Logik enligt Julia

Bara måste visa bilder på gårdagens underbara solnedgång. Tagen från gårdsplanen vid mitt föräldrahem. Mammas favorit utsiktsplats. Lätt att förstå varför...

Det är lite känsloöversvämning just nu. För tre dagar sen dog min älskade mamma. Om fyra dagar ska vi fira min älskade sons och hennes enda barnbarns ettårsdag. En dag som bara ska vara glad. Precis som alla dagar med Alvin. På måndag toppar vi med att begrava min gamla farmor.

Det är lite mycket just nu men jag tycker nog själv att jag trots allt har läget under kontroll. Allt känns overkligt men den där älskade ungen håller mig på jorden. Någon gång ska jag för min egen skull försöka formulera vad som hände men är nog inte redo riktigt ännu. Så jag fortsätter umgås med familjen, kramar mammas halssmycke som nu hänger kring min hals, leker och myser med Alvin, plågar älsklingen genom att pendla mellan glädje och sorg ungefär var tredje minut och samtidigt försöker jag fatta vad som egentligen hände. Ja, ni hör ju. Full kontroll.

Har precis avnjutit en mycket lyxig lunch tillsammans med min son bestående av den fashionabla rätten blodpudding. Vissa rykten hade gjort gällande att det skulle uppskattas av små nästanettåringar, att det skulle vara väldigt lämplig mat för nästanettåringar att plocka med själv samt att det så klart dessutom är väldigt nyttigt och järnrikt. Så jag återvände till barndomens smaker och ja. Det smakade faktiskt helt ok. Det var vi överens om. Allra mest höll hunden med på den frågan. Lämpligt att äta själv? Nja, till en början kanske men sen blev det väldigt mycket svart klet som ser ut som en blandning mellan bajs och blod på väldigt stor del av stol, golv, kläder och Alvin. Även här får jag nog säga att hunden troligen var mest nöjd. Ganska nöjd är även jag som slapp städa golvet. Det fixade hunden. Så himla praktiskt att ha honom hängande under bordet. Fast ibland misstänker jag allt att Alvin ganska medvetet tappar ner mat bara för att det är kul att se hunden äta den. Finns visst för- och nackdelar med det mesta.

Nu ska vi åka och besöka mamma/mormor. Alvin har ritat en teckning till henne. Sin andra i livet. Vilket mästerverk. Hoppas hon blir lite uppiggad i sjuksängen.

Bara för att visa att vardagen faktiskt flyter på parallellt med att min mamma blir allt sämre så måste jag som så många andra beklaga mig lite över det här med vintertid. Tidigare var det liksom en bonus. Man fick sova en timme extra. Nu har det istället lett till att de morgnar som tidigare var i tidigaste laget för att helt falla mig i smaken nu förskjutits till att starta redan klockan 6. Sov morgon - pyttsan!

Men shit vad söt han är den där filuren. På något vis kommer han undan med det mesta.

Har vaknat till strålande solsken efter sovmorgon till 10 (tack älsklingen) men ändå är jag tråkigt nog inte på strålande humör. Mamma är verkligen dålig bu och det är så jobbigt. Jobbigt att inte veta vad som väntar och jobbigt att veta vad som väntar.

Idag ska vi i alla fall utnyttja vädret och höststäda huset. Man gör visst så när man har hus. Förra året hann vi inte, en viss liten filur överraskade oss ju med att titta ut 1 månad tidigare än vi räknat med och snälla svärföräldrarna fick ta hand om trädgården medan vi låg på BB. Några dagar efter vi kom hem kom snön så det var tur det. I år kommer de och hjälper till under mer ordnade former och efter dagens arbetspass blir det gemensam middag. Vi tänkte grilla så grillen ska inte städas undan.

Imorgon väntar besök på bilmässan. Min personlighet har tydligen förändrats totalt men det ska bli riktigt kul och Alvin gillar ju bilar. Och att låta som en bil så vi får se hur han reagerar i en mässhall full med vrålåk. Efter det ska vi besöka sjuklingen och tills dess ska jag verkligen fundera på om det är något jag absolut vill tala med mamma om. Så nära är det nog inte (hoppas jag) men ändå. Vill inte ångra mig sen över saker som inte blev sagda men vill samtidigt inte ha något slags sista samtal. Det är jag då rakt inte mogen för. Fast är man någonsin det?

Mycket allvar idag men sånt är mitt sinne. Här kommer i alla fall en glad kille på pappas coola bil och genast blir jag på lite bättre humör...

Dags att trampa till jobbet. Hur mycket hellre skulle jag inte just nu slå mig ner bredvid Stålmannen på lekmattan?

