Logik enligt Julia

Tänk att det idag gått två år sen jag träffade mamma. Två år sen vi pratade, två år sen jag såg henne för sista gången. Två år av enorm saknad och två år av så mycket glädje som jag så gärna hade velat dela med henne. Tänk allt hon missat! Och tänk alla gånger då jag så väl hade behövt hennes råd och kloka ord. Det känns bara så sorgligt. Jag har nog lärt mig att leva utan mamma och jag hamnar inte i tankevurpor där jag tänker att jag ska ringa henne eller liknande längre. Hon fattas hela tiden men jag har lärt mig att det är så det är. Jag hinner göra små tankemissar ibland mellan barnen, hinner undra varför det bara finns bebisbilder på henne och Alvin, och inte på henne och Vilmer. Och varför är Alvin så liten på alla kort. Men jag vet ju varför lika snabbt som tanken kommit. Och jag kan glädjas åt allt som var utan att gå sönder. Men jag kan aldrig på riktigt förstå hur det nu är tänkt att vara, hur man ska kunna acceptera. Och jag kan aldrig glömma.