Logik enligt Julia

Det är ju inte bara i min mage det bor ett litet barn. Vi har en högst aktiv liten tvååring i hemmet som icke är att förglömma även om jag ibland känner mig som världens sämsta mamma som inte kan leka och inte kan bära.

 

Alvin är så stor, han pratar så klokt, man kan hålla riktiga konversationer med honom och det är så häftigt. Samtidigt kan man ibland bli helt galen på honom. Han kan allt själv och får han inte som han vill lägger han sig på golvet och skriker, kastar grejer och beter sig så att man blir alldeles matt. Dessutom är han mammigare än någonsin. Pappa får inte natta, inte byta blöja och får ta emot väldigt mycket sparkar, slag och eleka ord. Det är inte lätt för någon att hantera. Och oron över hur det ska gå när jag sitter låst med en liten vid bröstet växer sig starkare, åtminstone hos mig. Coola killen somnar i alla fall numera åter i egen säng. Detta tack vare ett besök på JYSK och inköp av Pettson & Findus-lakan. Självklart måste Findus få sällskap nattetid och det ansvaret tar Alvin åtnminstone fram till 2 tiden me ofta ända fram till 6. Tyvärr har han också allt oftare börjat krypa upp med en stor puss och ett "god morgon" redan klockan 6 så våra sötebrödsdagar med ganska skapliga mornar för att vara en småbarnsfamilj verkar vara över. Dagis funkar bra igen, tror det har med ljuset och värmen att göra, efter en jobbig period med mycket gråt vid både hämtning och lämning är det en nu åter en glad kille som springer iväg med kompisarna så snart man går innanför grinden och som kommer springande med ett leende när man hämtar. Så skönt.

 

Även om trotsen, mammigheten och min trötthet ibland blir en riktig utmaning så är han som sagt hur skön som helst just nu. Det som rör sig i hans huvud och hans kommentarer är helt underbara, Man önskar att man kunde gå runt med en liten bandspelare och spela in allt konstant. Han pratar om saker vi läst om, saker vi sett på TV, vad som hänt under dagen och vad han snappat upp oss säga (man får akta sig) och han vrider till allt på sitt eget lilla vis. Älskade stora lilla killen, kan inte fatta att han snart ska bli storebror (själv har han självklart råkoll på detta och kallar sig själv både för stor kille och storebror).

Idag blir Alvin 2 år. 2 år och 1½ h gammal är han i detta nu.  Svårt att fatta på ett sätt men ändå inte. Han är verkligen en stor kille nu. En väldigt bestämd stor kille som vet precis vad han vill och framför allt inte vill.

 

Han pratar i meningar hela tiden, tänker inte ens försöka mig på att rabbla vad han säger eller hur många ord han knyter ihop. Han pratar liksom som en stor kille nu. Klart man kan behöva gissa några ord då och då men på det stora hela har han full koll och gör sig förstådd i de flesta sammanhang.

 

Med viljan har ett visst mått av matvägran uppkommit, nytt för oss då vi är vana med en kille som äter allt men nu är det som att han har förstått att han kan styra över maten och då passar han på att utnyttja den möjligheten. Fast han äter fortfarande det mesta och han fixar det själv utan problem.

 

Smälter gör vi ofta men extra mycket på mornarna då han tycker att det är dags att gå upp. Då kryper han upp hos pappa, säger "pussa pappa" och sen "god morgon pappa" med världens sötaste tonläge och så får pappa en puss. Sen kommer han till mig och gör om proceduren. Svårt att tänka mig ett bättre sätt att vakna på. Och det är inte tidigt i barnamått mätt han vaknar, klart man ibland en lördag gärna legat kvar lite längre men sällan är det innan 7 på vardagarna och oftast runt 8 på helgerna. Överlag har faktiskt sömnen som kändes som ett omöjligt projekt faktiskt blivit betydligt bättre senaste tiden (jinx på att skriva detta dock). Han somnar i egen (stora!) säng (i sin egna hörna bakom skorstenen i vårt rum) med någon av oss hos sig (och illa illa med välling i sängen efter tandbortstning - framtidens projekt) mellan 7 och 8. Vaknar vissa nätter till och ropar efter napp, apa, mamma eller vatten någongång mellan 12 och 4 och ibland får han då komma över till oss, ibland somnar han om i egen säng. Andra nätter kommer han själv över till oss framåt morgonkvisten och sover sen vidare hos oss. Flera gånger har det faktiskt hänt att han sover hela natten i sin säng. Med flera gånger menar jag typ 10 gånger någonsin men ni må tro att det är framsteg!

 

Nu när sömnen som sagt börjar kännas lite bättre så känns faktiskt det allra mesta alldeles underbart. Till och med hans galna trotsutbrott då han i sann klassisk barnanda lägger sig på golvet och ålar runt och sparkar som en galning känns hanterbara. Jag antar på något vis att även dessa utbrott kommer att passera. På dagis trivs han prima och han får mycket beröm och bäst av allt gillar jag att han är så igenkänd. All personal på hela förskolan hälsar glatt och likaså alla föräldrar (och så klart barn) men det är väl kanske inte så konstigt då han själv kan samtligas namn eller relationer (hälsar på alla föräldrar som kommer med barnets namn och deras koppling, typ "hej Viggos mamma"). Han är faktiskt helt otroligt cool, och ja, det tycker så klart alla om sina barn men det gör inte att jag tycker det mindre.

 

Svårt att förstå att den där lilla hjälplösa filuren som överaskade oss stort för 2 år sedan har hunnit bli en självständig individ med så mycket kloka tankar. Så häftigt det är att vara med om denna utveckling och så häftigt det är att det är just Alvin som vi får följa!