också på att ta mig en titt i lådan med gamla barnkläder. Fick med mig en del fint hem som jag hoppas Alvin kan använda under hösten/vintern. Tycker det känns bra i hjärtat när han använder sådant som jag själv och mina bröder använt som små. Och måste säga att Polarn & Pyrets kvalité känns oslagbar. Tänk att det är kläder som är mer än 30 år gamla och som använts av 4 barn och ändå ser helt ok ut. Det är bra grejjer det och talar kanske möjligen för att det är värt några extra kronor att köpa kläder där. Om man nu inte tänker att kläderna passar väldigt kort tid och det är ganska kul att få köpa nytt och man kan få ganska många fler plagg för samma pengar i andra butiker...

I övrigt går min tid mest ut på att planera den där möhippan. Snart är det dags och det ska bli ganska skönt när det är över för det som bara startade som en liten idé/förfrågan från min sida har tagit sig oanade proportioner och shit vad med tid det tar att fixa allt. Men kul ska det bli. Det måste det. Själv har jag mest lite ångest för att jag ska vara utan Alvin en hel dag. Det är rekord och läskigt och jag vet att jag är mesig men det är lite skrämmande när man liksom nästan suttit ihop och så ska man helt plötsligt inte få krama den där god biten på massor utav timmar. Kan dock vara bra övning, helgen efter blir det ett helt dygn med barnvakt då vi ska på själva bröllopsfesten och sen börjar ju oundvikligen den 1 september att närma sig. Då blir det ju lite tid hemifrån men inte så länge i taget som tur är.

Igår kväll och i natt ända fram till 4 någongång pågick det asfalteringsarbete på stora vägen utanför oss. Vi kunde inte se vad som skedde eftersom det är ett bullerplank emellan men vi kunde höra. Och ungefär en gång i minuten tutade, av oklar anledning, en av arbetsmaskinerna till. I natt när Alvin vaknade vid 3-tiden märkte jag hur han lite halvsovande liksom härmade tutljudet. Bilen utanför tutade och sen lät Alvin. Det höll på så länge jag var vaken och troligen både efter och innan det. Fin miljö vi låter honom växa upp i och tror han nu att han är en asfalteringsmaskin? (Och heter det verkligen asfalteringsmaskin?)

Idag har vi badat jag och Alvin. I badkaret i källaren för första gången på väldigt länge. Tänkte att han skulle gilla lite bubblor i vattnet. Råkade tyvärr överdosera lite och det blev visst så mycket bubblor att Alvin till en början inte ens förstod att det var i vatten vi satt. Han såg bara jättekonfunderad ut och det första han gjorde var dessutom en liten vurpa ner under vattnet (/skummet).


Täckt i bubbel efter vurpan.

Han blev aldrig ledsen men verkade inte förstå vitsen. Sen började vi leka med leksakerna (men det var svårt för de försvann snabbt bland alla bubblor) och efter ett tag började vattnet komma fram och Alvin insåg var han var och började plaska och var helt överlycklig.

Ja, här kommer de. Äntligen fångade på bild. De två små sötaste tänderna jag någonsin skådat. Trodde inte tänder kunde vara söta (på annat vis än om de käkat för mycket godis förstås) men det kan de tydligen vara. Och ja, jag förstår att ni kanske inte håller med. Men i min värld är de det sötaste jsg skådat och därför bara måste jag visa denna bild fast munnen i övrigt gör en ganska skum min. Och frissan, vad tycker ni om den? Håret bara växer och växer mitt på huvudet, i övrigt står det ganska still...

Tror att jag måste jobba på mina egna nattningsrutiner också. Hur mycket jag än säger att jag ska gå och lägga mig tidigt så kommer jag aldrig i säng innan midnatt. Alvins nya nattningsrutiner innebär något tidigare mornar så det vore verkligen på sin plats om jag fick lite ordning på mig själv också. Ska också försöka få lite ordning på min tonåring till sambo. Inget barnarov här, i passet är han flera år äldre än mig, men mentalt är han faktiskt lite som en tonåring ibland. Typ nu. Sitter och slöar framför dator och TV halva nätterna och skulle om det inte vore en liten Alvin som klättrade och nöp på honom som en liten galning morgontid kunna sova fram till lunch. Han kan för övrigt sova sig igenom även den omilda behandlingen också om han vill men jag brukar uppmuntra Alvin tills hans far verkligen har vaknat (berätta inte för P att jag medvetet låter Alvin pilla ut ögonen på honom). Är det inte konstigt hur jag vaknar av minsta lilla suck och han inte vaknar trots att någon gallskriker honom i örat samtidigt som denne någon också hamrar på hans mage och boxar honom i bröstet? Och just av den anledningen borde jag verkligen gå och lägga mig tidigt. Jag vet ju att jag snart vaknar igen och det är ju bra ju mer jag hunnit sova innan dess. God natt.

