Logik enligt Julia

Vi sitter bredvid varandra i soffan och spelar ett parti wordfeud (mot varandra). Romantik på hög nivå.

Vilken dag som helst ska en nära kompis till mig föda barn. Jag har ända från början röstat för att hon ska klämma ut den på skottdagen. Vore inte det coolt? Inte många som får en sådan chans och tänk vilken evig ungdom det skulle bli (om nu det är något att fira) men kanske inte så kul med födelsedag vart fjärde år bara? Hur löser man det rent praktiskt? Och borde det inte kunna ställa till en hel del problem i vissa datasystem och annat? Men coolt det vore det. Nu vet vi ju dock alla att barn väldigt sällan behagar titta ut när det skulle passa som bäst men jag lever på hoppet. Knip (idag), knip (imorgon), kläm (på onsdag).

I jämförelse med Alvin ter sig min morgonfrissa riktigt välordnad...

Nattningen gick väl lite si och så. Alvin sover visserligen sött men det gör även hans far. Så jag har känt mig lite ensam nu sen halv 8. Har varit på halkig hundpromenad (slasket har frusit och det är isgata kan jag rapportera) och nu sitter jag i soffan och laddar för att gå och lägga mig jag med. Vi är som sagt en snuvig familj så kan passa bra med en tidig kväll men känner att man kanske kan vänta till efter 9 i alla fall. Är ju varken pensionär eller ettåring.

Så var ännu en helg snart till ända. Och vad har den egentligen bjudit på förutom en herrans massa snor?

Lite hemmamys. Mycket snörvel. Mycket slask. Och så har vi faktiskt fått köpt ett nytt soffbord. Finally. Alvin gillar det skarpt. Går liksom att åka kana ner. Fast det var ju kanske inte vad vi vuxna hoppats på. Hade snarare önskat att det var mindre intressant att klättra på än det förra. Finare är det i alla fall. Och inga stjärnor i svart tusch på. I ett desperat försök att fixa till det förra försökte jag måla i hacken med svart penna. Det visade sig dock att bordet snarare var mörkt brunt än svart och det syntes ganska tydligt var jag fyllt i. Så då försökte jag (logiskt nog) piffa till tuschfläckarna lite genom att rita hjärtan och blommor och stjärnor. Det blev inte bättre. Och det var vid närmre eftertanke inte tusch- utan spritpenna. Nu är bordet i alla fall ett minne blott (eller det är det är det egentligen inte, som allt annat avdankat står det nu i tv-rummet i källaren i väntan på något, oklart vad) och vi njuter av vår fina rutchkana. Bond, bordet Bond.

Efter som det är för dåligt ljus för att fota vårt agentbord (ja, det heter alltså Bond enligt affären, det har inte jag hittat på) så visar jag istället hur sött liten snorig filur sov mellan oss i soffan igår kväll. Ville inte alls sova själv men är man sjuk så är det förståeligt så han fick somna i min famn och sen stanna nere hos oss. Hoppas älsklingen lyckas bättre med nattandet idag, men det låter tyvärr inte så lovande. Nu har vi ju vant oss vid vuxenlvällar, man glömmer snabbt, och attans om en jäkla förkylning kommer och kör ner oss till noll igen nu så vi får börja om.

I en bråkdel av en sekund lät jag en burk med ris stå ensam på köksbänken. På den tiden han den lilla, numera tydligen ganska långa, filuren ta sig dit och tippa ut burken över sig själv och golvet. Ni vet hur ris liksom klibbar fast på allt? Då kan ni tänka er på hur många ställen det han klibba fast när filuren sekunden efter slänger sig ner på golvet i ett glädjetjut och liksom börjar simma i den uthällda portionen ris. Det blev liksom ris överallt. Jag menar verkligen överallt i hela köket. Och på Alvins kläder, och tofflor och i håret. Jättesvårt att få bort. Fastklistrat. Men han var lycklig och det är ju huvudsaken.

Kul att kunna glädja någon liksom.

