Blodvite a la skräckfilm
Kan omöjligt fatta att det gått 4 månader sedan Alvin föddes men när jag räknar efter så stämmer det ju faktiskt. Han inledde 4-månadersdagen på ett ganska tråkigt och läskigt sätt. Vi väntade besök vid 11. Alvin var på bra humör. Satt i soffan och kollade in P och omgivningen. Han var som vanligt (enligt BVC på grund av ännu inte utvecklad tårkanal) grejsig i vänster ögat så jag gick iväg för att hämta en tuss att göra rent det med. Precis samtidigt som jag kom in i rummet grät han till väldigt ledsen (typ så som han kan göra när han blir skrämd av hundens skall). P tog upp honom och kramade och försökte trösta men det hade nu utvecklats till gallskrik. Då såg jag att han var helt blodig i ögat. Eller det var svårt att avgöra varifrån blodet kom men det det rann i alla fall blod ur det stängda ögat och jag torkade på utsidan men det kom mer. Superläskigt och P fick för sig att Alvin på något vis hade pillat in eller ut hela ögat och stämningen blev något hysterisk. Och Alvin vägrade öppna ögat så att vi skulle kunna se vad som hänt. Det slutade i alla fall blöda medans vi försökte ringa sjukvårdsupplysningen men det var 55 minuters kö. (55 minuter! Det är ju just bra hjälp.) Hur som helst lugnade han sig lite (men grät fortfarande) efter ett tag och gästerna (L och M och Isabelle) kom. Jag ammade för att få honom lugn (funkade) och sen kunde jag och L undersöka ögat lite noggrannare och kunde konsteratera att han uppenbarligen lyckats riva sig själv liksom innaför de nedre ögonfransarna på insidan så att det lossnat en liten bit och det var värsta jacket. Okej, värsta är kanske att överdriva men det är ett ordentligt jack och det blödde ju ordentligt och har geggat sig lite under dagen. Dock verkar det inte vara någon fara på själva ögat och nu rinner det nog inte mer än vanligt. Och senare på dagen var mamma förbi (för hon körde hit min yngsta bror från Arlanda som tydligen hört bön och kommit ner för att hälsa på oss och fira sin egen födelsedag) så då fick hon också uttala sig och hon tyckte inte det såg ut att vara någon fara bortsett från obehaget. Men usch vad läskigt det var. Blödande bebisar är inte att leka med och speciellt inte ur ögat! Fy och tvi och hur ska vi undvika att något liknande händer igen? Händerna ska ju upp i ansiktet HELA tiden och hur ofta jag än klipper och filar naglarna så lyckas han ju riva sig. Förstår ju att det var extra olycklkigt att han lyckades träffa just inne i ögat men ändå. Vi kan ju inte binda fast händerna på honom. Scary.
Ja, i övrigt har 4-månadersdagen bjudit på hela 4 bajsblöjor varav en resulterade i bajs över hela ryggen. Nu har vi dock fått överta en sådandär badstol som man kan ha i baljan från Isabelle men jag tänkte använda den till att ställa på duschgolvet när han behöver sköljas av och det fick vi alltså anledning att testa bara någon timme efter att de åkt. Funkade prima.
Som vanligt på månadsdagarna måste jag ju sammanfatta lite vad han har för sig (bortsett från att bajsa och riva sig) men tror att det får bli ett eget inlägg utan ögonskador och annat.
Nu är det lite gnälligt här, oklart om det är på grund av ögat, förkylningen som hänger i eller bara hunger och trötthet. Den oro man känner för sitt barn när något händer, han är förkyld eller bara gråter utan att man vet varför den är verkligen omöjlig att förstå innan man är där. Jag var orolig under gravidteten, rädd att något skulle hända, att något skulle vara fel, att det inte var på riktigt (ja, jag vet, ganska knäppt) och levde i någon slags illusion att det skulle bli bra bara han kom ut. Redan på BB startade en ny sorts oro med skyhöga bilirubinvärden, viktnedgång och massa stick i de där små små händerna. Och oron försvinner visst aldrig. Inte så att jag konstant går runt och är nervös men så fort han gråter mer än vanligt, hostar till lite läskigt, bajsar annorlunda, känns varm eller sticker ut ögonen med naglarna eller något annat som avviker från nöjd och glad så blir jag alldeles stelfrusen i mammahjärtat. Man blir ju helt matt av alla känslor.
