Logik enligt Julia

Idag har det gått tre år sen min mamma dog. 3 år sen jag pratade med henne, träffade henne. Det känns som en evighet sen, har hänt så mycket sen dess. Och så mycket som hon missat! Overkligt och konstigt men ändå skönt på något vis att tiden går. 

Fick nyss den här bilden av min pappa som han fotat imorse. En ros mamma fick i 60-årspresent, ett halvår innan hon dog, som de planterade ut i trädgården. Idag slog den ut (inte för första gången sen dess, det hade ju varit väldigt poetiskt, men fint ändå).

Natten bjöd som vanligt på bök och stök men också på 4 timmar sammanhängande sömn (tackar!) och med det en dröm som hållit sig kvar. Och lämnat efter sig både en känsla av vemod och av glädje.

Jag drömde att mamma var tillbaka. Det var hela tiden liksom uppenbart att hon bara vara tillbaka på låns. Att hon hade en kort stund med oss och att vi var tvungna att utnyttja tiden maximalt. Så hon hälsade på Vilmer. Satt med honom i sin famn, njöt, busade, gosade och liksom fyllde hela sig med den där underbara bebislukten. Precis som hon gjorde med Alvin. Utnyttjade varje sekund som mormor för hon visste hela tiden att det hade ett slut. Precis så var hon även i drömmen. Ingen har levt så i nuet med Alvin som hon gjorde och nu har hon även hälsat på Vilmer på något vis. Fast på alldeles otillräckligt vis. Och jag sprang runt med kameran i högsta hugg och fotade och fotade och fotade. Förevigade mötet. I nattens dröm alltså. I verkligheten var jag inte alls så duktig på att fota henne med Alvin fast jag visste. Och jag hinner ibland bli sur på mig för att jag inte har fler bilder, och inga bilder där Alvin är lite äldre, mindre bebis. Fast sen kommer jag på mig själv, det är ju klart det inte finns. På samma sätt som det inte finns en enda bild av henne och Vilmer. Utom i min dröm.

Dagens uppgift: hjälpa pappa att tömma mammas garderob

En inte alltför kul upplevelse men det behövde ju göras och pappa ville ha min hjälp. Jag hade inte velat vara utan det heller eller att allt bara skulle slängas. Men det är en väldigt konstig sak att behöva göra, säkerligen något de flesta är med om någon gång i livet men de flesta förhoppningsvis betydligt senare. Man får bli lite som en maskin, inte riktigt tänka på vad det är man gör för då blir det aningens för jobbigt.

Så konstigt att stå där och sortera. Slängas, insamling, ärva... Hennes kläder, stå och rata, stå och minnas och stå och vela. Känns lite förbjudet att rota i någon annans garderob även om jag vet att hon velat att jag gjorde det och hjälpte pappa. Och att lägga saker i en hög till mig, det känns tvådelat. Lite som att roffa åt sig men det finns ju ingen annan intressent. Och hellre att de kommer till användning. Det vet jag att hon velat, och allra helst av mig, det vet jag också. Men så känns det dumt, både för det man ratar och för det man väljer. Och sorgligt för det som man vet att ingen annan kommer använda men det var hennes favoriter. Urtvättade gamla tröjor och koftor som hon stickat själv för längesen. En del inte använt av henne heller på många år men som hon sparat för att de betydde något för henne. Men hur mycket sådant kan man spara i ett led till? Och har inte pappa tillräckligt omkring sig ändå som påminner? På gott och ont.

Nu har vi i alla fall rensat, jag kom hem med en ny garderob som en liten konstig uppsida och det känns lite luftigare på något vis. Ett steg till, skönt att ta men för varje steg framåt kommer vi ju lite längre bort från det som var och det suger.

Mamma och jag för länge länge sen. Hade kunnat vara jag och Vilmer (han är mer lik mig som bebis än vad Alvin någonsin var).

Å majj gosch! Nu är jag nervös vill jag lova. Och ganska trött, så här dags brukar jag inte behöva vara vaken.

Vissa dagar är sämre än andra och detta är en sådan dag. Därför säger jag god natt och hoppas på bättre samspel med min närhet imorgon.

Igår var Alvin hos frisören för första gången i sitt liv.

Idag var han på sitt livs fjärde begravning.

Inte bra. Men han blev himla fin i håret och begravningar av nästan 90 åriga morfarsfäder är lättare än begravningar av 60 åriga mormödrar. Tycker i alla fall Alvins mor. Dock sa min bror en sak som är sann när vi stod och väntade på att kyrkklockorna skulle ringa klart. "Detta börjar kännas obehagligt mycket som en vana". En ganska dålig vana får man väl kalla det...