Ny vecka. Nya tag. Efter en helg som bjudit på kontraster, fest på krogen och tidig morgon ute i gungan så är det nu dags för veckans första arbetsdag.

Detta var verkligen helgen då Alvin började gå på riktigt. Första stegen tog han ju för cirka en månad sen men nu går han verkligen. Det är liksom sättet att ta sig fram nu. Bortsett från när han har skor på sig. Då blir benen som spagetti. Men i övrigt. Och föräldrarna är galet fjantigt stolta.

Nu ska jag slänga i mig det sista av frukosten och promenera iväg. Saknar redan lilla filuren, hur ska jag klara dagen?

Ute i trädgården tidigt igår morse:

Lite trötthet idag trots natt i gästrummet. Igår var jag på partaj. Avslutning och prisutdelning med korpen. Vi kom ungefär så sist som man kan komma men vi hade kul ändå. Det blev inte jättesent eller vilt men när man inte kommer i säng förens halv 2 och den inbyggda väckarklockan säger god morgon vid 8 är man inte utvilad trots en ostörd natt. Det är trist men jag verkar helt förlorat förmågan att sova på morgonen hur mycket jag än skulle behöva det. Tror jag får önska mig en natt i gästrummet en vanlig natt med tidigare sänggång. Nu vet vi i alla fall att grabbarna klarar sig bra ensamma en natt och jag saknade troligen dem mer än tvärtom.

Idag har vi varit på dop, Alvin briljerade med sin gång och sina billjud. Polaren och dopbarnet hängde inte med men verkade nöjd ändå och det borde han vara. Det var en fin och trevlig dag.

Har idag upptäckt minst 2, kanske 3, nästan färdigkläckta tänder i Alvins mun. Förklarar kanske den värdelösa sömnsituationen senaste veckan.

Nu väntar jag på att ugnen ska göra det sista med steken (!) och potatisen medan älsklingen nattar lilla älsklingen. Sen kan lördagskvällen börja!

Kanske inte som det var tänkt men kul ändå!

Det här med att sova själv verkar inte vara särskilt troligt att det sker igen. Vi får Alvin att somna men sen vaknar han i skrik och panik och efter det går det inte att få honom att sova själv. På nätterna är det lösbart, han får helt enkelt sova mellan oss i sängen tills denna lilla period är över men på kvällarna. Hur ska vi göra då? Jag vill faktiskt inte, hur trött jag än är, gå och lägga mig vid den tiden så antingen resulterar denna sova-själv-vägran i att han helt enkelt får vara vaken tills jag är redo att krypa till kojs eller så får han ligga på mig i soffan och jag får ungefär inget gjort på hela kvällen. Nu lyckades jag dock få honom att somna i vagnen efter första vakningen. Kan ju hoppas att vi i alla fall hinner med lite middag innan nästa vak.

Idag har vi i alla fall haft en trevlig familjedag så jag är glad och nöjd ändå och det tror jag även älsklingskillarna är även om de blev lite less av affärerna i Bromma blocks efter ett tag. Jag hann i alla fall klippa mig och det var verkligen inte igår. Snarare typ i våras. Om någon månad planerar jag att klippa lugg. Nog för att man typ alltid ångrar sig, mössa går inte ihop med mitt självfall och det blir en del jobb att hålla luggen så där rak och fin och platt med mitt burr men det är ju väldigt snyggt. Och jag tänker mig att jag borde passa på när allt babyfjun i pannan (som verkligen inte bara är fjun utan en hel frisyr) ändå har lagom lugglängd. Ser faktiskt fram emot det men det var för kort fortfarande. Hade bara blivit värre (vilket det egentligen inte borde kunna bli). Ser också fram emot att sluta fälla så mycket hår. Blev bra ett tag men sen jag färgade det är det värre än någonsin. Toning kanske för att bli av med utväxt men inte med håret? Har också införskaffat lite multivitaminer på frisörens inrådan. Hon frågade om jag var i en stressig period i livet. Antar att det finns olika typer av stress...

Snälla älsklingen serverar nu middag och sen ska vi skrapa varsin trisslott för att fira att han idag fått besked om ett nytt och spännande jobb. Jag vet, skumt sätt att fira på men kul. Om vi vinner i alla fall.

Och jag har nu förflyttat mig och sitter med orolig men sovande Alvin i knät. Så länge dög vagnen. Kommer han vakna igen när jag lägger ner honom? Vardaglig spänning här hemma hos oss.