Här är han, filuren i egen hög person. Inte simmandes i ris på just denna bild men surfandes i soffan. Läskigt ofta man hittar honom så här.

Före och efter:

Efter 14,5 månaders kämpande sov Alvin i natt 10 timmar i streck. Jag tror inte ni förstår vilken sensation det är. Han brukar maxa på 4 som bäst. De fyra första av dessa timmar var innan jag gått och lagt mig men 6 st var alltså även del av min natt och jag vaknade inte av något annat heller. 6 timmars sömn i streck! Mer än 1½ år sedan jag fick prova det sist och jag trodde knappt mina ögon när jag kollade på klockan efter att ha vaknat av ett litet skrik vid 5 över 6. Jag försökte verkligen få det till att klockan var 1 men det var ju minutvisaren. Jag kunde bara inte tro det men mirakel sker tydligen. Och nu dröjer det kanske 1½ år till nästa gång men det var i alla fall ett bevis på att det inte är en omöjlighet att få lite ostörd nattsömn. Och så klart ångrar jag att jag själv inte kom i säng förens vid midnatt, jag menar, det hade ju kunnat vara 8 timmar men man kan inte få allt och vem vet, då kanske han hade vaknat tidigare.

Efter denna natt toppade jag sedan med lite sovmorgon (det var min tur idag, älsklingens tur imorgon) och nu är jag ganska så utvilad tror jag. Men vet inte riktigt var jag ska lägga energin. Det är helt ljuvligt väder ute, strålande sol och gnistrande snö men mest om man tittar från insidan. Det är närmre 15 grader kallt så jag tror tyvärr vi får hoppa uteleken idag. Någon måtta får det vara. Allt damm här inne syns väldigt tydligt när solen skiner så starkt men städa känns inte så lockande. Är på lite hemmafixhumör, roligt hemmafix, inte städ men vet inte vad det skulle kunna vara. Längtar väldigt efter att slänga ut vår sunkiga soffbord men det skulle bli lite tomt när nytt inte är införskaffat ännu och det lär det ju inte bli här innifrån. Får se om krypet i fingrarna leder någon vart eller om det helt enkelt bara blir en massa lek.

Åhh.... Dessa kom Älsklingen hem med igår så nu får jag lukta och titta och bli glad till frukosten fast klockan är tidigt och jag snart måste lämna huset och övriga familjen för att gå till jobbet. (10 minus ute, det blir en kall promenad på närmre en halvtimma).

Kära dagbok. Varför har jag det så stressigt i min lilla hjärna? Alldeles för mycket göra på jobbet och helst vill jag ändå mest hänga med Alvin. Han har varit så underbar på sistone. Mer än vanligt och jag tror kanske att det är den nya planen som gör susen. Det där ned sömn och mat påverkar så mycket och jag är mer och mer övertygad om att vi är på rätt spår. P är inte lika övertygad men det tror jag dels beror på att iden var min och man vill ju gärna själv vara den som kommer med de briljanta idéerna. Och så är det i ärlighetens namn jag (och Alvin) som får ut mest av allt det nya. Klart det inte riktigt är värt samma uppoffringar och kämp om man inte haft det så jobbigt innan. Eller så tar det bara lite längre tid för män i allmänhet att hänga med i förändringar. Hur som, mysigt är det hemma och desto jobbigare att det är så mycket på jobbet. Men, men, det lugnar nog ner sig snart. Nu ska jag hoppa i säng för att vila upp mig inför morgondagens lekdag! Inget jobb då så långt örat kan nå!

Popcorn är gott och morbror är bäst!

Det pågår stora projekt här hemma. Målet är främst lite mer sömn till 1) mamman, 2) barnet, 3) pappan, 4) hunden och 5) hela grannskapet som kan ha tänkas förfärats över rådande rutiner och vanor.

Vad vi gör och hur det går tänker jag mig nog inte att avslöja förrän 2 veckor passerat med det nya. Snart har en vecka gått.

