Sömniga tankar
Det var längesen jag skrev om sömnen nu och det är ju som ni vet lite av ett favoritämne. Nu har jag dock inte så mycket nytt att bidra med just vad gäller hur det går med sömnen här hemma. Samma sak som tidigare: Alvin vill ha mat typ var tredje timme dygnet runt och det innebär att sömnen sker däremellan. Precis som tidigare alltså. Det jag ska skriva om nu är hur sömn kan påverka en. Eller kanske snarare hur utebliven sömn kan påverka en.
Tidigare vaknade jag jämt när P gick upp. Nu kan jag lugnt sova vidare och vakna helt chockad över att han är borta. Jag är på någotvis så trött att jag inte vaknar av något. Utom av Alvin. När han låter vaknar jag av minsta knyst hur trött jag än är. Men i övrigt är jag helt enkelt lite mer däckad än vanligt. Sömnbristen har också tagit sig andra uttryck. När jag vaknar på nätterna numera är jag som i en dimma. Jag kan vakna till av Alvin. Tänka "några minter till bara, om han fortfarande är vaken om 5 minuter får han mat". Sen somnar nog både jag och Alvin om. Och så vaknar jag igen och suckar över att det inte funkade, att vakenheten krävde mat för att bli sömn. Men så tittar jag på klockan och så kan det ha gått 1 timme. Fast jag trott att det bara gått en minut eller så mellan knystandena. Sen ibland blir det ännu mer konstigt och jag är så förvirrad att jag tror att jag matat honom redan den första gången och blir lite upprörd över att han redan är vaken igen. Fast sen när jag tänker till så kommer jag på att jag nog bara tänkte att jag skulle lyfta upp honom för mat men sen somnade om. Jag lyckas också ofta somna medans jag ammar. Så snart jag var av med amningsnappen har vi kört på liggande amning nattetid. Så bekvämt att slippa tända och ha sig. Men det är så lätt att somna. Och det gör ju Alvin också. Sen vaknar jag efter typ en timme av att jag har kramp i armen han ligger på och så flyttar jag över honom till hans säng. Fast ofta fattar jag inte att jag sovit utan tänker att "oj, oj, så länge han åt". Det tråkigaste med detta är ju att vaknandet blir ett extra vak mellan amningarna och borde egentligen inte behövts. Och när man tänker så för tredje gången på en natt är det lätt att bli lite knäckt. Helt förvirrat blir det när man väcks så där till och från hela nätterna. På morgonen kan jag inte riktigt minnas vad som hänt och hur ofta han vaknat och hur många gånger han ätit och från vilket bröst.
Kan detta leda till bestående men i mitt huvud?
