Logik enligt Julia

Med anledning av den stundande 10-månadersdagen var vi idag på läkarkontroll på Bvc. Det var en väldigt bra läkare (ungefär 100 gånger bättre än den vi var hos för magen) och hon kom med flera konkreta råd om magen och lyssnade och brydde sig (kan ju tyckas självklart men så är det uppenbarligen inte alltid) och bekräftade mina idéer. Och så kollade hon att allt var fint vilket det var och han klarade allt han förväntades göra och en hel del till och fick beröm så jag fick bli lite extra stolt över mitt lilla underbarn och även om han inte är så stor så växer han son han ska. 8850 g och 74,2 cm (noga ska det tydligen vara). 

Ska göra ett nytt försök snart, får se vad mini-bossen säger om saken.

Ja, ja. Idag har vi haft en bra dag hela familjen trots kladd i ögonen och lite feber på Vilmer. Inledde med fika och lek med morfarn som kom förbi efter att ta lämnat bror 3 på Bromma. Sen tog vi oss en promenad allihopa. Och med promenad menar jag inte någon skogsmullebravad utan vi gick till Blocks och besökte Systemet, Apoteket och Coops kafeteria för en lunchkorv och sen hem igen. Och så lagade vi en sjukt god stek. Mest av allt luktade den gudomligt men den smakade gott också. Och vi hade, för en gångs skull, en väldig harmonisk middag med tända ljus till och med. Vilmer satt nöjd i sin stol så länge han hade något att pilla med. Alvin åt lugnt och bra utan tjat och när han var klar gick han och satte sig i soffan och såg på film och jag och P kunde sitta kvar lugnt vid bordet och äta upp maten och njuta av varsitt glas rött. Ganska länge. Ända tills mitt tredje barn P, som gått bort till diskbänken för att hämta något, bestämde sig för att sparka till Vilmers lekboll i förhoppning om att jag lite käckt skulle fånga den. Tydligen är jag inte så käck (eller så hade jag inte i tanke att det skulle komma en boll flygande just då i den lugna middagen) utan istället flög bollen genom hela köket, välte ut mitt vattenglas och sen vidare och välte ut P:s vinglas. Synd på duken jag fyndade på rea igår. Jag undrade just när jag la på den hur länge den skulle hålla sig fräsch men det var ju kanske inte min käre sambo jag oroade mig för mest då. Jag lät i alla fall bli att bli arg (man kan ju inte bli arg på ett barn liksom) och jag hoppas tvättmaskinen gör sitt jobb. Det var i alla fall, som sagt, en bra dag och nu ska vi se om vårt senaste tilltag: Pippi vaktar i natt Alvins säng från lejon, tigrar, tjuvar, monster och spöken, ger en fridfull nattning. 

2013 inleddes väldigt tjock för att eskalera kraftigt i ganska exakt tre månader. 

Rivstartade som vanligt året den 2 januari med årsbokslut (my god så skönt att slippa i år), så till den hårda grad att jag sen blev sjukskriven på halvtid och kort efter på heltid. 

Spenderade dagarna i lugn och ro hemma fixandes och väntandes. Och med full fart med Alvin på eftermiddagarna och kvällarna. Och väntade, och väntade i vad som kändes som en evighet. Till slut behagade filuren i magen titta ut, på självaste påskaftonen klämde jag skrikandes ut en inte skrikandes blå liten Vilmer som lyckligtvis fick både trevligare färg och mer skrik i lungorna ganska snabbt.

Det firades som vanligt midsommar i Kaggeboda. Sen var det bröllopsfest för bror 1 och semester på sjön med morfar.

Och däremellan häng i trädgården och i Plaskdammen. Och om bärselen var min accessoar sommaren 2013 var sparkcykeln Alvins. Sommaren bjöd också på en ny liten kusin. Och så led sommaren mot sitt slut och en regnig men fin lördag i augusti döptes Vilmer ute på Tuna. Treåringen som i augusti slutade med blöjor, i november med välling och i december med napp.