Idag har jag och Alvin varit på veckans dejt med L och Isabelle. Barnen blir glada av att träffa varandra men ännu mer av att träffa den andras mamma. Ett besök på IKEA, en oplanerad shopping på MQ:s outlet i Kungens Kurva och lite annat mammahäng blidde det. Alvin har åkt vagnen bak-och-fram och krupit på golv på alla möjliga ställen och både han och Isabelle har charmat varenda kotte vi mött. Fick användning för den lösa selen jag köpt. Alvin har aldrig velat sitta tillbakalutad i vagnen. Tills alldeles nyss har man kunnat ha honom fastsatt bara med midje-/grenbandet och då har han kunnat luta sig som han vill ändå. Nu är han för vild för att inte spänna fast överkroppen men de gånger då jag försökt använda selen i vagnen har han blivit helt galen eftersom han då måste sitta med ryggen mot ryggstödet. Med den lösa selen sitter han fast men kan ändå röra sig. Perfekt! Och nya favoritpositionen är i krypställning (vagnen i liggläge, suflett nerfälld) så att han liksom ser allt och liksom kan låtsas att han själv kör eller något sådant.

När vi kom hem hade jag en vild bebis som ville vara överallt (som vanligt) men det är ju ganska förståeligt efter flera timmars shopping. Själv var jag mest trött och ville slappa i soffan men det var bara att slå sig ner på lekmattan och hänga på.

Det pågår ett litet projekt här hemma. Fixa sömnen är målet och i det ingår nya nattningsrutiner och no more nattamning. Vi har bara kört i några nätter ännu men det har än så länge gått ganska så bra. Med tanke på hur pissiga nätterna varit så kunde det faktiskt i princip inte bli värre vilket gjort mig laddad även för lite motgångar. Nu jinxar jag det ju när jag skriver så vi får se hur jag säger om ett par dagar igen.

Imorgon ska jag sparka boll igen. Jag är så klart i toppform och känner mig väldigt laddad. Eller inte.


Ett stycke energiknippe.

Vem har ätit upp våra krusbär? Älskar krusbär. Jag har spanat in dem så länge, teståt för en vecka sedan men de var för hårda. Idag gjorde jag mig redo och begav mig till trädgårdens mörkare delar. Det är på baksidan vi har våra bärbuskar. Vinbären var sura som tusan. Antingen är de inte mogna ännu eller så är de så där sura. Hur som fick de sitta kvar. Inte minsta lockad att käka upp dem. Så jag tog sats mot krusbären men vad märker jag? Inte ett enda krusbär på någon av buskarna. Någon har käkat upp samtliga. Är det ett djur eller någon som pallat våra krusbär? Väldigt upprörande är det i alla fall och jag har ältat detta hela dagen. En liten bagatell kan tyckas men ändå. Jag älskar verkligen krusbär.

Annat man kan äta istället för krusbär är bajs. Det har Alvin gjort idag. Egentligen vill jag inte skriva mer om det, det var typ det äckligaste jag varit med om någonsin. Ena stunden satt han snällt och morgonbajsade i sin matstol  (i blöja givetvis) medans vi vuxna åt frukost. I nästa stund sitter han med något i händerna och smaskar. Och i stunden efter inser vi att det är bajs. Och i stunden efter det påbörjades operation sanering. Mumma.

Idag har vi köpt grindar. Massvis med grindar. Eller åtminstone två stycken och det är ju fler än vad jag någonsin köpt tidigare.

