Logik enligt Julia

Om solen kunde skina som idag varje dag skulle det nog inte finnas lika många negativa männsikor som det gör.

På förmiddagen har vi varit och röjt på öppna förskolan, nu sover Alvin ute på verandan och när han vaknar ska vi bege oss ut på en lång hundpromenad i det härliga vädret. Man skulle kunna sammanfatta det som så, att vissa dagar är det härligare än andra att vara föräldraledig. Alternativet att sitta med bokslut på jobbet gör det dessutom kanske lite ännu lättare att njuta.

Passar på att njuta idag, imorgon är det jobb igen (vilket visserligen har sin charm det med).


Nya favoritplatsen att gömma sig på.

Upptäckte imorse att kylskåpsdörren stått lite på glänt hela natten. Och som om inte det vore en tråkig upptäckt i sig. Jag kom dessutom till insikten att jag nog är den skyldiga till spektaklet. Extra hårt att inse.

Och nu sitter jag här med en massa beslutsångest för hur ska man göra nu? Äta eller kasta? Chansa eller fega? Snåla eller slösa? Och vi som dels nyligen fyllde på resurserna och dessutom nyligen såg ett program om allt resursslöseri när mat slängs i väst och lovade bättra oss. Detta blev ju en taskig start... Men jag är galet rädd för magåkommor av alla de slag. Åhhhh, vilka problem man kan skaffa sig.

Önskar allt som oftast att jag fick tillbringa var endaste sekund med denna filur. Varför jobba när han sitter hemma och väntar? Eller, jag rättar mig: sitter och väntar är fel ord. När han flänger och klättrar runt hemma i väntan på nytt sällskap beskriver den alternativa sysselsättningen bättre. Hur som. Bättre kille får man leta efter.

Vi sitter bredvid varandra i soffan och spelar ett parti wordfeud (mot varandra). Romantik på hög nivå.

Vilken dag som helst ska en nära kompis till mig föda barn. Jag har ända från början röstat för att hon ska klämma ut den på skottdagen. Vore inte det coolt? Inte många som får en sådan chans och tänk vilken evig ungdom det skulle bli (om nu det är något att fira) men kanske inte så kul med födelsedag vart fjärde år bara? Hur löser man det rent praktiskt? Och borde det inte kunna ställa till en hel del problem i vissa datasystem och annat? Men coolt det vore det. Nu vet vi ju dock alla att barn väldigt sällan behagar titta ut när det skulle passa som bäst men jag lever på hoppet. Knip (idag), knip (imorgon), kläm (på onsdag).

I jämförelse med Alvin ter sig min morgonfrissa riktigt välordnad...

Rapport från ett sovrum: Alvin sov natten till igår helt utan att vakna mellan 19:45 och 6:20. Rekord som heter duga. Jag vaknade en timme tidigare alldeles orolig och var tvungen att kolla så att han andades (check!).

Gjorde han om bedriften i natt? Nej, raka motsatsen. Men detta betyder ju att han kan och det är ju bra. En sådan natt i veckan skulle göra susen. Jag ber inte om mycket jag inte.

En solig dag som denna gör sig vårt vardagsrum som bäst. Det gäller väl i och för sig de flesta rum hos de flesta. Fint och vårigt känns det! Tänk om man skulle kunna ha en vas med färska blommor på bordet. Det skulle vara pricken över i det. Lyckan skulle dock bli kortvarig. Ungefär lika kort som tiden det tar för Alvin att klättra upp på bordet. Med andra ord cirka 15 sekunder. Underbart är kort....

Så klok (och ganska snorig) han är vår son! Möjligen är jag något partisk just vad gäller klokheten och vackerheten. Snorigheten skulle nog alla skriva under på.

