Söndagsdramatik
Om man inte direkt har några planer en söndag kan man ju alltid testa på att väckas klockan 5 av bedövande smärta i bebismagen. Smärta som liksom inte går över och så en massa sammandragningar på det. Onda sammandragningar. Och när vi gick upp vid nio gjorde det fortfarande ont och hade sig. Och onda sammandragningar ska man faktiskt inte ha (absolut inte i vecka 17). Och snälla sammandragningar ska ju dessutom gå över vid vila. Och jag kan intyga att jag verkligen tog det lugnt vid 5 på morgonen. Så efter lite överläggande med P och gynjouren åkte vi först till svärföräldrarna och lämnade Alvin och sen vidare till gynakuten på Huddinge och 1,5 timmes jobbig väntan. Väl inne hos läkaren såg allt fint ut, vi fick se en väldigt vild liten bebis och läkaren var väldigt bra men kunde tyvärr inte ge någon direkt förklaring till det onda. Sammandragningar kan man ha, och ofta värre som omföderska (känns ju lagom kul med tanke på hur jobbigt jag hade det sist) och det onda denna gång kommer troligen av typ träningsvärk i själva livmodern efter alla sammandragningarna. Så summerat får jag väl slappna av lite nu, dels för att det troligen får det onda att lugna sig men också för att jag ju nu fått se en alldeles liten underbar filur där inne som det verkligen inte verkar gå någon nöd på så ingen egentlig anledning till oro just nu.
En söndag spenderad på akuten är väl kanske inget drömscenario men att få se den lilla är ju en ganska trevlig avslutning på veckan. Hoppas bara att det onda ger med sig snart för att ha ont är inte så kul även om man fått höra att allt är bra.
Vad skönt att allt såg bra ut! Jag hade också jätteont i magen i morse men det höll nog bara i sig någon minut.