Igår råkade jag låta Alvin klättra upp för hela trappen. Han började med ett par trappsteg själv och så tänkte jag att det vore intressant att se hur långt han kunde komma. Hela vägen upp till vinden/sovrummet visade det sig. Alldeles på egen hand. Jag var bara beredd att ta emot, klättrandet skötte han helt själv. Nu är ju förstås inte 5:e eller 20:e steget svårare än det första men kan ni fatta ansträningen? Tänk om ni själva skulle klättra upp för trappsteg i motsvarande storlek i förhållande till er kroppslängd! Hur som helst blev det i alla fall akut att införskaffa grind. Sen han upptäckt sin nyfunna förmåga och utkiksplats ville han ingen annanstans och trappor är höga och klinker är hårt. Efter lite googlande hittade jag tillslut en tillräckligt bred som täcker hela öppningen (180 cm eftersom det är en trapp upp och en trapp ner och ingen pelare eller så i mitten) och nu är den på plats. Och det blev riktigt snyggt faktiskt ock snäppet tryggare här hemma. Efter babaybutiken begav vi oss till Bauhaus och införskaffade grind nummer 2. Vår entré är från verandan. Från verandan är det en ganska hög trapp ner till stengången. Trappen är direkt utanför ytterdörren. När det är varmt vill man ha verandadörren öppen. När man har en galen filur som kryper snabbt som tusan är det lite obehagligt att veta att han om han får fart kan ta sig ut genom ytterdörren och ner för trappen på bara några sekunder. Nu har vi en grind även för den trappen. En mer traditionell staketgrind och efter montering och lite snickeri av händige älsklingen känns allt så mycket tryggare.

Tur att jag har en sådan händig karl. Jag har ofta väldigt många bra idéer till lösningar om jag får säga det själv men de skulle aldrig bli verklighet utan P:s insatser. Han suckar oftast åt mina idéer och säger att de är omöjliga och dåliga och inte kommer funka men sen på något vis ger han med sig och sen på något vis fixar han lite och sen på något vis så blir det oftast väldigt bra. Det är bara när jag får för mig att göra det hela själv som det inte blir bra. Som när jag skulle sätta lite mosaik övanför handfatet i källaren. Det blev inte alls bra eller snyggt och jag ångarade det hela när jag var halvvägs men då fanns liksom ingen återvändo. Så blir det inte när P fixar. När jag tänker efter kan det vara på grund av mosaiken i källaren som han hjälper mig genomföra mina projekt fast han inte gillar dem. Han vet att annars gör jag det själv och då blir det 1000 gånger värre. Ganska smart drag av mig det där faktiskt. Smart sätt att få hjälp och igenom sina önskemål. Man kan också se det som ett smart drag av honom att säga att allt är svårt och nästintill omöjligt och sen fixa det. Då blir jag ju liksom lite extra imponerad över att han fixat det fast det var så svårt. Vi är allt bra smarta vi och nu tror jag bestämt att vi ska fortsätta vara lite smarta tillsammans ett tag innan det är sovdags...

9 månader.

NIO MÅNADER.

Lika bra att jag slutar skriva varje månad om hur snabbt tiden går för det är ju tydligen så det är. Tiden går visst lika fort hela tiden, bara det att jag inte riktigt hänger med. Så det borde betyda att detta är saker och tings (och tidens) normaltillstånd. Lika bra att anpassa sig och inse att en månad passerar snabbt. Om man utgår från det klassiska tänket att man är gravid i 9 månader så har ju Alvin faktiskt funnits exakt lika länge utanför magen som i den nu. Det stämmer förstås inte riktigt, han har varit längre tid på utsidan men ändå, något lite magiskt är det ändå när man tänker på det. Och för att att inte bryta en tradition så kommer här, för mitt eget dåliga minnes skull, en liten sammanfattning av vad man kan hitta på en dag om man heter Alvin och precis har blivit 9 månader.

Krypa runt som en illbatting (inga hinder är för stora).
Klättra upp för hela trappen (gulp säger mamma).
Ställa sig upp mot allt. I allt ingår även att ställa sig upp mot vår fondvägg med stora blommor och försöka hålla i sig i dem. Även om de ju i ärlighetens namn inte borde ge speciellt mycket stöd, inte ens dess kvistar så funkar det prima.
Flytta in i öppna spisen.
Plaska med hundens vatten och pilla lite med matkulorna.
Titta förundrat ner på vattnet i toaletten.
Ställa sig upp i sömnen ungefär en gång i timmen och inte lyckas lägga sig utan hjälp.
Sova 2 gånger på dagen, helst i vagnen, möjligen i bilen. Omöjligen i egen säng.
Äta grötfrukost, lunch bestående av hel burk mat och lite efterrätt, mellanmål (frukt, yoghurt eller gröt), middag lika samma som lunchen och sen välling innan nattning. Och sen har det tidigare varit en hel massa amning hela natten och morgonen men sen två nätter tillbaka jobbar vi stenhårt på endast ett mål välling nattetid. Amning erbjuds kväll och morgon men vägras nattetid. (Vi får se hur det hela slutar).
Snacka högt men mest bara brölanden (hej, han är ju grabb). Hade några dagar med mycket papapapapapa och babababababa och alldeles för lite mamamamamama men sen verkar något annat kommit emellan och det har helt glömts bort.
Med stor förtjusning gå själv med gåvagnen.
Kasta iväg sin boll och sen jaga efter den.
Mysa betydligt mer än tidigare och det börjar bli lite okej att ligga still på rygg igen (det finns hopp för enklare blöjbyten).
Skratta åt roliga grimarser, konstiga ljud, hunden, andra barn och åt sina egna bus.