• Alvin pekar på fotot av dig och honom tillsammans som han har i sitt rum flera gånger om dagen. Då plockar vi ner det så han får titta ordentligt och så sitter han och studerar det noga och skrattar.
• Pappa är världens bästa morfar till Alvin, han leker och är barnvakt och läser och matar och byter blöjor och är Alvins nya favorit.
• Jag använder din ansiktskräm varje dag och då tänker jag på dig och fasas över den dagen då den tar slut.
• Jag tänker fortfarande att "det måste jag fråga mamma om" när jag står inför ett val och då slår det hårt när jag sekunden efter kommer på att det inte går. Eller jag kommer åtminstone inte få samma kloka svar tillbaka som jag är van vid.
• Alvin springer, hoppar och klättrar på ALLT. Han pratar en massa, men det är väldigt svårt att förstå. Han älskar att leka med bollar, att läsa och är fortfarande grym på att härma ljudet av en bil. Och han är för alltid världen bästa.
• Tavlan jag fick av dig i förskotts födelsedagspresent hämtade jag ut från ramverkstaden efter farmors begravning. P satte upp den direkt och den passar perfekt i vårt vardagsrum. Äntligen börjar det bli lite ordning. Vi har köpt en matta i samma färg som tavlans blomma och i helgen kom äntligen ett nytt soffbord på plats. Önskar jag kunde skicka dig ett mms och visa hur bra det börjar bli.
• En (eller flera) elaka råttor tog sig i december in i vår källare och valde att bosätta sig i min kartong med gamla gossedjur. Tårarna rann ner för mina kinder när jag insåg att allt bara var att kasta. Alvin skulle ju få leka med kossan och lysmaskan och med Vide och Viktor. Och så mycket barndomsminnen som rymdes i den där lådan. Då hade jag behövt dig där, för att säga att det inte var hela världen. För så kändes det. Hade du varit där hade det inte varit lika tungt för nu är ju de där fysiska minnena ännu viktigare. Även om jag ju vet att de riktiga viktiga minnena finns på insidan. Hade som sagt behövt höra dig säga det då.
• I augusti ska Alvin börja på den förskola som du var med och hjälpte till att välja. Trollsländan ska den heta och det känns så fint på något vis. När jag ser en trollslända tänker jag ju på dig!
• Vi klarar och på det stora hela taget ganska bra allihopa så du behöver inte vara orolig men vi saknar dig så enormt och skulle väldigt mycket hellre ha dig här!

Ja, det var väl allt för nu. Har en himla massa jag skulle vilja fråga också och diskutera men den envägskommunikation som bloggen erbjuder känns inte lika kul när man vill ha svar. Jag fortsätter att tänka att jag får ta det sen. Men vad då, sen? Det finns ju inget sen (utom möjligen om (får jag hoppas) ganska lång tid om man tror på sådant). Delar av min hjärna verkar ha väldigt svårt att förstå att det är så här det är nu. Livet ska från och med den där jävliga (men på något vis ändå ganska fina) söndagen i november levas så här. Utan dina kloka svar och synpunkter. Jag fattar inte riktigt hur, men det är tydligen så det ska vara nu så jag får väl helt enkelt rycka upp mig, mogna lite grann och vänja mig vid tanken att stå lite mer på egna ben. Men så trist och sorgligt det är att det är det jag ska behöva förlika mig med.

Nattningen gick väl lite si och så. Alvin sover visserligen sött men det gör även hans far. Så jag har känt mig lite ensam nu sen halv 8. Har varit på halkig hundpromenad (slasket har frusit och det är isgata kan jag rapportera) och nu sitter jag i soffan och laddar för att gå och lägga mig jag med. Vi är som sagt en snuvig familj så kan passa bra med en tidig kväll men känner att man kanske kan vänta till efter 9 i alla fall. Är ju varken pensionär eller ettåring.

Så var ännu en helg snart till ända. Och vad har den egentligen bjudit på förutom en herrans massa snor?

Lite hemmamys. Mycket snörvel. Mycket slask. Och så har vi faktiskt fått köpt ett nytt soffbord. Finally. Alvin gillar det skarpt. Går liksom att åka kana ner. Fast det var ju kanske inte vad vi vuxna hoppats på. Hade snarare önskat att det var mindre intressant att klättra på än det förra. Finare är det i alla fall. Och inga stjärnor i svart tusch på. I ett desperat försök att fixa till det förra försökte jag måla i hacken med svart penna. Det visade sig dock att bordet snarare var mörkt brunt än svart och det syntes ganska tydligt var jag fyllt i. Så då försökte jag (logiskt nog) piffa till tuschfläckarna lite genom att rita hjärtan och blommor och stjärnor. Det blev inte bättre. Och det var vid närmre eftertanke inte tusch- utan spritpenna. Nu är bordet i alla fall ett minne blott (eller det är det är det egentligen inte, som allt annat avdankat står det nu i tv-rummet i källaren i väntan på något, oklart vad) och vi njuter av vår fina rutchkana. Bond, bordet Bond.

