Logik enligt Julia

Facebooks minnesfunktion berättade för mig imorse att Vilmer blidde 6 månader för två år sedan. Det borde ju rimligen, hur orimligt det är känns, betyda att han idag intagit den ståtliga åldern 2,5-år. Min lilla plutt är visserligen fortfarande inte speciellt stor i rocken (drygt 90 cm och 13 kg har han jobbat sig upp till) men han är ändå stor. Inte bara platsen han tar i hjärtat och för all del även i sängen när han ligger och roterar brevid (japp, minst 50% av nätterna spenderas fortfarande på min huvudkudde) utan även i sättet. Han pratar i finfina meningar men med aningens svårtolkat uttal ibland då han gärna byter ut första bokstaven i ord som börjar på en konsonant. Han sjunger om 10 små indianer, om att det brinner i bröstet och om en liten båt och dansar. Han älskar att lyssna på saga, att rita, att bygga lego, att leka med bilar och dinosaurier och små gubbar. Han packar väskor och klär ut sig och älskar så klart att leka med Alvin. Kanske är han inte riktigt lika mycket härmapa längre utan har lite mer egna idéer och kan sitta med sitt ett bra tag när storebrorsan är tråkig och sitter och kollar på TV eller spelar Nintendo. Själv gillar han program med dinosaurier, med riktiga barn och djur (alltså inte tecknat) men inga längre stunder. Han är bestämd som få, lägger sig kort och gott på golvet och gallskriker när han inte får som han vill eller slänger sig okontrollerat bakåt. Envisheten visar sig även rent praktiskt, han kan kämpa LÄNGE med något och blir galen om man erbjuder hjälp, idag ville han bada trots att jag sa att det var middagsdags, han gick då sonika och hämtade baljan och ställde mitt på köksgolvet och gjorde sig redo att hoppa i. Kanske är det dock lite lättare att resonera och förklara hur vi måste göra numera men bara kanske. Han är i alla fall väldigt rolig och smart, fixar och har sig, och så klart ljuvligt underbar. Älskade underbara Vilmer.