Logik enligt Julia

Valborg idag och Vilmer en hel månad gammal. Jag har skrivit det hundra gånger förr men tiden är så konstig. Den går så snabbt men ändå hinner det hända så mycket. Det känns som förlossningen var för en hel evighet sen. Och Vilmer känns så självklar i vår familj. Men ändå så ny. Fast samtidigt så stor. Fast han är fortfarande rätt mini vår lillskrutt. 4050 g vägde han i fredags på 1-månaderskontrollen. Han äter uppenbarligen precis som han ska men fick jag välja skulle han kunna få slurka i sig lite mer åt gången och ge mig en 3 timmars vila emellan amningarna, åtminstone nattetid. Tror dock kanske (men ajaj, jinx, jinx) att det faktiskt börjar glesas ut sakta men säkert. På inrådan av BVC testar jag sen i fredags blockamning, 3 timmars amning på samma bröst istället för vartannat. Detta för att de alltid ska bli riktigt tömda så att han verkligen får i sig den sista feta mest mättande mjölken. Vet inte om det är det eller bara åldern som gör att det i alla fall går åt rätt håll. Lite snorig har han varit sista dagarna så det påverkar nog också sömnen och maten. Idag på självaste enmånadsdagen har jag testat att ge lite flaska också. Samlade upp lite spillmjölk, sprutar fortfarande åt alla håll mest hela tiden och skrapade ihop nästan 50 ml varav han tillslut fick i sig ungefär två tredjedelar. Oklart om han fattade grejen dock, kändes mer som en slump. Har egentligen inga planer på att flaskmata något nu utan det var mest bara för att jag hade mjölken och ville se hans reaktion.

 

Annars då, vad finns det att skriva om enmånaderskillen? Bortsett från att han är världens underbaraste, otroligt älskad av sin bror och på det stora hela väldigt lugn och snäll (som om det finns dumma bebisar???) så ler han, inte så ofta men på riktigt och till en. Och han följer bra med blicken, jag hade inte direkt testat men på BVC-kontrollen frågade hon om man får ögonkontakt. Den förvirrade mamman visste alltså inte detta utan vi fick testa, och ja, ser man på, det gick ju alldeles utmärkt att få honom att följa. Måste nog bli lite bättre på att öva sådant man ska öva med bebisar, det är lite skillnad nu mot när det  var första barnet. Kom på att jag kanske borde testa att lägga honom på mage ibland, och kanske dags att ta fram babygymet? Det är det där med tiden, dels att den går så snabbt att man inte hinner göra allt man planerar med 2 barn som kräver ganska mycket uppmärksamhet men också att den går så snabbt att jag inte hinner med i utvecklingen. Helt plötsligt är han inget litet knyte som bara ligger utan man kan liksom kommunicera och underhålla. Gaah, på ett sätt underbart men samtidigt så läskigt. Och det här lugnet som infunnit sig som tvåbarnsmor, jag nojjar så mycket mindre, vet att allt har sin tid, vilket är skönt men ibland är jag rädd att jag tar lite väl lätt på allt och liksom glömmer det viktiga.

 

Ja, ja, konstaterar alltså att tiden går och jag redan hunnit med 1 månad som tvåbarnsmor. En väldigt bra månad men med mycket känslor upp och ner och det är kanske först nu som jag verkligen börjar landa i den nya rollen, om man nu någonsin gör det. Är i alla fall helt kär i det lilla nytillskottet och fascineras av hur enkelt det är att älska sina barn. Så självklart, från första stund. Häftigt!