Rosa band

Hemma i soffan efter en dag hos mina föräldrar. Alvin älskar att leka med morfar. Och mormor och morfar älskar sin Alvin och vi har haft det mycket trevligt. Men man kommer inte ifrån det. Det är med väldigt tudelade känslor jag kommer hem. Så är det varje gång jag varit där och man sett hur dålig mamma är. Lite sämre för varje vecka och lite lite svårare att låtsas som att allt är bra. Eller rättare sagt, helt omöjligt att låtsas det. Nu luras ingen, hon är verkligen dålig och det är så elakt att det är så.

Har tittat lite på Rosa Bandet-galan nu ikväll och på ett sätt får man ju lite perspektiv. Det kunde varit lite värre. För hon kunde varit så dålig som hon är nu redan första gången hon blev sjuk 1994. Då hade hon en son på 5 år och även jag var bara ett barn. Nu har hon ju faktiskt till och med hunnit få barnbarn och det är kanske ännu mer synd om de som de visar på galan som är betydligt yngre än min mamma. Men ändå, det känns inte speciellt kul nu heller och varför ska det behöva drabba just min familj. 8 av 10 blir botade berättade Hasse Aro nyss. Väldans otur att just min mamma skulle vara en av det där andra två då. Otur och orättvist. Fast jag fattar ju att det inte är mer synd om min familj än vad det hade varit om någon annan familj drabbats istället. Så man kan inte riktigt tänka så fast det lockar att bli jävligt arg på denna orättvisa. Så nu är jag lite arg men sen efter några djupa andetag fortsätter allt någorlunda som innan. Men man kan inte låtsas som att det inte pågår hur många djupa andetag jag än tar.

Klockan 9 slog jag i alla fall över till Greys för att vila hjärnan med lite hittepåproblem istället och det känns som ett bra beslut.

Publicerat: 2011-10-26 @ 21:40:52


Nyare inlägg

RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se - allt om bloggdesign!