Ja, ja, jag blev alltså ett år äldre igår. Äldre och visare (eller inte). Jag måste i alla fall se sliten ut men det kan lika gärna vara sömnlösheten som åldern. Efter ganska tydliga instruktioner till P fick jag en barnfri hotellnatt i present. När storfisen hämtats av morfarn och lillfisen lämnats hos farmorn och farfarn åkte vi (efter hämtlunch i soffan) in till stan och checkade in. Och möttes av den vänliga (?) frågan om vi lämnat barnen hemma för en natt på tu man hand. Syndes tröttheten och frihetskänslan så tydligt alltså? Fint rum med fantastisk utsikt, massage för mig, Spa för oss båda och sen en mogen middag i hotellets restaurang hann vi med innan jag stängde ögonen vid 11. Och vaknade 7:30 (och några gånger däremellan så klart). Vad tusan! Men det var så underbart ändå. Bästa helgen på evighet (sist jag sov barnfritt var i februari(!)) och till och med mjölkstockningen var värd besväret. Så efter en inte alls så sen frukost som jag hade önskat åkte vi hem och inväntade barnleveranser och födelsedagsfirargäster. Och Alvin var den bästa firaren av alla. Så sprudlande glad sprang han in och ropade "grattis mamma!!!" och gav mig tidernas bästa kram. Både han och Vilmer hade haft det bra. Helt väntat vad gäller Alvin, lite mer förvånande hade Vilmer inte gråtit en enda gång, sovit långa pass i egen säng samt druckit välling! De uppför sig annorlunda på bortaplan kan man säga. Det var i alla fall gott att få hem dem och nu vet jag ju vad Vilmer kan. Allra bäst tyckte dock mitt vänstra bröst att det var att födelsedagsfirandet inte var längre än så.

Lite eget luciafirande då vi passade på att försöka sova istället för att infinna oss på dagis klockan 7. Känns som det var ett bra beslut och dagen har varit väldigt mysig och avslutas framför brasan med ett glas julmust.

Och äldste sonen pratar om monster och lejon och tigrar men det är i alla fall P som skrämmer bort dem på nätterna. P som lyckats ramla så han fått sprickor i 2 eller 3 revben och därmed är tämligen invalid för tillfället. Det ska ju inte vara lätt alltid.

På plussidan finns att jag är ganska klar med julklappsinköpen. Alla barnklappar (både till mina egna och deras kusiner) är klara och återstår bara klapp till klapp-bytar-lek och P. Och imorgon ska vi klä nyinköpt julgran i äkta plast. På något vis ska ju lucia firas trots att jag igår natt vid 3-snåret tog beslutet att inte köra upp hela familjen 1,5 timme tidigare än vanligt en ledig dag för att låta Alvin delta i luciatåget på dagis. Hoppas jag blir förlåten.

På minussidan: jag har tydligen börjat nattamma igen. Det som gick så bra att sluta. Lite för bra kanske. I alla fall ledde sjukdom till ett bakslag som jag nu inte lyckas tar mig ur så där enkelt igen.

På plussidan: Alvin har slutat med kvällsvälling utan större problem (så nu blir det väl bakslag även på den saken bara för det). Magsjukan blev ett naturligt stopp och nu säger han varje kväll att han är en stor kille som inte dricker välling. Men jag dricker vatten. Och så tar han en klunk och somnar.

Till plussidan måste jag också lägga till att Vilmer idag somnade själv i sin spjälsäng för första gången. Jag satt bredvid men han somnade inte av amning och inte i min famn. Hoppet lever!

Och ja, det är väl så det är. Plus och minus. Minus och plus. Och jag är så trött ibland och sover så lite vissa nätter men ändå är jag inte speciellt knäckt. Konstigt. Eller överlevnadsinstinkt. Eller så är jag bara knäpp. Det lär visa sig antar jag. Antar att de där bus-bröderna både tar och ger energi, och mest ger, av hjärtat att döma.