Liten eller stor?
Kära bloggläsare. Nu måste vi reda ut några saker. Små, små saker och detaljer om mig och om jag är onormal eller inte.
Fick följande SMS från min vän som blev 2 barnsmor för en månad sedan (och ettan är bara 13 månader äldre än tvåan): "...nyblivna mammor och brudar, vad sägs om en träff nu på onsdag kl 5 på xxx på söder? De som slutar jobbat senare kan mötas upp allt eftersom. Kram". Detta är skickat till mig, J som fick barn för 1½ månad sedan och 2 vänner till som ej har barn.
Min första undran: räknas jag som nybliven mamma fortfarande? Hur länge är man det? Jag känner mig fortfarande rätt ny, men samtidigt är ju ett halvår ganska lång tid. Antar att allt är relativt.
Fråga 2: är jag onormal som inte känner något jättebehov av att gå ut och ta en after "work"? Känns som alldeles för mycket jobb att vara borta en hel kväll från Alvin. Klart det skulle funka, han äter ju både välling och ersättning och jag kan pumpa. Men jag är liksom inte ens sugen. Och i samma stund jag tänker det så känner jag mig lite tråkig och undrar om jag är en dålig mamma som inte vill lämna min son ensam med sin far och i nästa stund tänker jag då att "jo, det kanske vore bra att bryta mig loss lite" och då får jag dåligt samvete för det och undrar om jag är en dålig mamma som ens överväger att lämna min son ensam med sin far en hel kväll för min egen vinnings skull. Att det ska vara så svårt att vara mamma!
Nummer 3: hur trist är jag på en skala och hur kan hon som verkligen är NYBLIVEN mamma lämna sina små hemma en hel kväll? Jag var tvungen att kolla om hon skulle ha med minstingen men inte då. Hon har testat en gång tidigare och hon tar flaskan utan problem och hennes man lämnar ju henne själv med båda tjejerna varje dag han går till jobbet så han kunde gott få prova. På ett sätt kanske jag avundas henne lite. Verkar ju skönt att ha den inställningen men samtidigt, lämna sin 1 månaders bebis en hel kväll för att själv gå ut och roa sig. Man ska ta hand om sig själv och jag är kanske lite dålig på det åt andra hållet. Alvin börjar ju som sagt bli lite äldre och det borde kunna funka men tycker nog att detta är lite väl åt andra hållet. Fast så kanske det blir om man inte får någon egentid mellan ettan och tvåan? Det ska jag absolut se till att få. Så jag vet att min tid kommer och då kan jag faktiskt passa på att njuta av varje sekund med min son så länge. Så känner jag. Men alla kan ju inte känna lika och göra lika och varje moderskap är unikt. Fast kanske borde jag öva mig? Fast det tänker jag i sådant fall göra dagtid för det känns inte bra att lämna Alvin gråtandes och så blir det ju kvällstid just nu. Då räcker mina fotbollstisdagar gott och väl (fast missar idag igen på grund av envisa hostan som håller sig fast).
Har jag blivit en sådan mor som jag tidigare föraktade? Som fastnade i sina barn totalt och som inte lämnat de en sekund själva när det ska börjas på dagis? Nja, tror inte det. Jag ammar ju fortfarande, det skapar en viss begränsning (väldigt praktiskt för mig när jag ändå är med honom men mindre praktiskt att det just bara är jag som har maten och därmed blir lite bunden) och när det blir mindre amning nattetid så ska det nog kännas lite enklare att bege mig ut på egna aktiviteter. Och det är ju inte så att jag inte kan lämna honom, bara det att jag tycker han kan få vara min lilla, lilla plutt lite till.
Ganska liten kanske han faktiskt fortfarande är. Tyckte att hans body idag var ganska djupt urringad (med andra ord, ganska tajt i grenen så att urringningen drogs ner). Den visade sig vara i storlek 50/56! Det är ju sjukt ju, han hade byxor i storlek 74 och så den lilla bodyn till det. Tror den åker ner i urvuxetkassen efter tvätt och jag gråter en liten sentimental skvätt igen. Men ganska liten det är han ju.
Känner att jag måste förtydliga mig lite. Jag tycker inte att min vän gör fel, jag är snarare väldigt imponerad över att hon klarar av att lämna bort något så litet och jag är övertygad om att båda hennes döttrar kommer att ha det super med sin pappa. Själv hade jag dock aldrig klarat att lämna Alvin när han var så liten (jag klarar det ju knappt nu, haha) och blir bara förundrad över hur olika det kan vara. Och tackar för att bli medbjuden (vill ju gärna fortsätta få inbjudningar även om jag just nu är i en period då jag ofta kommer tacka nej) och hoppas så klart att de får trevligt utan tråkmorsan mig som ändå bara längtat hem!
Jag tänker tillbaka på när Molly var en månad gammal. Jag hade absolut inte kunnat gå iväg på After Work, kunde ju knappt gå iväg någonstans då. Det fanns liksom inte på kartan och intresserade inte mig det minsta. Kanske är det annorlunda med 2:an... Om bebisen dessutom tar flaska så funkar det ju rent praktiskt sett. Jag har varit iväg på after work med mitt jobb och det har varit väldigt trevligt. Då har jag varit borta i ungefär 3h, så jag har kunnat amma innan och efter. Nu när Molly äter lite mer mat så kanske jag kan vara borta längre nästa gång. Jag har tyckt att det har varit väldigt kul att komma ut lite men visst är jag lite nervös innan. Dessutom känns det konstigt att vara någonstans själv och inte vara i mammarollen. Då förstår man hur insyltad man är i mat och blöjsvängen :) Jag tycker du ska göra precis vad du känner för! Kram!
