Logik enligt Julia

Nu har vi lunchat och promenerat, Alvin och jag. Han har liksom slutat att sova speciellt länga i vagnen. Eller egentligen har han nog inte det men tidigare så sov han i vagnen hur otrött han än var. Hade jag kört runt med vagnen en hel dag hade han också sovit en hel dag. Nu sover han när han är trött (och vaggas kanske lite extra i vagnen) men resten av tiden ligger han vaken i vagnen och tittar. Rätt länge kan han ligga utan ett knyst men till slut brukar han vilja upp. Då får han sitta med en kudde bakom sig och sitter sen oftast nöjd. På själva lunchrestaurangen så började han knorra lite och fick då sitta i barnstol mitt emot sin nya polare och de satt nöjda och tittade på varandra nästan hela tiden så att deras mammor fick prata i kapp sig (vi har inte setts sen innan sommaren). Hon har sin pojkvän boende utomlands (han är inte svensk och har aldrig bott här) och när man hör hennes "historia" kan man ändå känna att man har det ganska lätt. Hon har löst det mesta själv, bortsett från ett par månader då hon istället varit utomlands hos sin pojkvän/barnets pappa men där har hon ju å andra sidan varit helt utan vänner och övrig familj och utan sveriges ganska många tryggheter. Strongt måste jag säga och allt går att (och bör) sättas i perspektiv.

Jaha, tydligen var det dags för lite mer snö. Det kan man ju förstå, det var ju trots allt nästan på väg att bli barmark och så kan vi ju inte ha det. Det förstår man ju. Vår, vad är det?

Ni kanske har märkt att jag skriver allt mindre om sömnen här, ett tag var det ju temat vareviga dag. Tyvärr beror inte den minskade frekvensen i skrivandet om det på att tröttheten inte längre är ett problem. Tror dock att min kropp gått in i något nytt tillstånd som accepterar max 3 timmars sömn åt gången. Vareviga natt. Kan fortfarande minnas tillbaka till de 2 nätter sen Alvin föddes då jag fått 5 timmar i följd. De var ganska längesen nu. Typ 2 månader i alla fall. Sen dess är det 3 timmar mellan matningarna. Dygnet runt. Det som är positivt är ju i alla fall att det ju på något sätt ändå verkar som att min kropp anpassat sig. Men ändå. Vad trött jag är och vad jag längtar till lite mindre splittrad sömn. Jag får totalt sett tillräckligt med sömn varje natt men uppslittrad i väldigt små pass. Inatt var dessutom värre än vanligt. 3 timmar mellan matning brukar betyda 2 matningar på natten. I natt har jag ammat 4 gånger. Egentligen vet jag inte om han alltid är hungrig men han vaknar och gråter och blir inte nöjd av lite uppmärksamhet, nappisättning och klappar. När man vaknar så är man ju så trött att man själv inte riktigt funkar och när jag tycker mig ha testat övriga hjälpmedel är jag lat och tar till tutten. Tänker då också att eftersom jag (och Alvin) ändå är vaken så kan jag lika gärna mata för att sen få 3 timmar. Om jag istället bara halvhjärtat lyckas få honom att somna så kommer han ju ändå vakna sin vanliga tid för mat alldeles straxt. Inatt vaknade han dock sin vanliga tid för mat också så det blev dubbelt. 2 gånger. Han har slutat med sin hungerskriktimme vid 22-tiden (har slutat grundar jag på de senaste typ 3 kvällarna så det kan ju tänkas vara tillfälligt) och verkar nöjdare rent allmänt kvällstid men det resulterar ju i mindre matningar innan läggdags och då kanske mer hunger nattetid? Måste försöka få till det där med kvällsgröt men han verkar verkligen inte speciellt intresserad av att svälja något annat än mjölk och ersättning.

Men, men, nu är vi i alla fall pigga och glada och (lagom) mätta och snart ska vi ta en promenad för att möta upp en gammal kompis med 2 månader äldre bebis för lunch. Ut i snön!!!!

Att simma var visst jobbigt. Kändes lite fjantigt när instruktören på babysimmet sa att den här första gången kör vi bara 15 minuter så att barnen inte blir för trötta. Så här i efterhand kan man ju tacka för det. Alvin älskade själva tiden i vattnet men shit vad trött han blev efteråt. Och grinig. Och ledsen. Och alldeles otröstlig. Då hade jag ändå laddat ordentligt genom att promenera i 45 minuter innan vi kom dit så att han var ordentligt utvilad och sen mat på det så att han skulle vara i bästa form. Man kan säga att det var ganska mycket jobb för 15 minuters bad men man måste väl börja någonstans antar jag och med tanke på hur han sparkade och sprattlade i vattnet är det inte konstigt att han blev trött. Det var ganska besvärligt efteråt att lyckas duscha och klä mig själv med en gallskrikande bebis i ett kaklat omklädningsrum. Det ekade friskt kan man säga. Tur att L var med så att hon kunde hjälpa till att hålla i honom några sekunder så att jag i alla fall slapp gå hem naken. Sen var ju hon så klart tvungen att ta hand om Isabelle som också var trött men betydligt nöjdare (dessutom är det ganska mer praktiskt med en bebis som kan sitta själv). När jag väl fått på Alvin overallen somnade han på typ 10 sekunder i vagnen och han sover fortfarande 2½ timme senare. Tackar i alla fall för att vi slapp olyckor i nya badbyxorna och ser trots allt fram emot nästa vecka.