Efter som det är för dåligt ljus för att fota vårt agentbord (ja, det heter alltså Bond enligt affären, det har inte jag hittat på) så visar jag istället hur sött liten snorig filur sov mellan oss i soffan igår kväll. Ville inte alls sova själv men är man sjuk så är det förståeligt så han fick somna i min famn och sen stanna nere hos oss. Hoppas älsklingen lyckas bättre med nattandet idag, men det låter tyvärr inte så lovande. Nu har vi ju vant oss vid vuxenlvällar, man glömmer snabbt, och attans om en jäkla förkylning kommer och kör ner oss till noll igen nu så vi får börja om.

För si så där ett år sen handlade väldigt mycket av det jag skrev om sömnen. Allt kretsade då kring just detta. Sömnen är fortfarande i stort fokus här hemma men har övergått i något slags normaltillstånd som jag inte bemödar mig skriva många rader om. Nu har vi dock en plan här hemma. En plan vi jobbat efter i dryga 3 veckor och nu är det dags att sammanfatta det hela.

Ända sen allra första början har vi haft en kvällspigg liten kille som varit ganska svårnattad. I perioder har det gått bra men sen har vi fastnat i diverse olika problem. Han har vägrat sova i sin säng. Han har somnat med vällingen för att sen vakna upp 20 minuter senare och vara piggare än någonsin efter sin lilla powernap. Han har satt sig upp i sömnen och inte vetat hur man tar sig ner till liggande. Han har ställt sig upp i sömnen och sen har vi fått hjälpa honom till ro. Med mera, med mera.

Problem nummer två har varit att han sen nattetid vaknar. Varannan timme, var tredje timme, sista månaderna kanske var fjärde om vi har tur. Personligen tror jag detta har att göra med att vi när han var alldeles ny och pluttig och svag tvingades att väcka honom exakt var tredje timma för att mata. Sen har det suttit i. Jag frågade om det inte kunde bli så på BB men de verkade mest tycka att jag var konstig och så fanns det ändå inget alternativ just då. Vi var tvungna att hjälpa honom att gå upp i vikt.

För en månad sedan såg våra kvällar/nätter ut ungefär så här:
Vid 8 välling i sängen efter kvällsrutin med pyamas, tandborste osv. Med sängen menas då vår säng. Att ligga i sin egen var en otänkbarhet (fast än han i perioder sovit väldigt bra i den). Kanske somnade han, kanske inte. Kanske vägrade han välling, kanske drack han upp all och blev pigg. Säkert var i alla fall att även om han skulle råkat somna inte gick att lämna. En liten klätterapa kan inte lämnas ensam i sina föräldrars säng på ett eget våningsplan. Flyttades han över i sin säng blev det allt som oftast skrik och panik. Antingen direkt eller inom 20 minuter. Det slutade oftast med att han till slut fick komma ner till oss och leka av sig (jag vet, inte bra men det var en omöjlighet att få honom lugn i sovrummet). Till slut fick ofta jag gå och lägga mig även om jag egentligen inte var trött för att få honom att komma till ro. Brevid mig i vår säng. Med välling nummer 2. Sen vaknade vi oftast till några gånger av bök och stök och sen för ny mat vid 3-tiden och sen ett par gånger till av stök innan morgon vid 9-tiden. Han har nästan aldrig när han vaknat till på natten varit pigg och liksom velat gå upp utan han somnar oftast snabbt om igen, men ändå, jag har ju blivit väckt. Hur många gånger som helst varendaste natt. Min räddning har varit sovmornarna. Han har så klart varit trött på mornarna och gärna sovit länge.

