Logik enligt Julia

Det var ett tag sen sist och det har varit e ganska händelserik vecka.

Alvin har haft sin första magsjuka. Inte kul.
Min farfar har dött. Inte kul.
Våren har kommit. Mycket kul.
Jag och älsklingen var ute på restaurang och hade det väldigt mysigt på hans födelsedag. Alvin sov över hos farmor och farfar. Mycket kul.
Ändringar på jobbet verkar gå åt rätt håll. Mycket kul när/om det väl blir av.
Ska ut och äta och dricka gott med bästaste L ikväll. Bara hon och jag, utan barn. Vi har inte setts utan barn sen I föddes för snart 2 år sedan. Ska bli mycket kul.
Alvin pratar mer och mer. Mycket kul men ganska svårt att förstå ibland och han är så bestämd och blir så frustrerad när vi inte förstår.

Man kan tro att farfars död skulle vara det största som hänt och det är det ju egentligen. Men en snart 90-årings dödsfall faller fortfarande i skuggan av mammas död och jag kan inte riktigt ta åt mig, bli ledsen och sörja. Jag har redan nog liksom. Men jag tycker så synd om min pappa, han kan ju liksom inte bara låtsas som ingenting. Inte minst måste han ju ta tag i allt praktiskt. I januari förra året dog min farmors syster, alltså min pappas moster. Hon hade ingen egen familj utan har alltid firat jul och annat med oss och pappa fick sköta allt praktiskt för det var varken min farmor eller farfar kapabel till. I september dog min farmor, alltså min pappas mamma. Och återigen fick han sköta allt praktiskt. I november dog min mamma, allstå min pappas fru. Och han fick så klart ta den största smällen både känslomässigt och praktiskt. Och så nu farfar. Vi hjälper så klart pappa och stöttar och fixar det vi kan men det går inte att komma ifrån att det är hans som står personerna som dött allra närmst och som själv tar huvudansvaret hur mycket vi än försöker hjälpa till. Hur mycket ska man behöva ta på så kort tid? Och så alla dessa begravningar. Jag är så less! Och Alvin då, inte för att han direkt lider, han förstår ju inte vad som händer men nu ska han alltså på sitt livs fjärde begravning. Det är fler än vad jag hade varit på någonsin i mitt liv innan 2011. Han är inte ens 1½...

Ja, nu kanske det blev lite deppigt här men på det stora hela är faktiskt det mesta helt ok, våren gör sitt skulle man ju kunna sammanfatta det hela med. Gladare, piggare och nöjdare. Och jo, just det, Alvin var visserligen inte den mest lättsövda igår, vi höll på i mer än en timme men sen sov han i egen säng ända till klockan 5 och sen sov han vidare i vår säng till klockan 8 (så P kom för sent till jobbet för han hade inte ställt klockan eftersom vi ändå alltid brukar bli väckta) och jag är nog faktiskt ganska utsövd. Det var ju bara 1½ år sen sist...