Logik enligt Julia

Vi fick vänta väldigt länge men nu verkar det faktiskt som att Vilmer ska slippa gå tandlös genom livet. Igår skådade jag hans första lilla vassa tand och idag syns ännu lite mer. Konstigt nog i överkäken, trodde att det i princip var givet att de två första kom nere i mitten men så har han ju alltid varit lite speciell. Bara det att vänta tills man är 13,5 månader med att få en tand är ju ganska avvikande så det är väl inte konstigare än det.

Grannen har klippt häcken igen. Fantastiskt jämnt och fint som vanligt. Eller vänta, är det något som står upp? Och inte kan det väl vara så att den liksom sluttar mot gatan? Jag måste se fel.
På bilden kan man även se ett av våra äppelträd. Mycket lutar åt att vi i år får cirka 3 blad per träd. Någon äppelblom lät vi inte se röken av. Men det blir ju väldigt mycket mindre att krattat i höst och det ser jag framemot (löven vi kratta in i rabatterna förra hösten har konstigt nog inte mirakulöst försvunnit).

My gosh vilket skutt Vilmer tagit den senaste månaden.

Sommaren var på besök under påskhelgen och vi har haft det underbart skönt i solen. Både hemma i trädgården, i lekparken och på Tuna (där vi pausade påskmiddagen för att gemensamt hugga ner ett träd).

En speciell dag för oss. Och ett speciellt datum för oss. 

Idag har jag rensat avlopp (uäck!). Tränat mig trött och rosig om kinderna. Lekt i sandlådan. Njutit väldigt mycket av sol och trädgård och barn som nästan verkade leka tillsammans.

Det är ett riktigt lyxproblem detta. Sitter i en solstol mot en varm vägg i lä. Vilmer sover i vagnen och jag väntar på att fröken Rut ska bli klar inne. Vi måste tydligen ha det väldigt skitigt för hon har hållt på 55 minuter längre än planerat. Jag har det i och för sig bra på alla sätt och vis, MEN det tar av min träningstid. Nu är jag liksom äntligen igång och kör men det måste ske när Vilmer sover och ju längre tid det tar innan jag får komma in, desto mindre blir sannolikheten att han fortsätter sussa sött ett pass igenom. Har inte planerat latdag idag men här sitter jag (visserligen angenämt) och latar mig. 

Vår nye lille kock är som en ny människa sen gåendet lossnade. Lite mindre klätterapa (men bara lite) och så mycket nöjdare. Och än så länge går han inte lika fort som han kröp så det är liksom lite mer tid att andas nu. Och som sagt, han älskar sin spis och står gärna där och pular.
Det här med att bara sova en gång går mest framåt men igår blev det ett litet bakslag då han somnade under köksbordet vid 10. Idag gick det prima men så sov han (och Alvin och föräldrarna) ända till kvart i 8 imorse! Gårdagens kalas var visst hårt och det blev riktigt stressigt imorse. Hoppas på en repris, alla var vakna vid halv 6 men lyckades på något vid somna om. Skönt och välbehövligt!
Och bara en vila ger längre vila också. Hann idag både träna (!), duscha, fixa lite och lata mig under nästan 2 timmar. Kan nog bli bra detta. 

Idag har vi firat svärfars 65-årsdag med överraskningsmiddag med massor av gott. Nu behöver vi inte äta på ett tag.

Den tandlöse nästan-ettåringen här hemma visar ett väldigt stort intresse för tandborstar så igår när jag var tvungen att köpa en ny till Alvin (efter att den tandlöse snott storebrors och rört runt jord i en blomkruka med den) så köpte jag en till Vilmer med. Förr eller senare (senare verkar det som) kommer det väl någon tand att borsta och det verkar ju dumt att inte uppmuntra intresset när tillfälle bjuds. Jag är ganska säker på att det kommer komma perioder av ganska stort ointresse.

Idag är det dagen jag skrev om för några dagar sedan. En vecka innan ettårsdagen. Väldigt konstiga tanke. Allt efter idag är liksom lika mormorsfritt för båda barnen. Sjukt konstiga tanke.

Det pågår trädbeskäring i trädgården denna vecka (de verkar komma lite när som på grund av vädret som verkar ha lite svårt att bestämma sig för vilken årstid det är). Hemma pågår soffklättring och det var tydligen spännande att titta ut på gubben i trädet. För både liten och stor. Hittade dem så här när jag kom tillbaka från köket.

Oj, oj, vilken klätterapa det blivit av Vilmer. Han svingar sig upp i soffan lätt som en plätt så nu försöker jag lära honom att gå ner också. Från soffan är det väl ganska lugnt men känns inte lika tryggt när han klättrar vidare upp på soffryggen och ställer sig på fönsterbrädan. Eller när han klättrar upp på soffbordet och kryper runt där. Andra nya roliga färdigheter är att öppna samtliga lådor i köket och hälla ut mjöl, knäckebröd och grötpulver på golvet. Och för all del även att sätta sig i lådorna. 

Fyra randiga mössor i en sandlåda och nog känns det som vår i luften trots blåst och vinteroveraller.

Dagarna, och framför allt mornarna, blir väldigt långa när man startar klockan 5:30. 

Jag VET att man inte ska jämföra barn och jag VET att (typ) allt är normalt och jag vill inte vara värsta prestationsmamman men jag kan verkligen inte låta bli att tycka det är lite jobbigt att Vilmer inte tagit mer än enstaka steg då och då. Alltså han är ju verkligen inte "sen" på något vis men när jämnåriga (och yngre) går så vill jag så gärna att han ska göra det också. Varför vet jag egentligen inte. För att man säger att de barn som gör framsteg är duktiga och jag vill ha ett duktigt barn? Har varit väldigt bortskämd med Alvin, behövde (och behöver) aldrig direkt vänta på något. Han var full fart framåt från första stund. Riktigt så har Vilmer aldrig varit men han var väldigt tidig motorisk till en början. Satt, vände sig, ålade, kröp och reste sig tidigt. Men nu, han har ju gått med stöd i nästan 4 månader men ändå släpper det inte. Jag vet, det kommer när det kommer men det är nytt för mig. Att han är tandlös bekymrar mig inte så mycket men det där med att gå, det längtar jag verkligen efter. Fast så får man ju inte säga. Trodde bara att han skulle vara i full gång nu. Antar att en väldigt tuff period i december på grund av magen och mycket sjukdomar sista veckorna fördröjt det hela lite, eller så är han bara "segare" än brorsan men jag vet inte, det känns jobbigt på något vis. Och så känns det så klart lite extra jobbigt att känna så. För det får man ju inte och allt kommer när det kommer. 
Alldeles perfekt i sin egen takt. Så klart.

Oj vilken vecka det blev. Har lekt ordentlig och jobbat hela veckan. Bara ett gästspel i en vecka, på riktigt är det inte dags förens efter sommaren. Oturligt nog tajmade Vilmer in en vecka med ganska besvärande feber så pappan fick inte den enklaste av föräldraledigheter och för egen del bjöd inte nätterna på bästa tänkbara uppladdning. Men på det stora hela var det ändå en ok vecka. Att jobba var ovant men blev läskigt snabbt en vana. Att vara ifrån Vilmer var tråkigt men jag uppskattade luncher i lugn och ro, att gå på toa med dörren stängd (tänk vad de skulle skrattat åt mig på jobbet annars) och att vara i alla fall försök till smart för ett tag. Och jobbet gick bra bortsett från att min dator inte alls var van vid att jobba och inte direkt kom in i matchen på hela veckan.