En kväll bestämde jag mig. Skärpning på alla fronter. Det är nästan lite pinsamt att skriva det, för jag fattar inte att vi inte tänkt på det tidigare, men steg 1 blev att väcka Alvin klockan 8 på morgonen. Det säger ju egentligen sig självt (och det är därför jag skäms lite för att vi inte testat tidigare) att man blir tröttare på kvällen om man gått upp tidigare. Det funkar än så länge väldigt bra och nu har han kommit in i det och vaknar oftast av sig själv mellan halv 8 och 8. Steg 2 i vår plan är att han bara får sova en gång på dagen och det senast fram till klockan 13:30 och absolut inte mer än 1½ timme. Det känns lite elakt och som att han aldrig får sova ut när vi ofta måste väcka honom men han är glad däremellan och glad direkt han vaknat till efter att ha blivit väckt så jag misstänker starkt att han bara ärvt sin fars sinne för sömn och sovmornar. Han behöver helt enkelt hjälp för att vakna fast han egentligen sovit klart. Dessa två enkla förändringar har hitintills gett oss betydligt trevligare kvällar och han somnar nu oftast i sin egen säng med välling vid 8-tiden utan några större problem.

Vårt andra problem var ju att han envisas med att vakna på nätterna och vara hungrig. Jag fick samma morgon som jag för första gången ställde klockan för att väcka honom vid 8 en liten snilleblixt och insåg att han borde få mer mat på dagarna för att inte vara hungrig på nätterna. Så jag testade att ge honom mer mat vid varje mål. Och ser man på, det gick ner utan minsta problem och då kände jag mig ganska dum (igen) för detta borde vi väl också testat tidigare. Det funkar inte till 100 %, han har fått nattvälling även efter detta några gånger men flera nätter så har han inte det och det känns hoppfullt. Tyvärr vaknar han ändå oftast minst en gång per natt även fast det inte krävts välling men det är i alla fall ett steg i rätt riktning.

Så nu ser nätterna ut så här:
Somnar med välling i egen säng vid 8. Kan någon enstaka gång vakna till och gny under kvällen, vissa gånger löser han det helt själv, andra gånger behöver han hjälpa att lägga sig (står upp i sömnen snyftandes) och ibland måste vi hjälpa till att leta napp. Fortfarande vaknar han allt som oftast minst en gång per natt. Ibland är detta redan vid 12 och ibland vid 6. Vid 6 får han gärna komma över till oss och gosa men vid 12 skulle jga ju önska att han kunde sova vidare i sin säng. Tyvärr är det oftast svårt att få honom lugn där när han väl vaknat. Hos oss somnar han om på sekunden. Mitt i natten tar jag (för det är i ärlighetens namn mest jag som är inblandad nattetid) oftast den snabbaste vägen till sömn. Kanske inte alltid den bästa vägen med tanke på kommande nätter men jag orkar inte strida då. Antar att vi därmed lite får skylla oss själva men vi tar ett steg i taget och försöker låta det mesta fasas in på rätt spår utan tvång. Som detta med nattvällingen. Jag märker verkligen skillnad, vissa gånger är han verkligen hungrig, andra bara ledsen. Bara ledsen - ingen mat. Superhungrig - får välling och somnar direkt och sover då oftast utan minsta bök fram till morgon. Det sägs att inget barn över 6 månader behöver äta på natten men jag tror att alla barn är olika och jag vill inte neka honom det när det är så tydligt det som stör. Och så är jag lite lat då. Jag tror hur som att det snart kommer att vara väldigt sällan eller aldrig som vällingen behövs på natten. Redan nu har vi mer än halverat antalet gånger så jag låter det ta sin tid och låter så att säga Alvin vänja av sig själv.

