Logik enligt Julia

Nu, den 9/8 när jag skirver detta är jag i vecka 5+5 och det känns på tok för tidigt att offentliggöra en graviditet nu men jag vill ändå skriva av mig. Och om allt går som det ska och vi blir 4 i april (eller för all del mars om denna filur har lika bråttom ut som Alvin) så vill jag ha lite tankar från denna tid nedklottrade. Så vi får se om detta någonsin publiceras (borde bli i slutet av september i sådant fall) och vi får se hur det känns då och om det hinner bli några fler liknande inlägg skrivna däremellan.

 

Just nu är jag hungrig så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det går liksom inte att bli mätt, jag äter men är direkt hungrig efteråt. Utan att vara direkt sugen på något. Jag är otroligt trött vilket troligen är en kombination av graviditetshormoner i sig och att jag sover helt uselt. Inte nog med vanliga vakna stunderna med Alvin (still going strong) utan dessutom sover jag själv oroligt samt måste kissa minst en gång per natt. Dessutom bidrar nog inte allt nytt med inskolning och semesterslut till vidare god sömn varken för mig eller övriga familjen. Har vissa minnen av att tröttheten och hungern var exakt den samma i början när jag väntade Alvin (vilket var mitt upp i vår flytt). Vad jag inte riktigt minns är den molvärk jag haft konstant i magen ungefär sen 3-4 dagar innan jag borde fått mens. Vissa dagar, främst sena kvällar, har det värkt något jävulskt likt mensvärk men utan att göra "akut ont", mest ett stort tryck och något som uppenbart spänner. Och det drar i ljumskarna (vilket jag nog känner igen från långt senare i förra graviditeten). Allt detta ska dock tydligen vara alldeles normalt enligt vad jag läst mig till så ännu är jag ganska lugn trots att allt fortfarande känns väldigt osäkert och overkligt.

 

Filuren blev till den 16 juli och det var inte planerat men efteråt var jag ganska säker på att vi nog prickat lite "dumt". Några dagar innan mensen skulle ha kommit (26/7) köpte vi ett tvåpack med test från en apotekare i grekland som egentligen hade stängt för siesta men nog såg vår desperation. Testet blev dock negativt (troligen för att jag varken tog morgonurin eller hade väntat speciellt länge sen jag kissade sist (det var lite svårt att förstå de grekiska instruktionerna). Blev lite deppig fast vi som sagt från början mest hade panik av att vi varit oförsiktiga på fel dag. Och kunde dessutom inte riktigt tro på resultatet. Det kändes liksom att det var något på gång. På måndagen (30/7) på väg till Dalarna kom det dock lite blod på pappret och jag trodde att det var dags för mens trots allt. Sen hände inget. Jo, molvärken eskalerade och jag kände mig inte som vanligt men inget mer blod. Så på tisdagmorgonen kissade jag på test nummer 2 från Grekland och fick ett tydligt +. Blev mest av allt lättad för att jag fick en förklaring till varför kroppen inte kändes som vanligt. Och sen väldigt glad. Och sen väldigt orolig för att det trots allt inte skulle bli något. Men testet har kompletterats med nya positiva både på torsdagen och lördagen och nu 1½ vecka senare inser jag som sagt att jag har ganska många symptom. Beskedet har liksom lagt sig och jag känner mig ganska förväntansfull. Så nu är det bara att vänta, hålla timmar och hålla ut. Och glädjas. Och lyckas hålla tyst. På jobb och inför kompisar. P:s föräldrar och syster med familj vet och min pappa lyckades på något mystiskt sätt lista ut vad som var på gång och frågade rätt ut (!) efter att jag inte velar bära en flyttkartong och jag var tvungen att berätta för min gravida kompis S när vi sågs men i övrigt ska vi nog försöka hålla oss lite till. Fast kanske måste jag berätta för mina bröder bara så att det blir rättvist mellan våra familjer och troligen kommer jag inte kunna hålla tyst när jag träffar L nästa gång (dessutom vill jag gärna peppa igång henne att sätta sig i samma situation hon med så att vi får en till föräldraledighet ihop om allt går som det ska).

 

Så ja, detta är alltså status just nu. Vi får se hur det hela utvecklar sig....

Dags för ett till sånt där inlägg som kanske aldrig blir publicerat. Vecka 6+4 idag den 15/8. Jobbar hemifrån och väntar lite febrilt på posten. Borde dyka upp en kallelse till ultraljud. Nu är det ju till KUB som ska göras om typ 6 veckor men lite mer verkligt får det ändå allt att kännas. Och tid för inskrivning den 17 september. Också långt bort men något att se fram emot. Förhoppningsvis.

 

Annat som får det hela att kännas lite mer verkligt är illamåendet som kommit smygande senaste dagarna. Inte alls van med det sen sist, trodde i min enfald att slapp man det i första så är man lite safe. Men inte tydligen. Kan komma på mig själv att liksom undra varför jag känner mig dålig, sväva ut i tankar om jag ätit något dåligt, håller på att bli sjuk men så slår det mig att det ju är helt normalt på något vis. Tröttheten är i alla fall något mildare, har klarat några nätter utan kisspaus (har mycket att göra med hur mycket jag blir väckt av ungen på utsidan) och molvärken är betydligt snällare. Tur då kanske med lite illamående så att inte alla symptom försvunnit för då blir man ju rädd. Är konstant rädd hur som helst men försöker glädja mig och slappna av lite också och så är jag ju en siffernisse som gilar statistik. Vilket dock kan göra en minst lika förvirrad ibland.

 

Alvin har för övrigt på något mystiskt vis fått det till att det bor en liten gubbe i mitt öra. Vill egentligen inte alls att han ska veta så här tidigt, både med tanke på riskerna och med tanke på den stora sannolikheten att vår lilla papegoja avslöjar vår lilla hemlighet. Men jag sa att han inte fick luta sig med armbågen i min mage för då gör det ju ont på den som bor där inne och på något vis fick han det uttalandet till en gubbe i mitt öra...

 

Och jo just det. Har konstaterat att vissa forum är väldigt skrämmande men samtidigt väldigt fängslande.