Förlossningsberättelse del 2 - Startat
Här kommer del 2 av min förlossningsberättelse. Som jag skrivit tidigare är det mycket för min egen skull jag skrivit ner detta. Om det är för långdraget, för mycket detaljer eller bara ointressant är det bara att låta bli att läsa.
Vaknade bara en halvtimma efter att jag somnat. Ont i magen och kissnödig som vanligt. Gick upp för att kissa (sedan länge lärt mig att det är lika bra att få det överstökat, somnar bättre än om man ligger och försöker hålla sig även om det känns tufft att gå upp just då). När jag kom upp till övervåningen igen beklagade jag för P (som fortfarande var vaken och låg och kollade på TV i sängen) att de där förvärkarna gjorde så ont, och suck och stön, ska jag ha det så här i flera veckor. Somnade snabbt om igen men vaknade 45 minuter senare av samma smärta och kissnödighet. Klockan var nu kvart i 1 och P hade släckt och såg stilla och sov. Suckade tyst för mig själv, jaha, upp igen. När jag reste mig upp kom en ny känsla. Något som liksom släppte, och vad blött det blev i trosan. Ingen störtflod direkt (kändes som när man har mens och byter position och det liksom rinner till) men jag var nog ganska säker på att det var vattnet som gick. Vad kunde det annars vara? Försökte knipa ihop och gick sakta sakta ner för trapporna och in på toaletten. Tände lampan och tittade nyfiket i trosorna och på pappret. Jo, det måste vara vattnet. Men vad innebar det? Då var det ju dags, på riktigt! Ganska så nervös blev jag men samtidigt glasklar. Lite orolig över bebbens mognad också. Insåg ju att inom någon dag skulle det vara klart men jag var ju inte fullgången. På med binda, det liksom smårann hela tiden och upp till sängen igen, lite förväntansfull men samtidigt skitnervös. Väckte P ”älskling, jag tror vattnet har gått”. Han brukar vara svårväckt, det var han inte nu. Reste sig upp på studs, tände lampan. ”Va? Ska vi åka nu då?”. Lugnade lite men ”jag tror jag har ganska mycket värkar också”. Nu var de igång på riktigt. Aha, det var det som gjorde så ont. Och allt oftare kom de, ökade massor bara medans vi satt i sängen och försökte få koll på läget. Jag sa dock att vi skulle avvakta, så regelbundna var de ju inte och vi hade ju lärt oss på föräldrakursen dagen innan att det skulle vara minst 3 på 10 minuter och de skulle vara 1 minut långa minst. Så var det inte. Jag föreslog att vi skulle sova lite istället. Visade sig efteråt att P tolkade detta som att jag på något vis trodde att det skulle gå över och vi kunde låtsas som om inget hänt om vi gjorde så. Så var det inte och han hade inte behövt bli orolig för mitt förstånd, jag tyckte bara att sömn verkade vara bästa sättet att fördriva tiden på, speciellt med tanke på att klockan var mittinatten. Nu blev det aldrig så, värkarna kom redan då alldeles för tätt för att jag skulle ha en chans att sova och vi började dessutom inse att vi borde packa väska och förbereda oss för att kunna åka in när det var dags på riktigt. Bad P att ta tid på värkarna och se hur ofta de kom. Han försökte med tidtagaruret i sin mobil, det funkade så där. Han kunde ju antingen klocka hur långa de var eller tiden emellan fast inte riktigt det blev rätt heller. Hade hört om värktimer.se och kommenderade ner P för att hämta dator. Allt blev väldigt rörigt, vi var nog båda rätt skärrade och allting tog lång tid och kändes lite som en fars. Jag skrattade mellan värkarna (när de kom gjorde jag liksom inget förutom att ha ont). Till slut var datorn på plats i sängen, elkabeln i och rätt sida hittad. Började klocka. De var inte alltid 3 på 10 minuter men ibland mindre än 3 minuter emellan och de allra flesta var mer än en minut. Kommenderade ner P att packa väskan, lägga de nytvättade och blöta bebiskläderna i torktumlaren men första av allt komma med varm vetekudde. Han gjorde lydigt som jag sa. Bortsett från en detalj. I stressen och förvirringen la han in kläderna i tvättmaskninen istället för torktumlaren och startade ett program innan han insåg sitt misstag. Lyckades avbryta de mer än en timme långa programmet men det gick inte att öppna luckan. Skamsen kom han upp och berättade om sitt misstag. Jag fick följa med ner i källaren. 2 trappor var ingen hit men jag kände mig ganska oberörd mellan värkarna fast de kom bra ofta nu. Lyckades sätta på 2 minuters sköljning efter det gick luckan att öppna men kläderna var blötare än någonsin. Efter mitt besök i tvättstugan återvände jag stonkandes till sängen medan P fortsatte med packningen. Startade tidtagningen igen, nu kom de absolut tätare men fortfarande inte helt säker på om det var dags. Läste lite på sidan där det visade sig stå lite riktlinjer. När åka in, när ringa. Ring alltid förlossningen om vattnet går. Aha, då hade det gått nästan 3 h sen dess (hur klockan redan hade hunnit bli halv 4 kan jag faktiskt inte förstå, kändes som vi mest irrat runt och försökt ta tag i situationen). Ringde förlossningen, fick pausa i samtalet flera gånger på grund av värkarna. Efter flertalet kontrollfrågor konstaterade barnmorskan att jag ju absolut skulle komma in. Men…. det var fullt. Hon skulle fixa en plats någon annanstans och återkomma inom en kvart. Lite ångest för det, låg och småpratade i sängen om hur jobbigt det kändes. Och varför ringde hon aldrig tillbaka. Då ringde hemtelefonen som vi nästan aldrig använder på nedervåningen. P sprang ner och svarade, jag insåg att jag inte hade ljud på mobilen som låg bredvid mig i sängen det var därför hon ”aldrig ringde tillbaka”. Hörde P skälla i telefonen, ”Huddinge, det vet jag faan inte ens vart det ligger, något bättre måste ni väl kunna fixa”. Jag fick telefonen och hon pratade lugnande, förklarade att det inte var kul att komma till en full förlossning. Bättre att genast sätta oss i bilen och åka så kommer det gå bra. Men ta med ett gäng rena handdukar för säkerhetsskull. Lugnande…. Så då blev det Huddinge istället för KS i Solna som planerat. Klädde på mig, tog mig ner, sista toabesök, sista packning (bebiskläderna var bara att glömma, hade dock lite gamla kläder från min barndom som mamma tvättat innan vi fick dem så de packades ner en mössa, en overall och en filt). Ut till bilen, vetekudden hårt tryckt mot magen, rumpvärmare på i bilen och sätet fälldes bak till nästan liggande.