Vår nästa plan har således inte med att ta fighten och vägra nattvälling. Nej, nästa steg är nog att låta Alvin sova i sitt eget rum. Det sägs ju från många håll att det minskar antalet uppvak ordentligt så det känns värt att prova. Det tråkiga är om det inte minskar och jag då får springa upp och ner för trappen flera gånger per natt eftersom rummen är på olika våningsplan. Men det är väl bara att testa och man vaknar ju ändå så då skadar det väl inte med ett litet extra träningspass. Jag anar dock att detta skulle leda till tidigare mornar. Nu vaknar han ju som sagt ibland inte första gången förens vid 5-6 och då kan man flytta över honom så somnar han på direkten och sover typ 2 timmar till. Är rädd för att han skulle hinna piggna till allt för mycket om han ska bäras upp till oss för att få sova vidare men som sagt, det är väl bara att prova och någon gång måste han ju flytta ut. Men hur mycket jag än suktar efter lite mer ostörd sömn så kan jag inte låta bli att få lite ångest över att inte ha honom nära...


Ibland är det lättare än annars att somna. En tupplur efter långt bad med massa lek på vår semester innan jul.

Det är visst något med hjärtan idag.

Jag funderar på följande alternativ:
1) Skita fullständigt i att det är en dag att vara lite extra kärleksfull
2) Passa på att verkligen fira, fira det som firas kan liksom och i och med detta troligen ge Älsklingen lite dåligt samvete om jag beger mig till affären och inhandlar lite god mat och dryck idag och överraskar med när han kommer hem. Kommer det då att vara kärleksfullt eller mest elakt för att han mest kommer känna att han kanske i alla fall borde uppmärksammat det hela?

Detta grundar sig i och för sig helt på en förutfattad mening om att han kommer välja alternativ 1 (troligen helt ofrivilligt då det är oklart om han noterat vilken dag det är). Om han väljer alternativ 2 så är det ju istället jag som får dåligt samvete om jag kört på alternativ 1. Ja, ni hör ju, vad är egentligen vitsen med en sådan dag? Det dåliga samvetets och krångliga beslutens dag. Eller en lite ovanligt mysig tisdag i februari med rum för extra mycket kärlek. Det är ju rätt fint det förstås...


Mina hjärtan tillsammans på stranden i Oman i december 2011.

Detta skrev jag för ett par timmar sedan men det behagades tydligen inte publiceras. Nytt försök.

Lilla filuren röjer friskt här hemma och de dagar då vilan råkar inträffa i vagnen när vi inte är hemma blir det liksom ingen tid varken till disk, dusch, blogg eller annat. Det finns vissa saker man kan göra tillsammans men exempelvis diskmaskinen känns som en omöjlighet. Då återstår handdisk men hahaha att det skulle inträffa. Öppna förskolan idag på förmiddagen, bra nöje. Hemmalek på eftermiddagen. Just nu jagar Alvin hunden och hunden jagar bollen. Toadörren är numera låst utifrån. Kul ställe att klättra på det där annars. Men ganska hårt. Typ som soffbordet men det övade vi på att ta oss ner från igår så nu känns det lite tryggare.

Sömnen är annorlunda nu. Jag ska verkligen ta mig tid att skriva om det. Om inte annat för att kunna påminna mig själv om hur det kan funka. Men innan jag fått arslet ur så har väl rutinen ändrats. Igen.

Någon är lite uttråkad nu. Hunden gick och la sig. Dags för mig att jaga.

Kul med tunika!

Det är konstigt, själv lever jag i någon förhoppning om att min son ska älska sina fina gedigna träleksaker. Bilar som mer är som en kloss, rejäla grejer och sådant som man kanske möjligen snarare köper i en inredningsbutik än i en leksaksaffär. Sådan verkar dock inte min son vara. Han verkar (i just detta fall) vara så som barn är mest och snarare uppskatta plastiga leksaker i skrälliga färger som tjuter och piper och spelar melodier som man kanske kan bli galen av på riktigt. Det är tur att det finns de i vår omgivning som varit med förr och förstår sig på barn på riktigt och förser honom med dessa skrälliga saker som han älskar. Det är också tur att det i vår omgivning finns de som ännu själva inte varit där och insett vad barn egentligen tycker om och som därmed hellre ger honom gedigna träleksaker som de själva skulle önskat att deras kommande barn skulle älska så att hans mor får sin önksan till viss del uppfylld. Det är inte så att Alvin ratar dessa leksaker, han ratar faktiskt i princip inget utom att ha på sig strumpor och vantar och att sitta still i mer än en minut åt gången, men man märker faktiskt att de där låtande, blinkande sakerna fascinerar honom ganska mycket och skulle jag välja ut en leksak att roa honom med en hel dag vore det dumt att välja något annat än den lila klockan som spelar melodier om man trycker på knappen i mitten, på knappen uppepå eller om man snurrar på hjulet på sidan eller drar i luckan på framsidan. Det vore det och jag är inte större än att jag erkänner detta och ser mig besegrad. Det finns en anledning till att dessa leksaker tillverkas och säljs och det är inte att dagens moderna föräldrar och barn inte förstått tjusningen med barkbåtar. De har sin charm de mer men dessa leksaker är faktiskt, fint nog, anpassade efter barnens åsikter om vad som är kul och det är ju en ganska bra start. Även om en stackars liten förälder ibland kan oroas för sin mentala hälsa efter att ha lyssnat på samma melodi hundrafemtioelva gånger på rad.

