Ett steg vidare
Dagens uppgift: hjälpa pappa att tömma mammas garderob
En inte alltför kul upplevelse men det behövde ju göras och pappa ville ha min hjälp. Jag hade inte velat vara utan det heller eller att allt bara skulle slängas. Men det är en väldigt konstig sak att behöva göra, säkerligen något de flesta är med om någon gång i livet men de flesta förhoppningsvis betydligt senare. Man får bli lite som en maskin, inte riktigt tänka på vad det är man gör för då blir det aningens för jobbigt.
Så konstigt att stå där och sortera. Slängas, insamling, ärva... Hennes kläder, stå och rata, stå och minnas och stå och vela. Känns lite förbjudet att rota i någon annans garderob även om jag vet att hon velat att jag gjorde det och hjälpte pappa. Och att lägga saker i en hög till mig, det känns tvådelat. Lite som att roffa åt sig men det finns ju ingen annan intressent. Och hellre att de kommer till användning. Det vet jag att hon velat, och allra helst av mig, det vet jag också. Men så känns det dumt, både för det man ratar och för det man väljer. Och sorgligt för det som man vet att ingen annan kommer använda men det var hennes favoriter. Urtvättade gamla tröjor och koftor som hon stickat själv för längesen. En del inte använt av henne heller på många år men som hon sparat för att de betydde något för henne. Men hur mycket sådant kan man spara i ett led till? Och har inte pappa tillräckligt omkring sig ändå som påminner? På gott och ont.
Nu har vi i alla fall rensat, jag kom hem med en ny garderob som en liten konstig uppsida och det känns lite luftigare på något vis. Ett steg till, skönt att ta men för varje steg framåt kommer vi ju lite längre bort från det som var och det suger.
Mamma och jag för länge länge sen. Hade kunnat vara jag och Vilmer (han är mer lik mig som bebis än vad Alvin någonsin var).