Goaste, goaste unge. Så alldeles, alldeles underbar att jag blir tårögd när jag tänker på det och så fantastiskt söt att man vill käka upp honom. Det är vår Alvin det!

Tydligen så börjar min korpfotboll för höstsäsongen redan nästa vecka. För det första är jag inte det minsta redo för höstsäsong ännu. Jag vill ha massa mer sommar först. För det andra så är min kropp inte alls redo för någon fotboll övrhuvudtaget. Jag har ju bara levt i hamocken och käkat grillat och druckit en massa cola hela sommaren. Det får man minsann inga fotbollsben av. Som tur är har det ju i alla fall blivit en och annan promenad så arslet har fått röra sig några meter i alla fall och inte att förglömma alla hundra miljarder gånger jag fått resa mig upp från soffan (suck) för att hämta tillbaka en flyende Alvin som klättrat in i öppna spisen (inte när det är eld i den så klart!) men jag är osäker på om det kan räknas som försäsongsträning?


Någon i familjen som har koll på bollar i alla fall. Alvin kanske kan hoppa in istället för mig? Fast han ser snarast ut att aspirera på målvaktsposten...

Att planera en möhippa via mail är sannerligen inte lätt. Bara så att ni vet.

Alvin har ju rest sig och promenerat utefter möbler ett tag nu så för några dagar sedan tänkte jag att det kanske var dags att presntera gåvagnen för honom. Tidigare har han bara klättrat på kartongen den legat i och även om det varit spännande så kändes det dags för montering och invigning. Och han älskar den. Han ser så stolt och lycklig ut när han klampar runt med vagnen framför sig. Dock blir inte de vuxnas ryggar lika lyckliga. Han behärskar ännu inte tekniken fullt ut så man får liksom gå bakom och vara beredd att fånga. Om han får för mycket vikt bakåt så är ju vagnen värdelös som stöd. Varför gör de dem inte mycket tyngre fram? Oftast går det i alla fall bra med promenaderna men man får akta sig. Han bromsar inte direkt för några hinder och när han kommer till en vägg blir han skitsur för att han inte får fortsätta köra. Ännu argare blir han när man tar tag i vagnen och vänder den så att han ska kunna fortsätta gå fast åt andra hållet. Han förstår inte alltid sitt eget bästa.

En annan väldigt rolig sysselsättning är att leka med sin allra bästa lekkompis. Den allra bästa lekkompisen är om ni frågar Alvin...



...hans egen spegelbild. Kul med någon som alltid gör som man själv vill liksom. Ljuset i vår hall är inte det bästa och de tidigare ägarna av huset med något tvivelaktig smak valde rökfärgat glas till skjutdörrsgarderoben men ni ser ju kompisen och Alvin verkar inte bry sig nämnvärt om det uteblivna ljuset. Han kan sitta på detta vis hur länge som helst! Lite läskigt dock att han börjat ställa sig upp helt och hållet med spegeln som stöd. Som bekant rör sig skjutdörrar i sidled så det kan sluta med en duns i golvet vilket känns extra obra med klinkergolv. Borde inte vara den första med detta problem så det borde finns spärrar till dörrarna tycker jag. Ska kanske kolla med tillverkaren. Spärr kan även vara bra för att få behålla sakerna som ligger innanför dörren i garderoben har jag noterat. När man väl lutat sig tillräckligt mot sin polare i spegeln så öppnar sig ju en helt ny värld där bakom och där finns massa smarriga skor och annat att sätta tänderna i!

