Logik enligt Julia

Så var den passerad. The D-day. Inte bf-dagen men min första D-day. 36+0, dagen då Alvin kom och jag har nu alltså slagit mitt gravidrekord. Så här länge har jag aldrig varit gravid tidigare. Det är lite delat, alltså, det är ju så klart jättebra att den valt att stanna så länge och jag hoppas ju att den stannar ytterligare lite, i första hand förbi 37+0, prematurgränsen. Men ändå, jag är liksom laddad nu, har velat vara beredd på tidigare leverans och vill fortfarande inte bli överumplad som sist. Men vill ju ändå vara inställd på senare så att inte väntan blir så lång. Den känns redan kan jag faktiskt säga, så snart 36+0 var passerat blev det liksom tydligt för mig att detta kan ta tid. Fast ändå, jag vaknar varje natt av förvärkar så starka att jag måste gå upp och gå. Har klarat mig utan Bricanyl i 2 nätter nu men i natt var jag tvungen att ta alvedon för att det gjorde så ont. Igår natt fick jag gå och värma vetekudden. Det är svårt att tänka sig att ha så här ont i upp till 6 veckor till. Samtidigt är jag inte klar med att vara gravid även om det känns tungt nu. Med stor sannolikhet är ju detta sista gången och det är onekligen något speciellt med att bära ett barn i sin kropp. Att känna små sparkar, se hur kroppen förvandlas och gå och vänta, det är ju underbart mysigt. Än så länge och utom när det gör ont.

gr

Fick jag välja skulle det nog dröja en 2 veckor till ungefär. Nu får man ju inte välja och jag funderar vidare i min ovisshet...