Logik enligt Julia

Kan det vara en blivande affärsman jag spenderar dagen med?

Nu har vi lite slösat bort ett dygn med barnvakt på att jobba. Fast det är inte riktigt sant för efter att vi båda klarat av dagens jobb åt vi en smarrig middag på vår lokala tapasrestaurang innan vi landade hemma i soffan. På restaurang bara vi. Det var inte igår inte. Nej, det var på alla hjärtansdag förra året men det var första gången med barnvakt och bara någon timme på en sunkig pizzeria så tror knappt det räknas. Så kvällen har varit unik och dygnet utnyttjat till max. Imorgon jobb igen (nytt jobb för P och årsbokslut för mig funkar inte fullt ut med våra 50% men snart blir det lugnare) och sen kommer lilla filuren äntligen hem. För vad har vi gjort sen vi kom hem? Jo, längtat efter Alvin förstås. Men innan det är dags att hämta honom så ska jag faktiskt göra en sak. Försöka njuta av en natt förhoppningsvis utan avbrott. God natt!

Ett litet tips till er som vill fånga era barn på bild med telefonen:
Vänd kameran mot displayen (funkar på iPhone i alla fall) och sen displayen mot barnet. Då ser barnet sig självt och blir (förhoppningsvis) glatt och så är det bara att trycka av. Man ser ju inte själv exakt vad man fotar men det får man ta för oftast blir det bra.

Fyndade vinteroverall till halva priset på polarn o pyret. Ibland lönar det sig att dra ut på saker. De duktiga skulle kanske hävda att jag haft lite tur med vädret så att den ej behövts tidigare. Tog faktiskt strl 92, lite stor nu men smart modell som funkar ändå och förhoppningsvis är då frågan i alla fall delvis löst redan nu för nästa vinter. Det mina vänner är att vara ute i god tid!

Vad det gläder mig att se att det numera finns annat än att tugga som intresserar med böcker!

Fasar lite för när denne lille man kommer i moppeåldern... Men det är ju ett tag kvar, tills dess kanske han lär sig att balansera på styret?

Att försöka sammanfatta 2011 på ett bra sätt, ett år fullt med så mycket glädje över vårt lilla mirakel och samtidigt så tungt av sorg, är ganska omöjligt.

Detta var året som började med ett litet litet knyte i famnen, han hade precis passerat 4 kilos gränsen och vi tyckte att han redan då hade utvecklats så mycket på den 1½ månad han hade varit med oss. Vi myste vår lilla familj, från och med februari var vi hemma tillsammans väldigt mycket alla tre då P slutade på sitt jobb och började köra eget och så var vi trötta, så trötta. Och alldeles fascinerade av den där lilla krabaten som tog upp all tid och uppmärksamhet och bara blev underbarare och underbarare för varje stund fast han var alldeles fulländad redan när han kom. Påsken spenderade vi först i Dalarna och sen med min familj. Mammas sista påsk och Alvins första (året innan var han en liten prick i min mage som vi inte ens visste om). Hon fyllde 60 veckan innan men hennes kalas missade vi på grund av en ytterst oläglig matförgiftning. Vi som typ inte hade haft en endaste plan i kalenderna på hela våren. Men hennes present som var middag och chokladprovning med hela familjen i mitten av maj missade vi inte. Och så hade vi dop för Alvin den 29 maj. Utomhus nere vid vattnet och med så många som ville vara med. En helt underbar dag och jag blev alldeles överväldigad av hur många som bryr sig så mycket om vår lilla älskling. Sommaren kom och gick lite måste jag tyvärr erkänna, det var nog lite farligt att vara lediga båda två för alla blev liksom ouppstyrt och mest bara slappt vilket i och för sig var väldigt skönt. Midsommar firade vi i alla fall i Norrtälje med P:s familj och vi hann med en vecka på sjön och en tur till gammelfarmor, Leksand och Rättvik i början av Augusti. Och så hängde vi en hel del ute hos mina föräldrar. Åtminstone jag och Alvin försökte hälsa på minst en gång i veckan, både under våren och sommaren och hösten. För redan omkring Alvins dop stod det klart att de där medicinera som tidigare gjort sitt jobb och bromsat mammas elaka cancer ganska bra inte riktigt mäktade med uppgiften längre. Och hon blev tröttare och svagare och efter några dagars sjukhusvistelse i augusti blev det hemsjukvård och dropp nattetid och så mycket påtagligare sjukdom. Och sen så snabbt gick det från att jag länge haft en sjuk mamma till att ha en döende mamma. Fast det var inte så länge var hon döende, den befrielsen kom lyckligtvis men samtidigt så sorgligt snabbt och hela hösten liksom bara försvann. Och mitt upp i alla detta har jag nog faktiskt lyckats njuta av stunderna med Alvin. Och alla framsteg. Detta var ju året han lärde sig sitta, rulla, åla, krypa, äta, dricka själv, gå, prata och så mycket mer.

Börja jobba igen har jag hunnit med också. Halvtid från första september. Och det har varit så lyckat. Uppskattar verkligen  både att gå till jobbet mer och att vara hemma mer sen jag började kombinera och det känns helbra att jag ska fortsätta i denna takt ända till augusti.