Ja, annars fortsätter dagarna här hemma med vaktande och passande på Alvin som vill vara ÖVERALLT. Öppna spisen är fortfarande favorit målet. Hundmatskålen inbjuder fortfarande till smarriga smakportioner och igår testade Alvin även spolningen på toan. Inte knappen alltså utan han passade flinkt på att sticka ner händerna i vattnet när jag spolade. Det är ju som tur är rent vatten som kommer i spolningen men känns ändå inte så fräscht och nu har han dessutom fått upp ögonen för denna källa till vatten att plaska i så hädanefter är det locket på som gäller hela tiden. Annars är jag rädd att han ska försöka nå ner och drutta i. Annat Alvin testat på sistone är att klättra igen varukorgen på vagnen. Jag fattar faktiskt inte riktigt hur han lyckades men jag lämnade hallen för en sekund för att hämta något i rummet brevid. När jag kommer tillbaka har han kravlat sig igenom hela korgen och ligger med överkroppen på golvet på motsatta sidan jag lämnade hon sittandes på golvet vid och fötterna hänger fortfarande kvar i varukorgen. Lite missnöjd när han kämpade sig igenom sista biten men i övrigt verkade han mest nöjd över bedriften. Vill man så kan man tydligen.

Jag har varken blivit uppäten av spöken eller inbrottstjuvar. Som tur är.

Istället har jag spenderat dagen med mor och bror och son och det har varit väldigt trevligt och avkopplande. Igår lekte Alvin hela dagen med bästisen Isabelle och jag fick leka med hennes mor, bästisen L. Det var väldigt länge sedan och väldigt välbehövligt. Nu har L jobbat klart för denna gång så nu återupptar vi våra veckoträffar enda tills hon börjar jobba på riktigt i november. Jag börjar ju jobba redan första september (gulp!) men det är ju faktiskt bara på halvtid så nog borde jag kunna klämma in en hel del mammaaktiviteter på de återstående 50 procenten. Jag ska helt enkelt ta de 20 timmar då jag gjort mest ingenting och gå till jobbet då istället och resterande 20 timmar av veckan ska jag utnyttja till max. Ja, och så är det ju så att veckan faktiskt består av mer än 40 timmar så det är ju inte hälften av min totala tid jag ska jobba. Ni hör hur jag peppar mig själv va?


Lekstund i Alvins säng.

Jaha, nu spökar det här också. Nattade Alvin uppe i sovrummet. Sovrummet som bekant även är hela vår övervåning/vind. Går ner och sätter mig i soffan. Hör ett litet gnyende i babyvakten efter ett tag. Hinner gå några steg upp i trappan men sen tystnar han så går tillbaka. Efter ytterligare en stund börjar han gråta igen så då går jag upp. När jag drar undan draperiet till trappen då så ser jag att lampan i trappen är tänd på högsta styrka på dimmern och hinner bli lite irriterad på P som jag tar för givet är den som tänt. Släcker snabbt så att inte Alvin ska vakna allt för mycket. Då märker jag att även lampan på övervåningen är tänd på högsta styrka. Så spotlights lyser från taket i hela rummet och det är ju sannolikt därför Alvin vaknat. Men hur kan det komma sig? Det var garanterat släckt när jag gick ner och när jag var halvvägs upp lite tidigare. Möjligen skulle man ju kunna råkat komma åt strömbrytaren i trappen men inte den där uppe. Och jag vet ju att jag inte kommit åt den i trappen heller. Om det är något man är när man precis fått sin son att somna så är det ju tyst och försiktig och restriktiv med ljus. P vill inte riktigt tro på att det inte är jag som i förvirring tänt alla lampor men jag vet ju att det inte är så och det är ju jätteläskigt. Och Alvin är visserligen vild och försigkommen men från sin säng till lampknapparna kan inte ens hann klättra. Det är en omöjlighet. Så nu har vi varit på jakt i hela huset. Startade med att genomsöka hela entreplanet. Sen gick P ner i källaren utrustad med kökskniv och ficklampa medans jag stod beredd och vakt i trappen. Därefter gick vi gemensamt upp och genomsökte hela sovrummet samt kattvindarna. Tomt. Vilket i sig verkar logiskt för om någon av oklar anledning tagit sig in vore de ju väldigt korkade om de tände. Men ändå. Hur kunde lamporna tändas? Nu är P ute med hunden och jag sitter vettskrämd i soffan fast vi ju verkligen kollat igenom hela huset överallt. Kan elen spöka på detta vis? Och är det i sådant fall speciellt bra ur elsäkerhetssynpunkt? Hoppas dock ändå på just elfel för alternativen känns inte alls bra. Möjligen kan jag tänka mig att hoppas på att det var jag i förvirring som tände men den tanken funkar inte riktigt eftersom jag ju vet att det inte var så.