Det var inget stort plan jag åkte hem med idag. Ungefär som ett leksaksplan såg det ut. Och vid ombordstigning bjöds det på godis och öronproppar. Och de behövdes. Men smidigt ändå. Mindre än 2 timmar efter att jag satt på utbildning i Jönköping satt jag på vardagsrumsgolvet och lekte med Alvin. Alvin som går allt mer, försöker (och lyckas) klappa händerna, fullkomligt älskar att jaga hunden och att själv bli jagad av sin pappa och som använder precis allt som låtsas telefon. Och som just i detta nu ligger bredvid mig i soffan och sover (på min bortdomnade vänster arm) eftersom han skriker i panik om man försöker lägga honom i hans säng eller vagn(varför?). Och som är helt galet söt så det är förlåtet att kvällar och nätter på sistone varit rätt besvärliga och då jämför jag ändå inte med de direkt bästa av nätter. Men jag lever på hoppet. I natt kommer vändningen. Eller i alla fall snart.

Dagens plan, 18 platser litet:

Imorgon ska jag på en liten resa söderut för utbildning med jobbet. 05:45 startar resan och jag tror att imorgon kanske blir dagen då jag tar min första kaffe på mer än 5 år. Det verkar piggt och bra och det tror jag att jag kan behöva. Synd bara att jag blir så stirrig och mår dåligt av det.

Och för sakens skull vill jag poängtera att söderut inte nödvändigtvis betyder trevligare breddgrader.

Nu ska jag sussa och snosa på Alvin inför min endagstripp. God natt!

Där är ordet som gäller just nu. Typ femtioelva gånger kan man hinna säga det på en minut samtidigt som man pekar på lampan, en tavla, tv:n, mamma, pappa eller något annat. Enda kriteriet verkar vara att det är över ens eget huvud, allt som är uppåt är kul och spännande och DÄR.

Lovar att skriva det där 11-månaders inlägget och berätta mer om allt nytt (om nu någon skulle vara intresserad) men snart kommer L och Isabelle så nu ska här lekas!

På väg hem från mina föräldrar. Båt upptagen ur sjön idag, igår var vi på anhörigmöte med mammas läkare hela bunten. Inte så kul ämne men bra att få höra lite fakta och att alla syskon fick litet tillfälle att prata av sig. I torsdags var det roligare sysslor. Teammöte på jobbet med efterföljande middag på Fridays och efter det Zpanska flugan på Chinateatern. Riktigt rolig faktiskt och helt klart sevärd. Var lite rädd att det skulle vara väldigt mycket fars (som det som går på TV4 hela somrarna och är skittråkigt) men inte alls. Och när jag kom hem hade Alvin sussat utan avbrott sen klockan 7, en sådan kväll har då inte inträffat när jag varit hemma. Sen vaknade han så klart när jag gick och la mig och krävde att få sova med mig. Men ändå, skönare med lugn kväll än inget alls och efter att ha varit borta en hel dag och kväll var det då ganska mysigt med lite gos.

Nu är vi hemma på vår gata och jag förväntas visst hjälpa till med urpackning...

Frost i gräset och jag ska bara pussa mina älsklingar hej då innan jag sätter mig på cykeln för att trampa till jobbet och göra veckans sista timmar. Lagom olockande.

Lilla älsklingen blev stora 11 månader igår. Mer om det utlovas så klart. Kan ju inte bryta självaste månadstraditionen den allra sista innan årsdagen. Gulp vad tiden går. Hur gammal gör inte det mig?

Tex idag. Alldeles nyss när jag skulle spela säsongens sista korpmatch klockan 20:45 och klagade på att det var så sent. Och åkte dit och mötte halva laget på väg därifrån eftersom matchen började 19:45 och redan var slut när jag kom dit. Grrrr..... Kul i oturen att jag mötte en gammal vän och vi kunde prata ikapp om livet 2 barn rikare än sist vi sågs. Ja, den uteblivna sömnen börjar nog ta ut sin rätt, jag som tidigare var ordningen själv börjar uppträda allt mer förvirrat. Just därför skriver jag upp ALLT i min mobilkalender. Dagens misstag begicks egentligen inte idag utan den dag jag la in det i kalendern på fel tid. Eller så har klockan i kalendern börjat gå fel men det tror jag egentligen inte på själv.

Nu ska jag snart sova så mycket jag kan och försöka sluta gräma mig över missad match samt skänka en liten extra tanke till min farmor som efter mer än 10 år på sjukhem nu verkligen börjar trappa ner. Visst ingen hejd på hur mycket, framför allt min pappa ska behöva klara av.

Alvin är glad som vanligt i alla fall.