Ninni

Hemma igen i myset framför brasan. Begravningen gick fint och Alvin sov sig igenom hela cermonin.

Ninni var över 90 år och har levt ett rikt liv. Mycket resor och äventyr. Dock fick hon aldrig en egen familj. Hon hade aldrig (så vitt jag vet) någon partner och hon fick således inga barn. Farmor är hennes syster och någon annan släkt har hon inte. Och när man är över 90 finns inte så många vänner kvar i livet. Det hela var således en väldigt liten tillställning. Min farmor är gammal och sjuk och bor sedan många år på sjukhem (precis som hennes syster gjorde de senaste åren) och var inte med. Det var farfar (med "väninna") och mina föräldrar, 2 av mina 3 bröder (den tredje pluggar lite för långt norrut för att komma), den enes sambo och jag och Alvin. Och så var min moster med eftersom hennes man som är präst förättade det hela. Det var fint och sorgligt. Begravningar blir visst alltid sorgliga, även om man inte står den döde så nära så är stämningen sådan att det är svårt att inte bli tagen. Och jag tyckte att det kändes lite extra att vi var så få. Hade inte vi varit där hade ingen kommit liksom. Tänk om hon inte haft en syster. Och tänk att vi är hennes närmsta, men jag har många som jag ser som närmre mig. Låter kanske elakt att skriva så men det är den krassa verkligheten. Hon var en rolig dam att besöka när man var liten och hon är min släkt men inte min närmsta. Och allt detta fick mig att känna en ännu större glädje inför att ha en familj. Att ha Alvin och att ha alla mina syskon. Man borde aldrig bli helt ensam med en så stor och god familj. Tycker i alla fall att det hela blev väldigt värdigt och fint och Alvins närvaro, ensam i sin generation på pappas sida visade med sitt deltagande att livet har sin gång. Tror det är en nyttig insikt för alla.

Efteråt fikade vi allihopa hemma hos mamma och pappa. Vi pratde om ditten och datten och också om minnen av Ninni. Fina historier och fina minnen så klart. Men också om hennes mer bitska kommentarer. En av de allra sista gångerna jag träffade Ninni när hon fortfarande var någorlunda klar i huvudet på fika hemma hos mina föräldrar kom hon som på den gamla goda tiden fram och ryckte mig i kinderna och sa "åhhh vad du har vuxit". Då detta var när jag var över 20 och redan hade flyttat hemifrån svarade jag något liknande "nja, jag vet inte, tror inte att jag växer så mycket längre" och fick till svar "nej inte på längden kanske...". Kort därefter kom min bror ut ur sitt rum och möttes av "men usch så blek du är, du borde sola". Ärlig som få var hon vår Ninni.

Vila i frid kära Ninni.

Publicerat: 2011-02-18 @ 19:45:12


0 kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se - allt om bloggdesign!