Det har verklligen varit ett konstigt år, ett år med så mycket glädje, och så mycket sorg. Avslutet med en skön resa hela vår lilla familj var perfekt efter en tung period med begravningar och annat (och om jag var överväldigad över uppslutningen på Alvins dop kan jag intyga att rörd bara var förnamnet hur det kändes när över 100 personer sjöng Härlig är jorden på mammas begravning och akustiken i kyrkan och allas deltagande gjorde det så pampigt).

Nu tar vi nya tag inför 2012. P har börjat på nytt jobb idag, nu blir det mer tidsmeck för att få ihop våra halvtider och tråkigt nog mindre tid tillsammans men det kommer att bli bra. Det kommer det. Och inga begravningar i år tack om jag får be. 3 under 2011 räckte gott och väl.

Jag låter avslutet av året, vår vecka i solen och en mysig jul och nyårshelg sätta standarden. Gott nytt år!

Året i bilder:

En liten kille firade in 2011


Glad kille som börjat skratta.


Nackträning


Mys framför brasan.


Våffellunch på verandan.


Mini renovering av köket - så nöjda!


Första smakportionen.


Påsk


Vår i trädgården!


Badar pool med bästisen I.


Trädgårdshäng.

Babysim

Midsommar


Gungar

Äter gröt


Åker båt

 


Kryper i gräset


Leker på verandan


Står själv

Käkar äpple

 Äntligen ny soffa!

 Gillar gåvagnen!

Går själv!



Sorg

Ettårsdagen

Julförberedelser.


Semesterfirare


Badar


Hela familjen samlad vid Indiska Oceanen (och ja, jag är lite galen som lägger ut en bikinibild på mig själv).


Julfirare


Paketöppning


Brist på snö

Har en liten sjukling här hemma. Febern har kommit och gått sen i söndagskväll och med den kom även väldigt mycket snor och en elak hosta. Och med det kom även lite matvägran (men hey, fruktyoghurt till mat tre dagar i rad är ju inte fy skam) trugande med nappflaska, ytterst varierande nattsömn och en hel del oro (föräldrarna), skrik (barnet) och gråt (mest barnet men kan hända har modern fällt en enstaka tår när natten känts som tyngst).

Hoppas nu på snabb tillfriskning, känns som mat i magen vore snabbaste vägen till gladare barn men det verkar svårt att få honom att fatta det. Hoppas vi lyckas bryta den onda cirkeln (för trött för att äta, för lite näring för att piggna till). Just nu sover han bredvid mig i soffan, status när han vaknar får avgöra om vi ska kontakta vården. Svårt när det pendlar så.

Åhh älskade lilla hjärtat vad ont det gör att se dig lida!

Tydligen kan man fira jul även utan mamma men det var väldigt mycket tråkigare och kändes (helt korrekt) hela tiden som om någon saknades. Fast inte på så vis som hon faktiskt saknas överallt hela tiden utan mer som att "vi kan ju inte börja äta för ens mamma är klar i köket" typ. Fast vad länge vi hade kunnat få vänta med maten.

Bortsett från saknaden blev det i alla fall en väldigt trevlig julafton med alla samlade och Alvin hade en helt fantastisk dag (tror och hoppas jag). Nu ska vi bryta julmatsintaget med en sen kycklingmiddag och fortsätta lyssna på Dagmar utan för fönstret. Och så håller vi tummarna för att huset stannar på marken. Låter som vi snart ska lyfta...

Jo, vi är tillbaka nu. Fantastiskt har vi haft det men jisses vad stressigt det var att komma hem utan att ha handlat en endaste julklapp och inte gjort en endaste förberedelse. Tydligen är det julafton imorgon. Så konstigt.

Nu är i alla fall klapparna fixade och granen på plats. Utan belysning i alvin-höjd och med massa fina kulor som åkt ner och upp ett tiotal gånger.

Jag har börjat packa så smått men det tar en väldig tid. För varje sak jag lägger fram försvinner lika många från matsalsbordet som jag numera döpt om till packbordet. Undrar vem som kan vara den skyldige?


Kan detta vara tjuven?

Resultatet av luftning av röd rumpa (och detta är bara 1av 6 (!) högar):

Imorgon är det dags. Dags för det slutliga avskedet. BEGRAVNINGEN. Fy tusan vad jag fasar fast det på något vis ska bli lite skönt att få det överstökat. Fast överstökat känns som helt fel ord. Men det ska bli lite skönt på något vis att ta nästa steg. Egentligen skulle jag ju dock vilja stanna allt och inte gå vidare ett steg utan min mamma. Men det ska bli skönt när dagen är passerad och man slipper oroa sig för hur den kommer bli. Lite samma känsla som jag hade innan själva dödsdagen. När man verkligen inte vill men vet att det är något man måste vara med om och då kan det ju vara skönt att istället ha det bakom sig och veta hur det blev. Jag är uppriktigt rädd för hur det kommer kännas och hur jag kommer reagera. Men jag vet egentligen att detta inte är sista avskedet, bara det fysiska, och mamma kommer jag ju aldrig att ta avsked från för gott. Hon kommer alltid finnas med mig på något vis. Fast inte som hon borde!

