Logik enligt Julia

Ohh no... Imorgon är det dags. Idag är sista sommarmånadsdagen och sista dagen som helt föräldraledig. Imorgon väntar nya tider. Jobbigare tider. Eller i alla fall jobb. Fattar inte alls hur snabbt tiden har gått och hur ska jag hinna med att jobba? Det ska bli lite kul, det ska det faktiskt och jag hoppas kunna få ut det bästa av både halvtidsjobbandet och halvtidsföräldraledigheten. Men han är ju så liten. Och det är ju så skönt att bara gå hemma och drälla. Inte för att lilla herrn i huset tillåter speciellt mycket slappande längre men ändå. Känslan av att vara helt ledig. Fast så kan man ju tänka på känslan av att faktiskt prestera något på dagarna. Inte för att det inte är viktigt att vara med sitt barn men det ska bli lite kul att aktivera några hjärnceller. Blandad ångest och ändå lite spännande hur det ska gå. Både hur det ska gå att jobba och hur det ska gå här hemma. (Bra så klart.)

Det som dock ger mig lite extra ångest är att av alla mammor i mammagruppen och av alla mammabloggare jag följer och har följt sen graviditeten med jämngamla barn så är det ju inte en enda annan (tror jag) som börjat jobba. Bara jag som ska lämna min plutt med hans pappa redan nu. Det kommer ju så klart gå hur bra som helst men ändå. Mammahjärtat skriker.

Det som inte får glömmas varken av mig eller någon annan (för snäll som jag är vill jag så klart gärna göra alla som gör mig avundsjuk lite avundsjuka tillbaka) är dock det lyxiga i detta. Jag kommer nog vara ganska ensam mammaledig mamma nästa sommar (i jämförelse med de med jämngamla barn alltså). Redan efter årsskiftet verkar många pappor redo att ta över och sen väntar förskolan för många. Tack vare att jag kör halvtid nu så kommer jag kunna vara hemma ända tills augusti. Bara på halvtid ju men ändå. Hemma i ett år till (sug på den ni!). Och Alvin hinner bli 21 månader innan det är dagisdags och han kommer att få massa tid med sin pappa. Det blir ju super det här ju. Det blir det. Och imorgon börjar faktiskt en ny liten era i våra liv.