Det börjar bli dags att skriva om det som jag hitintills inte skrivit om eftersom saker blir så verkliga när man skriver om dem och det finns saker man inte vill ska vara verkliga. Saker som att ens mamma har obotlig cancer. Sådant vill man inte ska vara på riktigt och då kan man testa att ignorera det hela men till slut så funkar faktiskt inte det speciellt bra. Eller det funkar egentligen inte överhuvudtaget någonsin. Bara väldigt korta stunder och aldrig är det nog speciellt hälsosamt att låtsas som ingenting. Så det gör jag inte, jag försöker bara att inte tänka på det hela tiden och att njuta av det som är just nu istället.

Mamma blev sjuk i bröstcancer första gånger redan 1994. Då opererade man bort det onda, strålbehandlade och hon fick cellgifter. Det var inte kul men jag var ett barn då, eller i alla fall en tonåring och jag handskades med det på något vis. Sen blev hon frisk. Och det var hon enda tills för fem år sedan. Då kom det tillbaka och det kommer aldrig att försvinna mer. Aldrig mer kommer hon att vara frisk. Till och från har det knappt märkts och det är först på senaste tiden som hon verkligen är sjuk. Sjuk så att hon inte kan jobba, sjuk så att hon inte orkar göra det hon vill, sjuk så att hon själv pratar om det och liksom suckar lite uppgivet. Läkarna är duktiga, de testar med mängder av olika mediciner. Blandar hormonbehandling med cellgifter, testar nya sorter. Olika sorter. Ungefär ett halvår i taget funkar det. Så länge lyckas varje medicin hålla det hela stången. Sen börjar de elaka tumörerna att växa och sprida sig igen. I hela kroppen är de nu. Det går sakta men de blir fler och fler och allt större. När en sorts behandling slutat att verka testar man med nästa sort. Det är bara det att dels kommer de där stunderna då medicinerna inte funkar allt tätare och dels finns det inte så mycket mer att pröva med snart. Säger de som vet. Eller jo, starka, hemska cellgifter som man mår pyton av men de har min mamma faktiskt sagt att hon inte vill ha. Hon vet att hon ändå inte kan bli botad, hon vet att det bara handlar om att förskjuta det oundvikliga och då har hon sagt att hon hellre är så pigg och med som möjligt en kortare stund än att dra ut på lidandet. Tycka vad man vill om det. Hon är bestämd min mor och jag har full förståelse för hennes beslut även om mitt eget lilla ego så klart kan tänka lite annorlunda ibland.

Ja, så är läget. Just nu har jag en väldigt trött mamma, hon är hemma, ser någorlunda ut som vanligt men är väldigt smal då hon är trött för att äta samt saknar aptit. Hon tar det lugnt, sitter i en fåtölj, ligger i sängen eller om det är fint ute i en solstol i trädgården. Hon mår verkligen inte bra, nu märks det som sagt på riktigt att hon är sjuk men det går fortfarande relativt sakta. Betydligt mer sakta än vad någon vågade hoppas på då hon fick diagnosen för 5 år sedan. Under den tiden har hon hunnit få barnbarn. Hennes högsta önskan hann bli uppfylld och det är jag så glad för. Det är konstiga motstridiga känslor. När jag tänker på sen, fast jag knappt vågar, så blir jag allra mest ledsen för hennes och för Alvins skull. För henne som inte kommer att få se honom växa upp och göra alla de där sakerna hon tidigare sagt att hon ska göra med sina barnbarn och för hans skull för att han inte kommer att ha sin mormor där så som en mormor ska vara (och så får jag av någon underlig anledning skuldkänslor för det). Klart jag får panik även för egen del. Mamma är ju min egen lilla uppslagsbok som man ringer så fort man har en fråga från allt gällande hur en viss maträtt ska tillagas, hur man får bort en jobbig fläck till hur man ska ta hand om sitt barn, hur man ska handskas med besvärliga människor och hur man ska prioritera här i livet. Förstår inte hur man klarar sig utan de råden. Det kan man ju bara inte göra så just den delen tänker jag inte ens på. Skjuter framför mig och på något vis tror jag att det är rätt för man kan ju inte gå runt och oroa sig för framtiden när man ju borde passa på att utnyttja allt det bra man fortfarande har till max. Och jag vet ju att inget, absolut inget, får mamma att bli piggare än en stund med Alvin och därför försöker jag verkligen åka dit med honom så ofta jag kan och jag vill så klart dessutom att han ska få träffa sin mormor så mycket det bara går. Nackdelen med besöken är dock dels att jag ofta blir rätt deppig efteråt för när man ses blir man verkligen påmind om läget och det blir så mycket tydligare i kontrasten mot livfullaste lilla Alvin. Dessutom är det så att när jag kommer dit med Alvin så är det en riktig ljuspunkt för hela familjen. Det gör att när jag kommer dit så pratas det väldigt lite sjukdom och väldigt mycket Alvin och det vill jag så klart inte ta ifrån någon men ibland skulle jag vilja kunna prata mer allvar med mamma än vad jag gör. Det är svårt både med hänsyn till Alvin (okej att han inte förstår ännu men när drar man gränsen?) men som sagt också för att jag inte vill förstöra den glada stunden med sådant snack.