För Alvin blir imorgon tredje begravningen i hans liv. Är inte det orättvist mycket för en ettåring? För mig blir det livets 7:e. Men alla de tidigare har varit för gamlingar och ingen har stått mig i närheten så nära som mamma. Det blir en utmaning, det blir det men de har jag hört att man blir starkare av.

Det är mycket i mitt liv som inte är vidare värst avundsvärt. Att ha en mamma att begrava på torsdag till exempel. Och att ha råttor i källaren. Och att ha en son som efter ett år fortfarande inte sovit mer än ett par timmar i streck. Någonsin.

Men så finns det än del att avundas faktiskt. Och nu är det inte bara min underbara son, min underbara älskling, vårt mysiga lilla hus (bortsett från råttorna), goda vänner och en fin familj som ni kan sukta efter. Idag har vi bokat en sista-minuten resa till solen. Eller inte till självaste solen förstås men till varmare breddgrader där solen allt som oftast lyser och värmer. Det ska bli så skönt och välbehövligt efter denna tuffa höst och denna veckas begravning och min längtan efter att bara få slappa och njuta med min lilla familj överglänser nästan min oro inför att hålla vildingen lugn en hel flygresa (med mellanlandning dessutom) och den allmänna oron att ta med sig det lilla knytet (ok, så liten är han ju inte längre men det känns så jämfört med hur stor världen är) till ett helt främmande land långt bortom trygga (?) Sveriges gränser. Men som sagt, så skönt och så välbehövligt. Och lite avundsjuka blir ni väl?


Kap Verde i mars 2010. Hoppas på något liknande i december 2011.

Tur man har världens bästa lilla Alvin. Ingen kan få mig på bättre humör än han!

Han gillar verkligen vällingkartongen. Verkligen. Skulle nog vilja flytta in i den om han bara fick...

Älsklingen var lite hungrig (trots pizzamiddag). Så han gick till köket och hämtade en burk majs. I burken med majs blandade han i lite chips och barbequesås. Inte så lockande om jag får säga min mening. Jag har tackat nej alla gånger han erbjudit mig att smaka. Speciellt nu på slutet då han visat hur mysigt chipsen blandar sig med vattnet från majsen i botten på burken.

Älsklingen vill tillägga att svartpeppar är en viktig ingrediens som satte pricken över i:et. Sugna?

Vi har en riktig liten snorunge här hemma. Näsan rinner och han hostar som tusan. Dagarna är ok men nätterna har varit riktigt jobbiga. Det är som om han glömmer bort hur man hostar då och så fastnar det liksom halvvägs. Vad som är väldigt positivt är dock att han inte krävt en massa välling nattetid. Och han har ätit som vanligt i övrigt så jag tror inte det är pga förkylningen. Två av de senaste tre nätterna har han fått välling när jag gått och lagt mig (halvt i sömnen) och sen har han sovit, om än lite bökigt och med enstaka gnyenden och nappistoppningar och hostattacker fram till åtta! Så nu återstår bara att ta tag i projektet sova-i-egen-säng så snart han blivit frisk så kanske det kan bli riktigt drägliga nätter. För speciellt bra har inte jag sovit trots att han inte ätit (men det är helt klart skönt att slippa gå upp och tända) eftersom någon ockuperar 50% av min plats i sängen och dessutom ålar och sparkar och har sig. Funderar på att sängen han ska lära sig att sova själv i igen blir den i hans rum och inte den vid min säng men samtidigt jobbigt att det innebär att vi sover på olika våningsplan. Får se hur vi gör och när. Måste ändå erkänna att det på sistone varit ganska tryggt och mysigt att ha honom bredvid när tankarna nattetid varit tunga.

Nu ska jag alldeles straxt köra älsklingen till en kompis. Han ska på whiskykväll så efter att ha släppt av honom fortsätter resten av familjen (mor, barn och hund) till min pappa. Jag vill dels inte tillbringa lördagskvällen ensam (Alvin sover ju förhoppningsvis ganska tidigt) och pappa vill gärna ha sällskap (tror jag i alla fall). Dessutom är det lite besvärligt med hundkvällspromenad när man är själv med hund och (förhoppningsvis) sovande barn så detta blir nog en bra lösning. Konstigt bara att sova hos mamma och pappa när det nu bara är hos pappa. Tror jag kommer sakna mamma lite extra ikväll.

Såg ni förresten byxorna Alvin hade på sig när han satt i kartongen? De är så mysiga och fina och coola (tycker jag) och så extra roligt att jag själv hade dem som barn. Så häftigt tycker jag med lite återanvändning och jag tycker han gör sig bra som randig liten mask min filur!

De finns fortfarande, de där underbara glada stunderna tillsammans med familjen. Riktigt ofta till och med även om mamma hela tiden fattas mig. Vet att hon vill att vi är glada och Alvin är världens bästa medicin mot ledsna miner!