Och nej, vi arbetar absolut inte med någon hemsk, knäckande, barnaförstörande shn-kur eller liknande. Sällan har jag förfärats så mycket som nu när jag läst en hel del om Anna Wahlgrens metoder då det, efter en av hennes döttrar skrivit en bok, har florerat ganska mycket om dessa metoder i bloggar på sistone och ämnet dessutom varit mig ganska aktuellt. Det förekommer så klart väldigt mycket värre saker i världen än föräldrar som förstörda av trötthet tar till tvivelaktiga metoder. Men det som är hemskt med detta är att det görs i kärlek men känns så ofattbart fel. Det finns onda människor som gör onda saker men detta är goda människor som av en självutnämnd expert luras att göra onda saker. Så har jag insett att det är. Så ser jag på det. När jag jobbade i bokhandel tidigare så stod jag godtrogen och sålde massor av Barnaboken som jag i min enfald verkligen trodde var en bibel för föräldrar. Nu har jag insett att bibel kanske i och för sig är en korrekt benämning. På samma sätt som den traditionella Bibeln så samlar den folk på ett sektliknande sätt och får folk att göra galna saker. Galet är vad det är tycker jag och jag hoppas kunna uppfostra min son till en god människa utan inblandning av konstiga teorier. Men vad vet jag egentligen? Jag är verkligen ingen expert och jag dömer ingen så länge de inte skadar sitt barn fysiskt eller psykiskt och de allra flesta klarar utmärkt av att dra den gränsen. Och shit vad jag hade velat diskutera den här frågan med min mamma!

Jo, det verkar faktiskt som om vi fick den allra bästa ungen man kan tänka sig. Ja tänka sig vad bra det blev!

Ja, men det är väl klart att det är PÅ bordet man ska hänga.

Idag har jag två telefonmöten med jobbet med personer man vill verka ganska seriös inför. Jag har också föräldraledigt. Och nej, den ekvationen går inte riktigt ihop. Barn som vill klättra på möblerna. Mamma som vill vara seriös. Fast jobbet får ta hur det blir när de kallar till möte på en av mina lediga dagar, Alvin regerar och bestämmer.

Måttligt road.

Detta kanske inte är den mest romantiska julklappen man kan tänka sig men överlägset den bästa. I love it!

Kan man kanske suga upp bajsblöjan som jag känner väntar på mig nu och på så vis slippa fejjsa den?

Nej men, vad är detta? Ska inte små ettåringar sova så här dags?

Svar: jo, och det gjorde han men det var tydligen (som så många gånger förr) bara en powernap och nu är han piggelin och river sönder en tidning i beståndsdelar och försöker mata sin far med bitarna. Jaha. Frågor på det?

Om man är som jag och ofta försöker se det positiva med saker kan det ibland lite gå ut över mina tankar om andra. Att tänka att andra minsann har det sämre gör det lite bättre för mig liksom. Hemskt. Jag vet. Men sådan är jag tydligen.

Hur som helst. Det som nu gör mig lite glad är faktumet att allt fler med jämnåriga barn nu börjar återgå till jobb. Heltid. Hela veckorna måste de lämna sina älsklingar hela dagarna. Det var lite surt när jag började jobba i september, det kan jag erkänna. Alla andra mammor i mammagruppen planerade in massa saker, alla andra mammor i bloggvärlden hade hur lugna sköna dagar som helst och massa tid till bloggande och jag hade något svårt att få ihop vardagen. Men nu när mammor runt omkring börjar lämna över till papporna (på heltid!) så känns mina höstmånader med halvtid ganska ok (just vad gäller jobbdetaljen, annat hade jag gärna kunnat slippa) och jag är så nöjd med att ha 8 månaders (halvtids)ledighet kvar. Att liksom ha spritt ut det. Och egentligen är jag inte det minsta skadeglad, jag lider med de som inte är lika lyckligt lottade (men tackar ändå för att vissa har det så så att jag har något att jämföra med). Skönt att kunna glädjas åt sitt val i alla fall och tack för att jag har ett jobb där det funkar att kombinera!