Vet inte riktigt hur man avslutar ett inlägg likt detta, brukar inte skriva om sådana svåra saker för vill som sagt inte att de ska vara verkliga men det är svårt att inte skriva när det är så nära inpå i tankarna mest hela tiden och det vore galet att inte skriva när jag har möjligheten till att få lufta mina tankar.

En lite oväntad fysisk effekt av att få barn som jag kommit på först nu när det helt plötsligt börjat återgå till sitt normaltillstånd är mitt hår. Jag har alltid haft en del självlockar och beroende på tycke och smak har dessa gått att framhäva eller försöka dölja ganska bra med lite olika sorters mousse och gele. Under graviditeten blev håret nästan ännu krulligare än vanligt men sen när Alvin kom så bara försvann allt självfall och håret blev helt rakt. Tydligen har jag haft fullt upp med annat för jag märkte aldrig riktigt att det hände (men jag kan ju se det på kort att det är sedan november). Nu har det dock börjat locka sig igen, inte lika mycket som innan men sakteliga så. Antar att det har med hormoner att göra och kanske var det när jag slutade helamma som det började återgå till normala? Normala som egentligen inte alls är normalt jämfört med andra männsikors hår eftersom mitt normala hår står åt alla håll och lockar sig i varenda liten topp men vad jag är van vid i alla fall. Tänk om förändringen skulle kunna resultera i fortsatt självfall men under kontrollerade former. Drömma kan man ju...


Mitt hår som jag är van att se det. Risigt som tusan och med en hel del lockar.


Det finns tydligen inte en enda bild på bara mig efter det att Alvin föddes men här ser ni i alla fall någorlunda hur mitt hår har sett ut tills nu.

När vi ändå är inne på det där med hår. Alvins växer snabbt. Mitt på huvudet och precis bakom öronen. I övrigt växer det väldigt lite. Resultat: ganska skum frissa. Fjunigt som tusan är det också men det känns mer naturligt när det är alldeles nytt.

Just i detta nu har vi för andra dagen i rad våra alldeles egna personliga trädgårdsmästare på besök och jag hinner därför inte skriva vare sig mycket eller ofta. P:s snälla föräldrar är här och rensar ogräs, oljar in slipers, krattar och har sig. Själv har jag inte varit jättedelaktig i det hela måste jag erkänna men får en del gjort här inne i alla fall för jag känner inte att jag kan sitta helt still och lata mig när de är här och sliter. För sakens skull vill jag poängtera att de är här helt frivilligt på eget initiativ och verkar trivas prima med att ha en liten trädgård att sköta om och för egen del kan jag inte göra annat än tacka och ta emot. Tycker sådant är så tråkigt så det är ju väldigt lyxigt med någon som vill komma och ta hand om vår skit.

Igår kom till slut bilstolen på plats. En Maxi-Cosi Mobi blidde det och jag tror att vi är nöjda. Svart och fin och Alvin satt riktigt bra i den. Såg dock väldigt hängigt ut när han somnade men så blir det väl oundvikligen jämfört med babyskyddet. Väldigt liten plats blev det i passagerarsätet fram dock efter att stolen var monterad. Då sägs stolen ändå vara ganska liten jämfört med många andra och vi har en stor familjebil. Hur får folk in stolar i mindre bilar och hur får man plats om man har 2 barn?