• Alvin pekar på fotot av dig och honom tillsammans som han har i sitt rum flera gånger om dagen. Då plockar vi ner det så han får titta ordentligt och så sitter han och studerar det noga och skrattar.
• Pappa är världens bästa morfar till Alvin, han leker och är barnvakt och läser och matar och byter blöjor och är Alvins nya favorit.
• Jag använder din ansiktskräm varje dag och då tänker jag på dig och fasas över den dagen då den tar slut.
• Jag tänker fortfarande att "det måste jag fråga mamma om" när jag står inför ett val och då slår det hårt när jag sekunden efter kommer på att det inte går. Eller jag kommer åtminstone inte få samma kloka svar tillbaka som jag är van vid.
• Alvin springer, hoppar och klättrar på ALLT. Han pratar en massa, men det är väldigt svårt att förstå. Han älskar att leka med bollar, att läsa och är fortfarande grym på att härma ljudet av en bil. Och han är för alltid världen bästa.
• Tavlan jag fick av dig i förskotts födelsedagspresent hämtade jag ut från ramverkstaden efter farmors begravning. P satte upp den direkt och den passar perfekt i vårt vardagsrum. Äntligen börjar det bli lite ordning. Vi har köpt en matta i samma färg som tavlans blomma och i helgen kom äntligen ett nytt soffbord på plats. Önskar jag kunde skicka dig ett mms och visa hur bra det börjar bli.
• En (eller flera) elaka råttor tog sig i december in i vår källare och valde att bosätta sig i min kartong med gamla gossedjur. Tårarna rann ner för mina kinder när jag insåg att allt bara var att kasta. Alvin skulle ju få leka med kossan och lysmaskan och med Vide och Viktor. Och så mycket barndomsminnen som rymdes i den där lådan. Då hade jag behövt dig där, för att säga att det inte var hela världen. För så kändes det. Hade du varit där hade det inte varit lika tungt för nu är ju de där fysiska minnena ännu viktigare. Även om jag ju vet att de riktiga viktiga minnena finns på insidan. Hade som sagt behövt höra dig säga det då.
• I augusti ska Alvin börja på den förskola som du var med och hjälpte till att välja. Trollsländan ska den heta och det känns så fint på något vis. När jag ser en trollslända tänker jag ju på dig!
• Vi klarar och på det stora hela taget ganska bra allihopa så du behöver inte vara orolig men vi saknar dig så enormt och skulle väldigt mycket hellre ha dig här!

Ja, det var väl allt för nu. Har en himla massa jag skulle vilja fråga också och diskutera men den envägskommunikation som bloggen erbjuder känns inte lika kul när man vill ha svar. Jag fortsätter att tänka att jag får ta det sen. Men vad då, sen? Det finns ju inget sen (utom möjligen om (får jag hoppas) ganska lång tid om man tror på sådant). Delar av min hjärna verkar ha väldigt svårt att förstå att det är så här det är nu. Livet ska från och med den där jävliga (men på något vis ändå ganska fina) söndagen i november levas så här. Utan dina kloka svar och synpunkter. Jag fattar inte riktigt hur, men det är tydligen så det ska vara nu så jag får väl helt enkelt rycka upp mig, mogna lite grann och vänja mig vid tanken att stå lite mer på egna ben. Men så trist och sorgligt det är att det är det jag ska behöva förlika mig med.

Allt är faktiskt inte jättekul just nu och om en vecka är det begravning. Begravning av min mamma. Hon borde inte behöva begravas. Det borde inte behöva vara som det är.

Sakta, sakta ska livet återgå till någon slags vardag. Imorgon ska jag till jobbet igen. Mer vardag blir det väl inte. Men aldrig mer kommer vardagarna vara sig lika igen.

Idag var inte en vardag. Inte för mig och min familj. Idag begravdes min gamla farmor. En sorg som på något vis kommit lite i skymundan. Men när man är nästan 90 år och har legat på vårdhem i 12 år är saknaden inte riktigt lika stor som saknaden efter min älskade mamma. Begravningen var i alla fall väldigt fin men väckte så klart många jobbiga tankar om den begravning som väntar. Och jag sörjer min farmor, det gör jag. Och jag är ledsen för alla tråkigheter som drabbat min familj på sistone. På samma sätt är jag glad för alla roligheter och tacksam för världens bästa lilla ettåring. Livets alla känslor, både de sorgliga, de fina och de glada känns så mycket tydligare nu.

Dagen då min mor somnade in för sista gången. Så lugnt och fridfullt men så fruktansvärt sorgligt. Om det nu var tvunget att ske hade det aldrig kunnat ske på ett bättre sätt men jag kan omöjligt fatta varför det var tvunget att ske.

Hur kan huvudet vara så tomt och fullt på samma gång?

Mammas borttynande gör så ont och allt bara snurrar men samtidigt är det så tomt på tankar. Man kan väl inte sakna någon redan innan hon är borta?

Det har varit full rulle i mitt huvud i ett par dagar och skrivandet har fått lida. Inte för att jag inte har något att skriva, tvärtom hur mycket som helst som vill ut och som jag säkerligen skulle må bra av att formulera, men vet inte riktigt var jag ska börja. Helgen och början av veckan har, bortsett från det vanliga buset och goset med Alvin mest kretsat kring tankar om mamma och besök hos mamma. Efter besök där i söndags var jag ganska knäckt. Vi hade ett ordentligt samtal men fick avbryta för att hon inte orkade. Så viktiga saker blev inte färdigsagda och jag kände mest ångest från det vi åkte hem och ända till jag igår kväll äntligen kunde träffa henne igen. Hon var på Danderyd hela dagen för att för andra gången på två veckor tappa ut vätska ur buken. 8 (!) liter tappade de ut. Var orolig att hon inte skulle orka prata efter den dagen men ville verkligen avsluta det vi påbörjat. Tänk om man bara skulle hinna halvvägs och sen fanns ingen mer möjlighet. Någonsin. Det är ju så jag måste tänka nu. Det är ofattbart men börjar ändå sjunka in. Hur som hade vi till slut ett makabert men ack så skönt samtal igår. Efter det känns väldigt mycket mer färdigt och på något vis var det skönt att inse att hon har förlikat sig med situationen. Det är helt sjukt att sitta med sin mamma och diskutera hennes begravning men samtidigt är det lite privilegierat att få möjligheten att verkligen få prata igenom hur livet har varit, hur det blev och hur framtiden förhoppningsvis kommer att se ut. De samtal vi har haft de senaste dagarna har stärkt vår relation så mycket och det är knappast samtal man skulle haft om man inte vetat att det är ett av de sista samtalen man kommer ha. Men ja, ni hör ju. Makabert är ordet men som sagt ändå fridfullt på något vis.