I en bråkdel av en sekund lät jag en burk med ris stå ensam på köksbänken. På den tiden han den lilla, numera tydligen ganska långa, filuren ta sig dit och tippa ut burken över sig själv och golvet. Ni vet hur ris liksom klibbar fast på allt? Då kan ni tänka er på hur många ställen det han klibba fast när filuren sekunden efter slänger sig ner på golvet i ett glädjetjut och liksom börjar simma i den uthällda portionen ris. Det blev liksom ris överallt. Jag menar verkligen överallt i hela köket. Och på Alvins kläder, och tofflor och i håret. Jättesvårt att få bort. Fastklistrat. Men han var lycklig och det är ju huvudsaken.

Kul att kunna glädja någon liksom.

Här är han, filuren i egen hög person. Inte simmandes i ris på just denna bild men surfandes i soffan. Läskigt ofta man hittar honom så här.

Före och efter:

Efter 14,5 månaders kämpande sov Alvin i natt 10 timmar i streck. Jag tror inte ni förstår vilken sensation det är. Han brukar maxa på 4 som bäst. De fyra första av dessa timmar var innan jag gått och lagt mig men 6 st var alltså även del av min natt och jag vaknade inte av något annat heller. 6 timmars sömn i streck! Mer än 1½ år sedan jag fick prova det sist och jag trodde knappt mina ögon när jag kollade på klockan efter att ha vaknat av ett litet skrik vid 5 över 6. Jag försökte verkligen få det till att klockan var 1 men det var ju minutvisaren. Jag kunde bara inte tro det men mirakel sker tydligen. Och nu dröjer det kanske 1½ år till nästa gång men det var i alla fall ett bevis på att det inte är en omöjlighet att få lite ostörd nattsömn. Och så klart ångrar jag att jag själv inte kom i säng förens vid midnatt, jag menar, det hade ju kunnat vara 8 timmar men man kan inte få allt och vem vet, då kanske han hade vaknat tidigare.

Efter denna natt toppade jag sedan med lite sovmorgon (det var min tur idag, älsklingens tur imorgon) och nu är jag ganska så utvilad tror jag. Men vet inte riktigt var jag ska lägga energin. Det är helt ljuvligt väder ute, strålande sol och gnistrande snö men mest om man tittar från insidan. Det är närmre 15 grader kallt så jag tror tyvärr vi får hoppa uteleken idag. Någon måtta får det vara. Allt damm här inne syns väldigt tydligt när solen skiner så starkt men städa känns inte så lockande. Är på lite hemmafixhumör, roligt hemmafix, inte städ men vet inte vad det skulle kunna vara. Längtar väldigt efter att slänga ut vår sunkiga soffbord men det skulle bli lite tomt när nytt inte är införskaffat ännu och det lär det ju inte bli här innifrån. Får se om krypet i fingrarna leder någon vart eller om det helt enkelt bara blir en massa lek.

Åhh.... Dessa kom Älsklingen hem med igår så nu får jag lukta och titta och bli glad till frukosten fast klockan är tidigt och jag snart måste lämna huset och övriga familjen för att gå till jobbet. (10 minus ute, det blir en kall promenad på närmre en halvtimma).