Logik enligt Julia

Han blev nyligen lite större min stora kille. Drygt 2 veckor kvar till 5-årsdagen (den SÅ efterlängtade) men på ett annat sätt blev han lite större redan för en vecka sedan när han tappade sin första tand. Jag vet, urdumt att bli stolt över. För det första är det ju på inget sätt något man kan påverka och det kräver ju ingen prestation och för det andra borde det snarare vara bra att behålla de där utbytbara tänderna så länge det bara går. Men ändå. Han ser stor ut nu och han var stolt och glad (inte minst över tandfens besök som efterlämnade en guldtia som spår) och bortsett från kraftig skräckblandad förtjusning när tanden var lös och han inte riktigt vågade känna så var han så cool när den trilla ut (helt plötsligt bara satt han med den i handen). Och ja, alla dessa punkter leder obönhörligen fram till en stolt mamma så det är jag nu.