Kan omöjligt fatta att det gått 4 månader sedan Alvin föddes men när jag räknar efter så stämmer det ju faktiskt. Han inledde 4-månadersdagen på ett ganska tråkigt och läskigt sätt. Vi väntade besök vid 11. Alvin var på bra humör. Satt i soffan och kollade in P och omgivningen. Han var som vanligt (enligt BVC på grund av ännu inte utvecklad tårkanal) grejsig i vänster ögat så jag gick iväg för att hämta en tuss att göra rent det med. Precis samtidigt som jag kom in i rummet grät han till väldigt ledsen (typ så som han kan göra när han blir skrämd av hundens skall). P tog upp honom och kramade och försökte trösta men det hade nu utvecklats till gallskrik. Då såg jag att han var helt blodig i ögat. Eller det var svårt att avgöra varifrån blodet kom men det det rann i alla fall blod ur det stängda ögat och jag torkade på utsidan men det kom mer. Superläskigt och P fick för sig att Alvin på något vis hade pillat in eller ut hela ögat och stämningen blev något hysterisk. Och Alvin vägrade öppna ögat så att vi skulle kunna se vad som hänt. Det slutade i alla fall blöda medans vi försökte ringa sjukvårdsupplysningen men det var 55 minuters kö. (55 minuter! Det är ju just bra hjälp.) Hur som helst lugnade han sig lite (men grät fortfarande) efter ett tag och gästerna (L och M och Isabelle) kom. Jag ammade för att få honom lugn (funkade) och sen kunde jag och L undersöka ögat lite noggrannare och kunde konsteratera att han uppenbarligen lyckats riva sig själv liksom innaför de nedre ögonfransarna på insidan så att det lossnat en liten bit och det var värsta jacket. Okej, värsta är kanske att överdriva men det är ett ordentligt jack och det blödde ju ordentligt och har geggat sig lite under dagen. Dock verkar det inte vara någon fara på själva ögat och nu rinner det nog inte mer än vanligt. Och senare på dagen var mamma förbi (för hon körde hit min yngsta bror från Arlanda som tydligen hört bön och kommit ner för att hälsa på oss och fira sin egen födelsedag) så då fick hon också uttala sig och hon tyckte inte det såg ut att vara någon fara bortsett från obehaget. Men usch vad läskigt det var. Blödande bebisar är inte att leka med och speciellt inte ur ögat! Fy och tvi och hur ska vi undvika att något liknande händer igen? Händerna ska ju upp i ansiktet HELA tiden och hur ofta jag än klipper och filar naglarna så lyckas han ju riva sig. Förstår ju att det var extra olycklkigt att han lyckades träffa just inne i ögat men ändå. Vi kan ju inte binda fast händerna på honom. Scary.

Ja, i övrigt har 4-månadersdagen bjudit på hela 4 bajsblöjor varav en resulterade i bajs över hela ryggen. Nu har vi dock fått överta en sådandär badstol som man kan ha i baljan från Isabelle men jag tänkte använda den till att ställa på duschgolvet när han behöver sköljas av och det fick vi alltså anledning att testa bara någon timme efter att de åkt. Funkade prima.

Som vanligt på månadsdagarna måste jag ju sammanfatta lite vad han har för sig (bortsett från att bajsa och riva sig) men tror att det får bli ett eget inlägg utan ögonskador och annat.

Nu är det lite gnälligt här, oklart om det är på grund av ögat, förkylningen som hänger i eller bara hunger och trötthet. Den oro man känner för sitt barn när något händer, han är förkyld eller bara gråter utan att man vet varför den är verkligen omöjlig att förstå innan man är där. Jag var orolig under gravidteten, rädd att något skulle hända, att något skulle vara fel, att det inte var på riktigt (ja, jag vet, ganska knäppt) och levde i någon slags illusion att det skulle bli bra bara han kom ut. Redan på BB startade en ny sorts oro med skyhöga bilirubinvärden, viktnedgång och massa stick i de där små små händerna. Och oron försvinner visst aldrig. Inte så att jag konstant går runt och är nervös men så fort han gråter mer än vanligt, hostar till lite läskigt, bajsar annorlunda, känns varm eller sticker ut ögonen med naglarna eller något annat som avviker från nöjd och glad så blir jag alldeles stelfrusen i mammahjärtat. Man blir ju helt matt av alla känslor.

Så mycket annan fritid än Alvin blir det ju inte...