Har idag hunnit med lite shopping också faktiskt. Hade en del ärenden, bland annat inköp av hörselskydd till Alvin inför kvällens aktivitet (mer om det sen) samt uthämtning av skeden som Alvin fick i doppresent som nu har fått sin gravyr så när farmorn och farfarn kom så tog jag med mig farmorn och Alvin till Blocks för att uträtta ärendena, söva Alvin samt kolla på stavmixer så att jag kan börja laga massa smarrig mat till Alvin (jo men säkert att jag kommer göra det men det känns som en bra grej att ha i alla fall). Hittade till slut en mixer som jag tror kommer vara bra och hoppas i alla fall kunna fixa lite mat till honom med den och i alla fall mosa lite frukt och så. Nu när han äter mycket mer (insåg för någon dag sedan att han nog inte blev riktigt mätt av en halv burk  mat och en halv burk frukt så nu är det utökat till hel burk mat och lite frukt på det) att det blir väldigt dyrt med burkmat så ska i alla fall försöka testa då och då. Blir sannolikt inga storkok, det är inte min grej men när man ändå lagar middag till oss vuxna så kan man ju plocka undan till honom innan man saltar och köra med staven tänkte jag. Efter inköp av mixern skulle vi bara ta oss till guldsmedsbutiken och passerade då genom Åhlens som hade världens REA på kläder. Kom hem med ett par Wera-jeans för 99 kr, en top för 99 kr, en top för 49 kr och en top för 0 kr (skulle kostat 49 den med men märkte att hon visst glömde ta betalt för den ena). Riktiga fynd alltså och inviger ena toppen redan nu ikväll. De vita jeansen hade passat perfekt till men är feg och vågar inte köra vitt denna vecka i månaden tyvärr. Sen smet farmorn in på Company medan jag stod i kö för att hämta skeden och det visade sig vara halva priset på REA-priset där. Hittade en jättesöt klänning som hade passat perfekt på bröllopsfesten vi ska på om ett par veckor om den bara inte hade varit så kort att man satt på trosorna när man satte sig. Lite för kort för mitt självförtroende så den fick vara. Sen råkade en svart klassisk klänning nedsatt från 1800 till 500 kr hoppa på mig. Jag brukar verkligen inte köpa sådant utan plan och utan att vela fram och tillbaka och 500 kr är ändå 500 kr men jag kunde inte låta bli. Den satt för bra för det. Så ja, ärendena blev lite mer än så men nöjd är jag. Och ja, ni kan vara lugna. Hörselskydden glömdes inte bort utan även ett par sådana följde med hem.

Nu ska vi på kvällens äventyr. Kan bli en helkväll, kan bli 10 minuter beroende på vad Alvin vill och beroende på vad gamla finbilen vill. Dags för Stockholm cruising och älsklingens stora intresse.


Redo för cruising för ett drygt år sedan.

Nu är nya bilen här! Så fin och blänkande och jag är väldigt nöjd med med min bilhandlarsambo just nu. Det var en bra idé att byta. Kanske bara inte just när vi skulle på bilsemester. Men den gick ju prima i lånad bil också och nu är jag alltså väldigt nöjd med nya åket. Alldeles straxt ska jag iväg och köpa bilbarnstol och få den monterad. Då kommer ju även Alvin åka som en kung. Har fortfarande inte bestämt om det blir en Britax Hi-way II eller en Maxi-Cosi Mobi (eller varför inte någon helt annan när jag ändå är förvirrad). Var helt inne på Britaxen och väldigt påläst men så var det det där med att Maxi-cosin går att vinkla i olika ligglägen. Britaxen går ju också att ha i olika lägen men man måste montera om för att byta läge. Med vår rastlösa lilla filur som behöver mycket omväxling kan jag tänka mig att det är en så pass viktig funktion att det kan vara värt de 700 kr extra som Maxi-cosin kostar. Man ska ju trots allt ha denna stol rätt länge också. I övrigt tycker jag att de verkar rätt likvärdiga. Just eftersom man ska ha den så länge så känns det ju dock extra viktigt att det blir bra. Beslutsångesten är total och att välja faller nog på mig i detta fall. Antar att det bara är att bege sig till butiken och se vilken de säljer in bäst och vilken som passar bäst i bilen...

Nu är vi hemma igen efter en väldigt skön liten semestertripp. Avslutade igår med en trevlig eftermiddag och kväll hos några vänner och kom inte hem förens vid midnatt. Idag har jag packat upp, jagat Alvin som kryper runt överallt, vaktat Alvin som ställer sig mot allt, startat en tvätt (och fler ska komma) och så har jag passat på att njuta av att vara hemma. Hemma är ju allt bra bra och efter några nätter iväg uppskattar jag alltid vårt eget hus lite extra. Nu ska jag fortsätta fixa lite, bland annat har jag tydligen en möhippa att planera och så ska jag se hur mycket tid jag får framför datorn innan Alvin vaknar. Gissar på cirka 3 minuter.